Målet närmar sig med storm steg.
Magen växer och växer. Ena sekunden känner jag mig som en kanin på ecstasy och nästa som en stor rund otymplig boll. Höggravid; det är ju bara för härligt. Visst kommer det stunder då jag nästan hellre hade kulan på ryggen. Som till exempel då jag skulle vilja sova på mage eller snabbt behöver komma ur sängen. På cykling-klasserna där jag nu bara kan stå för magen tar i och såklart att klä på sig att från midjan och ner. Men dessa små stunder kommer inte i närheten av hur härligt det känns att se en liten grävling böka runt i magen. Så stark och så pigg redan nu.
Nedräkningen har börjat...
Mammaledig om 11 dagar. Skrämmande och spännande. På jobbet låter det mest som om jag kommer att dö. I november var det mina klasser som föll bort, slog hårdare än jag trodde och nu är det resten. Mina kunder tackar för sig och berättar hur trevligt tiden med mig har varit. 11 dagar kvar. Ser det som ett naturligt steg i livet och jag har till och med vant mig vid tanken. Mammaledig.
Nya rutiner i ungefär en månad och sen börjar det riktiga äventyret...
To Do inför D-day;
- Magbilder med Johan (Boka in tid idag med Malin)
- Packa BB-väskan (kom ihåg ProteinFule från jobbet)
- Se till att allt är klart inför födsel och hemkomst
- Träning 4ggr/vecka
- Nya gardiner till sovrummet
- Se till att ha allt hemma inför förlossningarna i ladugården
- Lamma
- Börja planera/göra/frysa in matlådor för den första perioden (skall vara praktiskt)
- Tvätta fönster (antar att det kommer att komma en del över i april/maj)
- Planera barnrummet inför renovering
- Skriva klart gästlista och inbjudningskort
Nya rutiner.
Jag har hört att det är då många mammor gått upp en hel del i vikt på grund av tristess...så vill jag inte ha det. Tur har jag en stor gård att fixa på om det skulle bli långtråkigt, tycker inte om att äta ensam och mina fikastunder med vänner tas på gymmet så ingen risk för bullar eller annat onödigt.
Skalmans-klockan på och that´s it. Har hållit kurvan så fint i 7,5 månader så bara att fortsätta. Behöver vara mentalt förberedd på att en förändring är på kommande.
Jag tror att vi klarar av vad som helst bara vi vill det. För mig handlar det om att gå igenom allt snabbt en gång och sedan låta planen ligga kvar bakom örat. Kan ju omöjligt ha full kontroll på det som komma skall, men jag vill tro att det är bättre att vara förberedd än att bara "ta det som det kommer".
onsdag 27 februari 2013
måndag 25 februari 2013
Måndag...
Måndag; ny vecka och nytt upplägg...
Startar dagen med jobb och träning. Lite tyngre igen, men magen hänger bra med på cyklingen och grannen tycks inte bry sig att jag ibland står då instruktören säger att man skall sitta. 2veckor kvar tills mammaledigheten börjar...konstigt att sluta jobba men på samma gång så skönt. Blir tyngre och tyngre. Funderar mer och mer på om jag skulle dra igång en gå-ner-i-vikt-grej för alla de med övervikt som funderar på att bli gravida. Förstår inte, jag trodde ju jag var i bra form, men de e tungt nu.
Vill ju så gärna egentligen dra den vanliga "ny vecka med nya utmaningar", men...ordet utmaningar vill inte riktigt sitta idag.
Jag älskar då allt går bra. Att folk är glada, vågar ta risker, testar nya saker och litar på sig själva. Då mina kunder följer sina upplägg, hur de faktiskt jobbar för sina resultat och inser att det ibland är tungt att nå sina mål. Detta är utmaningar i mina ögon. Då man behöver kliva ur sin vardag; den varma och lugna bubbla för att ta steget vidare. Vilket jag utgår från att är något vi vill. Är du nöjd med allt; dig själv och din omgivning är det ju en helt annan sak.
Jag är mer än nöjd med min kropp, min prestation på jobbet och i mitt förhållande... men fortfarande vill jag utvecklas hela tiden. Tror också att jag behöver det för att hålla min motivation. Ingenting är statiskt. Jag tror att jag behöver utmana mig själv för att vara den bästa jag varje dag.
Men varför känns ordet utmaning så främmande idag?
Just idag förknippar jag detta ord med en av de mest pessimistiska mening jag vet...
Vad betyder detta egentligen?
Om vi då klipper sönder den och kollar på orden lite snabbt...
...jag måst...måst vadå? Vill du det eller inte? Just det! Lätt som en plätt. Vill du det så vill du det och då finns det inga måsten. Vill du det inte eller om det känns som ett måste, då tycker jag du skall fundera över ditt mål igen.
...väl...väl vadå? Frågar du dig själv eller mig? Här igen, bara du som vet vart du vill och om det är värt att bryta det gamla och gå vidare till det nya. Gäller allt tror jag. Har du bestämt dig för något skall du ha bestämt dig till 100% och inte vela hit och dit. Ju mer rak på sak du är med dig själv desto lättare förstår du vad du själv vill.
...kämpa vidare...ordet kämpa tycker jag klingar positivt som så, men då du slänger in en massa osäkra och negativa ord i samma mening så ruttnar även detta starka ord. Då något känns som en lång kamp till ett mål du inte riktigt ser kommer det högst antagligen att kännas för jävligt. Det blir troligtvis svårt att se framgångarna du gör och motivationen släpar alltmer.
Jag utmanar mig jämt och ständigt för att inte hamna i dessa tankebanor. Jag vill komma bort från allt dömande och de negativa tankar jag så lätt fastnar för.
Jobbigt? Jo, men tycker jag det är värt det? Alla gånger. Kommer jag att lyckas direkt? Nej, jag ser mina framsteg tydligare för var gång och då jag faller ser jag till att falla på rygg så jag direkt kan stiga upp med huvudet högt. Jag tror att man behöver utmanas. Perspektiv och nya tankebanor växer vi av. Visst kan det kännas för jävligt till en början. Att se till sig själv då det känns tungt och sakta men säkert vänja sig vid att det bara är du själv som styr. Allt det jag tänker väljer jag själv. Min stora utmaning är att inte låta de negativa tankarna få plats. Det kostar mig inget att fundera och jobba på detta. Varför jag gång på gång lagt käppar i hjulen på mig själv...JAG SJÄLV!
Som ett mantra snurrar dessa ord...jag väljer själv vem jag vill vara och hur jag vill tänka!
Startar dagen med jobb och träning. Lite tyngre igen, men magen hänger bra med på cyklingen och grannen tycks inte bry sig att jag ibland står då instruktören säger att man skall sitta. 2veckor kvar tills mammaledigheten börjar...konstigt att sluta jobba men på samma gång så skönt. Blir tyngre och tyngre. Funderar mer och mer på om jag skulle dra igång en gå-ner-i-vikt-grej för alla de med övervikt som funderar på att bli gravida. Förstår inte, jag trodde ju jag var i bra form, men de e tungt nu.
Vill ju så gärna egentligen dra den vanliga "ny vecka med nya utmaningar", men...ordet utmaningar vill inte riktigt sitta idag.
Jag älskar då allt går bra. Att folk är glada, vågar ta risker, testar nya saker och litar på sig själva. Då mina kunder följer sina upplägg, hur de faktiskt jobbar för sina resultat och inser att det ibland är tungt att nå sina mål. Detta är utmaningar i mina ögon. Då man behöver kliva ur sin vardag; den varma och lugna bubbla för att ta steget vidare. Vilket jag utgår från att är något vi vill. Är du nöjd med allt; dig själv och din omgivning är det ju en helt annan sak.
Jag är mer än nöjd med min kropp, min prestation på jobbet och i mitt förhållande... men fortfarande vill jag utvecklas hela tiden. Tror också att jag behöver det för att hålla min motivation. Ingenting är statiskt. Jag tror att jag behöver utmana mig själv för att vara den bästa jag varje dag.
Men varför känns ordet utmaning så främmande idag?
Just idag förknippar jag detta ord med en av de mest pessimistiska mening jag vet...
"jo, jag måst väl kämpa vidare bara"
Om vi då klipper sönder den och kollar på orden lite snabbt...
...jag måst...måst vadå? Vill du det eller inte? Just det! Lätt som en plätt. Vill du det så vill du det och då finns det inga måsten. Vill du det inte eller om det känns som ett måste, då tycker jag du skall fundera över ditt mål igen.
...väl...väl vadå? Frågar du dig själv eller mig? Här igen, bara du som vet vart du vill och om det är värt att bryta det gamla och gå vidare till det nya. Gäller allt tror jag. Har du bestämt dig för något skall du ha bestämt dig till 100% och inte vela hit och dit. Ju mer rak på sak du är med dig själv desto lättare förstår du vad du själv vill.
...kämpa vidare...ordet kämpa tycker jag klingar positivt som så, men då du slänger in en massa osäkra och negativa ord i samma mening så ruttnar även detta starka ord. Då något känns som en lång kamp till ett mål du inte riktigt ser kommer det högst antagligen att kännas för jävligt. Det blir troligtvis svårt att se framgångarna du gör och motivationen släpar alltmer.
Jag utmanar mig jämt och ständigt för att inte hamna i dessa tankebanor. Jag vill komma bort från allt dömande och de negativa tankar jag så lätt fastnar för.
Jobbigt? Jo, men tycker jag det är värt det? Alla gånger. Kommer jag att lyckas direkt? Nej, jag ser mina framsteg tydligare för var gång och då jag faller ser jag till att falla på rygg så jag direkt kan stiga upp med huvudet högt. Jag tror att man behöver utmanas. Perspektiv och nya tankebanor växer vi av. Visst kan det kännas för jävligt till en början. Att se till sig själv då det känns tungt och sakta men säkert vänja sig vid att det bara är du själv som styr. Allt det jag tänker väljer jag själv. Min stora utmaning är att inte låta de negativa tankarna få plats. Det kostar mig inget att fundera och jobba på detta. Varför jag gång på gång lagt käppar i hjulen på mig själv...JAG SJÄLV!
Som ett mantra snurrar dessa ord...jag väljer själv vem jag vill vara och hur jag vill tänka!
Mitt nya upplägg för denna underbart vackra måndag.
Andas in...andas ut...lite kvar nu!
onsdag 20 februari 2013
Focus U must...
Målfokus tänker jag...går igenom allt från BB-väska till förlossningssal. Vi skall fixa det, nemas problemas. Tittar på Johan och minns hur han peppade mig inför mina fighter, dethär skall gå lika bra.
Ena dagen är allt super-duper-kiva. Energin bara sprudlar åt höger och vänster och inget kan stoppa mig. Så kommer natten, dagen därpå slår jag upp ögonen och vill helst av allt bara gömma mig under berget av dynor vi har i sängen. Ena sekunden är jag starkare än Hulken och nästa börjar jag gråta ifall jag inte får en kram precis då jag vill ha den...och det är oftast ögonaböj!
That´s life..inte bara för en som sitter med magen i vädret, inte kan knyta skorna som vanligt och räknar ner veckorna.
Nix, jag tror att det hör livet till att ha det lite upp och ner.
Varför? Jo, för då vi vet hur det är att ha det lite tufft, motigt och kanske till och med släppa en tår, jaa-a, då vet vi också när vi har det riktigt bra.
Jag tror att man uppskattar glädje och lycka på ett helt annat sätt.
Att hålla sig till planen är inte alltid det lättaste! Då vi går in i ett nytt projekt, lägger upp nya mål och känner hur allt bara flyter på ser vi inga hinder. Vi kan nästan jämföra det med att vara nykär. "...ain´t no mountain high enough" -fiilis. Jag brukar fråga mina kunder vilka hinder de tror kommer att dyka upp under resans gång. Svaret brukar oftast vara samma "inget, finns inget som kan få mig ur spår nu".
Om vi vill komma någonstans måste vi våga drömma, våga sätta mål och framför allt tro på det till 100%. Se att till exempel träning och en hälsosammare livsstil kanske inte är lösningen på de problem du är ute efter MEN att du har energin att ta tag i dessa ifall du tränar och mår bättre. Jag tror att vi ofta skyller på träningen eller kosten lite för snabbt då fokus börjar tvina. Ibland kanske sanningen är för hård att greppa. Då allt löper på men självaste orsaken till varför vi mår sämre inte försvinner fast vi tränar, kanske går ner i vikt eller slutat äta godis.
Jag brukar ofta säga att det finaste med styrketräning inte är hur snabbt vi får resultat eller hur mycket vi egentligen orkar utan det vi lär oss om oss själva då vi tränar. Vi bygger inte bara upp kroppen på utsidan utan även den mentala delen stärks. Fantastiskt. För tänk hur långt vi kommer då samspelet mellan kropp och sinne fungerar.
Jag längtar redan nu att stiga över mållinjen med Johan i april och börja leva i det nya resultatet. Är både förväntansfull och spänd för vad komma skall. Oron växer fram med jämna mellanrum men så fort jag fått fundera genom, ventilera mina känslor och tankar så hittar jag rätt igen.
Ena dagen är allt super-duper-kiva. Energin bara sprudlar åt höger och vänster och inget kan stoppa mig. Så kommer natten, dagen därpå slår jag upp ögonen och vill helst av allt bara gömma mig under berget av dynor vi har i sängen. Ena sekunden är jag starkare än Hulken och nästa börjar jag gråta ifall jag inte får en kram precis då jag vill ha den...och det är oftast ögonaböj!
That´s life..inte bara för en som sitter med magen i vädret, inte kan knyta skorna som vanligt och räknar ner veckorna.
Nix, jag tror att det hör livet till att ha det lite upp och ner.
Varför? Jo, för då vi vet hur det är att ha det lite tufft, motigt och kanske till och med släppa en tår, jaa-a, då vet vi också när vi har det riktigt bra.
Jag tror att man uppskattar glädje och lycka på ett helt annat sätt.
Att hålla sig till planen är inte alltid det lättaste! Då vi går in i ett nytt projekt, lägger upp nya mål och känner hur allt bara flyter på ser vi inga hinder. Vi kan nästan jämföra det med att vara nykär. "...ain´t no mountain high enough" -fiilis. Jag brukar fråga mina kunder vilka hinder de tror kommer att dyka upp under resans gång. Svaret brukar oftast vara samma "inget, finns inget som kan få mig ur spår nu".
Men tiden går och plötsligt känns det inte så jäkla lätt mer. Smekmånaden är över. Nu måst du jobba för att hålla motivationen och hela tiden se syftet med ditt "kämpande". Du börjar kanske ifrågasätta din metod, upplägg, din tränare och sakta men säkert smyger de gamla vanorna på igen.
Hemskt va? Jo, egentligen men vad har vi då glömt att fokusera på?
Hemskt va? Jo, egentligen men vad har vi då glömt att fokusera på?
...jo ditt MÅL!
Om vi vill komma någonstans måste vi våga drömma, våga sätta mål och framför allt tro på det till 100%. Se att till exempel träning och en hälsosammare livsstil kanske inte är lösningen på de problem du är ute efter MEN att du har energin att ta tag i dessa ifall du tränar och mår bättre. Jag tror att vi ofta skyller på träningen eller kosten lite för snabbt då fokus börjar tvina. Ibland kanske sanningen är för hård att greppa. Då allt löper på men självaste orsaken till varför vi mår sämre inte försvinner fast vi tränar, kanske går ner i vikt eller slutat äta godis.
Jag brukar ofta säga att det finaste med styrketräning inte är hur snabbt vi får resultat eller hur mycket vi egentligen orkar utan det vi lär oss om oss själva då vi tränar. Vi bygger inte bara upp kroppen på utsidan utan även den mentala delen stärks. Fantastiskt. För tänk hur långt vi kommer då samspelet mellan kropp och sinne fungerar.
Jag längtar redan nu att stiga över mållinjen med Johan i april och börja leva i det nya resultatet. Är både förväntansfull och spänd för vad komma skall. Oron växer fram med jämna mellanrum men så fort jag fått fundera genom, ventilera mina känslor och tankar så hittar jag rätt igen.
måndag 18 februari 2013
Domdär grodorna...
Att tala före man tänker. Ibland skulle jag vilja vara lite mer åt det tysta hållet. Kunna se förbi saker och ting som händer runt mig eller helt enkelt bara inte bry mig. Stänga av allt som heter moral och bara fokusera på mig själv.
Inte ens på dagens förberedelsekurs kunde jag hålla tyst. Ställer någon en fråga så sitter man ju inte tyst...nej...försökte ge andra plats, tittar runt och väntar på att någon skulle våga säga något. Inte behöver du ju alltid hålla låda tänkte jag för mig själv. Men då ingen säger något blir jag störd och plötsligt hör jag min röst högt och tydligt svara.
Mina känslor styr mig nästan till 100%. Hur jag gör mitt jobb, hur jag pratar med folk och hemma såklart. Nackdelar finns så det räcker och blir över.
På jobbet har det mest påtagliga varit under mina klasser. Där har känslorna fått styra. Allt från obeskrivlig glädje på Shake it! till avslappning med tårar på BodyBalance.
På jobbet har det mest påtagliga varit under mina klasser. Där har känslorna fått styra. Allt från obeskrivlig glädje på Shake it! till avslappning med tårar på BodyBalance.
En annan nackdel, om man nu vill se det så, är att jag är fruktansvärt dålig på att ljuga. Och att panta känslor finns över huvudtaget inte. Behöver ventilera och gör det också. Konflikträdd? Snarare den som otåligt slänger upp saken på bordet.
Känns så fel att gå och hålla saker och ting inne eller pirra och gnälla tycker jag. En sån bortkastad tid. Visst, en helt annan sak om du inte ärligt bryr dig och kan stänga av...men då varken grubblar man eller pratar man skit heller.
Öppet och ärligt. När jag skriver detta känner jag hur min kropp går igång; pulsen stiger och fingrarna löper fortare över tangentbordet.
Öppet och ärligt. Det jag uppskattar och värderar mest av allt tror jag. Folk som vågar stå för sitt, för sina tankar och inte är rädd för att visa den sidan.
Att vara korkad är en sak...men att ljuga eller inte våga stå för sina ord är bara löjligt! Inte säkert det "smartaste" alltid. Blir fort stämplad som bråkstake, högljudd och till och med bitchig. Men ärligt talat; hellre det!
Jag har valt den lättare vägen tror jag ju själv. Säger inte sådant som jag inte skulle våga stå för...lättare att hålla koll på det då. Talar du alltid sanning så har du heller inget att dölja. Tror ju att det alltid biter en i röven...förr eller senare försäger man sig. Och visst har vi alla varit där nångång! Den hemska känsla som växer i magen då du förstår att din lögn inte riktigt håller...tror inte det bara är jag som helst av allt undviker den!
Stor i orden men liten på jorden...ja, kanske det!
Jag vill inte gå omkring och känna mig varken oäkta eller oärlig. Jag är långt ifrån perfekt och kommer aldrig att bli det, men jag står för det och vågar medge då jag sagt eller gjort fel. Vi har alla unika sätt att tycka och tänka på. Det viktigaste är att vi kan leva med vårt egna. Jag mår bäst av att vara ärlig, att visa känslor åt alla håll och att kunna be om ursäkt.
Jag vill inte gå omkring och känna mig varken oäkta eller oärlig. Jag är långt ifrån perfekt och kommer aldrig att bli det, men jag står för det och vågar medge då jag sagt eller gjort fel. Vi har alla unika sätt att tycka och tänka på. Det viktigaste är att vi kan leva med vårt egna. Jag mår bäst av att vara ärlig, att visa känslor åt alla håll och att kunna be om ursäkt.
fredag 15 februari 2013
...rädslor!
Visst är det skönt när allt bara faller på plats. Då alla pussel bitar bildar ett mönster och plötsligt blir allt tydligt. Lika vackert som då solstrålarna spricker fram genom dimman över sjön på Fredriksholm. Underbart och skönt på samma gång; en känsla och en tanke man gärna stannar i länge.
Idag fick jag en sådan känsla direkt jag slog upp ögonen. Låg kvar en stund...tyst, så tyst. Bork vaknar och gör sin finaste DownDog och visar med hela sin kropp att också han var glad att det var morgon.
När jag ligger där lugn och nöjd märker jag att jag nästan jobbat bort ett av de mer jobbigare saker i mitt liv. En vana som i tidig ålder använts för att få min vilja igenom. Samma vana som med tiden utvecklats till en manipulativ och ful ovana. En ovana jag mått fruktansvärt dåligt av och fått andra runt mig att må ännu sämre.
...rädslan för ordet hejdå...
Så långt jag minns har jag haft svårt med det ordet. Gjort allt för att inte behöva stå öga mot öga och säga det till någon jag brytt mig om och redan dagar före börjat stressa upp mig inför hejdå-stunden. Minns hur jag en gång till och med ljög för min mamma om min hemfärd. Steg upp mitt i natten, körde iväg och tog en tidigare båt hem bara för att slippa säga hejdå. Till sist var det allt. Att vara ensam, att bli ensam, att förlora allt...rädslor. Tänk att jag lät den rädslan styra så otroligt. Att föda en sådan rädsla är löjligt, onödigt och nästan galet. Det har bara fört med sig osäkerhet och allt fler rädslor.
Vad som startade som en dum lek för ett envist barn växte till något fult och osäkert och först då jag fick höra orden, se mina handlingar som något negativt och bli medveten om mitt beteende blev det klart.
Så otroligt stolt över mig själv. Vägrar att leva som en fånge. Tacksam för att jag har så underbara människor runt mig och den finaste fästman som gång på gång tar dessa diskussioner med mig. Jag vågar ge av mig själv och tackla mina rädslor mer och mer tack vare känslan av tillit.
Igen...utan det finns ingenting!
Idag fick jag en sådan känsla direkt jag slog upp ögonen. Låg kvar en stund...tyst, så tyst. Bork vaknar och gör sin finaste DownDog och visar med hela sin kropp att också han var glad att det var morgon.
När jag ligger där lugn och nöjd märker jag att jag nästan jobbat bort ett av de mer jobbigare saker i mitt liv. En vana som i tidig ålder använts för att få min vilja igenom. Samma vana som med tiden utvecklats till en manipulativ och ful ovana. En ovana jag mått fruktansvärt dåligt av och fått andra runt mig att må ännu sämre.
...rädslan för ordet hejdå...
Så långt jag minns har jag haft svårt med det ordet. Gjort allt för att inte behöva stå öga mot öga och säga det till någon jag brytt mig om och redan dagar före börjat stressa upp mig inför hejdå-stunden. Minns hur jag en gång till och med ljög för min mamma om min hemfärd. Steg upp mitt i natten, körde iväg och tog en tidigare båt hem bara för att slippa säga hejdå. Till sist var det allt. Att vara ensam, att bli ensam, att förlora allt...rädslor. Tänk att jag lät den rädslan styra så otroligt. Att föda en sådan rädsla är löjligt, onödigt och nästan galet. Det har bara fört med sig osäkerhet och allt fler rädslor.
Vad som startade som en dum lek för ett envist barn växte till något fult och osäkert och först då jag fick höra orden, se mina handlingar som något negativt och bli medveten om mitt beteende blev det klart.
Detta löjliga beteende skulle inte förstöra mer
Jag ville jobba bort detta!
...och det gjorde jag!
Så otroligt stolt över mig själv. Vägrar att leva som en fånge. Tacksam för att jag har så underbara människor runt mig och den finaste fästman som gång på gång tar dessa diskussioner med mig. Jag vågar ge av mig själv och tackla mina rädslor mer och mer tack vare känslan av tillit.
Igen...utan det finns ingenting!
torsdag 14 februari 2013
Känslornas dag..indeed!
Alla hjärtans dag...rosa och rött, gulligull och sockersött.
Har haft den mest underbara vecka. Fått gästa i gruppträningen, haft givande diskussioner med både vänner och kunder och bäst av allt, en massa härligt mys hemma. Har inte ens stressat upp mig på att det varit långa dagar på jobbet och nästan ingen sömn. Lyckohormoner till 100%.
Så vaknar jag idag...ryggen värker mer än vanligt, behöver kissa för femtielfte gången, katten skriker och i samma ögonblick kommer jag ihåg att jag lämnat alla papper på jobbet så måst åka tidigare.
Känner hur tårarna packar sig i halsen...och just det, DET ÄR JU ALLA HJÄRTANS DAG!!!
Johan skall åka och föreläsa i Stockholm och LÄMNAR mig ensam, just denna dag! En dag då man skall vara söt, rar och som gravid kvinna få en massa presenter, blommor och (just idag) en massa godis och glass. Jo, så är det och hör sen!
Jag var överallt! The Bold and the Beautiful, släng er i väggen, för här var det sopopera påriktigt!
...det var alltså en Prinsess dag-delux!
Lugn och fin nu. Kunde nästan höra hur min lilla-syster säger glatt det löser sig sa mannen som sket i badkaret, skrattar lite lätt och vips var tårarna borta. Förstår snabbt att det bara är hormonerna. Som ett brev på posten kom detta nya lass av utmaningar.
Försöker klä på mig men då bubblar det upp igen, inte fanns det ett ända plagg som skulle ha passat min kropp just idag. Såhär fortsätter det, timmarna går och känner fortfarande att något ligger och gror. Efter lunch satt jag tyst och butter på jobbet då Johan plötsligt kramar och kysser mig. Tårarna fyller ögonen och när Johan säger de magiska orden "men älskling" bryter jag ut i fullt böl. Absolut inget små snyftande som en riktig prinsessa skulle ha gjort, noup, nu var det krokodiltårar all the way!
En sån lättnad! Han lyfte den löjliga, men ack så tunga, vikt jag släpat med mig hela dagen. Allt var borta, till och med mitt undermedvetna hat för alla hjärtans dag var som bortblåst.
Tänk vad en sådan liten sak kan göra. Varför spara alla fina (rosa) gärningar till en dag, när det varken kostar eller tar tid att ge varandra kärlek i jämna strömmar. Se din partner och njut av varandra. Våga visa dina fulaste sidor, bara då kan han se de vackra. Jag glömmer så lätt...
Har haft den mest underbara vecka. Fått gästa i gruppträningen, haft givande diskussioner med både vänner och kunder och bäst av allt, en massa härligt mys hemma. Har inte ens stressat upp mig på att det varit långa dagar på jobbet och nästan ingen sömn. Lyckohormoner till 100%.
Så vaknar jag idag...ryggen värker mer än vanligt, behöver kissa för femtielfte gången, katten skriker och i samma ögonblick kommer jag ihåg att jag lämnat alla papper på jobbet så måst åka tidigare.
FAN!!!
Känner hur tårarna packar sig i halsen...och just det, DET ÄR JU ALLA HJÄRTANS DAG!!!
Johan skall åka och föreläsa i Stockholm och LÄMNAR mig ensam, just denna dag! En dag då man skall vara söt, rar och som gravid kvinna få en massa presenter, blommor och (just idag) en massa godis och glass. Jo, så är det och hör sen!
Jag var överallt! The Bold and the Beautiful, släng er i väggen, för här var det sopopera påriktigt!
...det var alltså en Prinsess dag-delux!
Lugn och fin nu. Kunde nästan höra hur min lilla-syster säger glatt det löser sig sa mannen som sket i badkaret, skrattar lite lätt och vips var tårarna borta. Förstår snabbt att det bara är hormonerna. Som ett brev på posten kom detta nya lass av utmaningar.
Försöker klä på mig men då bubblar det upp igen, inte fanns det ett ända plagg som skulle ha passat min kropp just idag. Såhär fortsätter det, timmarna går och känner fortfarande att något ligger och gror. Efter lunch satt jag tyst och butter på jobbet då Johan plötsligt kramar och kysser mig. Tårarna fyller ögonen och när Johan säger de magiska orden "men älskling" bryter jag ut i fullt böl. Absolut inget små snyftande som en riktig prinsessa skulle ha gjort, noup, nu var det krokodiltårar all the way!
En sån lättnad! Han lyfte den löjliga, men ack så tunga, vikt jag släpat med mig hela dagen. Allt var borta, till och med mitt undermedvetna hat för alla hjärtans dag var som bortblåst.
Tänk vad en sådan liten sak kan göra. Varför spara alla fina (rosa) gärningar till en dag, när det varken kostar eller tar tid att ge varandra kärlek i jämna strömmar. Se din partner och njut av varandra. Våga visa dina fulaste sidor, bara då kan han se de vackra. Jag glömmer så lätt...
tisdag 12 februari 2013
Just do it!
Just do it!
...and then do it again!
...and then do it again!
Steg 2: Hur vill du göra det?
Steg 3: Gör det då också!
Ingen har sagt att det kommer att vara lätt. Att kämpa för något betyder så mycket mer än att bara försöka. Detta jäkla ord alltså; försöka.
En undanflykt, ett ord som man kan gömma sig bakom då det börjar smaka skit. En ursäkt då vi inte vågar ta beslut eller stå starka. Hur du än vänder och vrider så har står detta beslut framför dig.
Gör man något om och om igen kommer man sakta men säkert att bemästra det. Jaa, och tillslut kan vi till och med kalla det vanor...eller ovanor!
Jag tror att man kan anpassa detta till allt. Hemmasysslor, träning, kost och tankar.
Vi blir bra på det vi gör. Oavsett om det handlar om att lyfta vikter, hänga tvätt eller ändra vanor. En stor bonus är om du till och med tycker om det du gör, en gratis inre motivation som gör att det känns lätt.
Att våga se sig själv i spegeln och bara bestämma sig. Ta ansvar för dina handlingar och håll dig till planen. Sak samma om det handlar om att tömma diskmaskinen, hålla dig från fettisbulle eller öka vikter i gymmet.
Att våga se sig själv i spegeln och bara bestämma sig. Ta ansvar för dina handlingar och håll dig till planen. Sak samma om det handlar om att tömma diskmaskinen, hålla dig från fettisbulle eller öka vikter i gymmet.
Ingenting kommer gratis!
Planering och aktivering!
måndag 11 februari 2013
Me, myself and I ;)
Måndag och vad gör jag...Börjar dagen med världens unna-dig-själv-tjejgrej och lall på stan. Lunch behöver man ju få i sig och sen kommer den tunga delen...
Slappna av, andas och ta emot den lugnande massagen Johan kan ge under förlossningen.
It´s a hard job but someone´s gotta do it.
Jo, vi skall på del två av förberedelsekursen på sjukhuset.
Spännande och skönt på samma gång. Att träffa andra par som är i samma situation, höra hur de tänker, planerar och inser att vi kanske inte är så konstiga sen heller. (haha)
Fantastiskt att våra kroppar klarar av allt. Älskar det. Just idag älskar jag att vara kvinna. Ligger på +7kg, magen växer så det knakar, mår underbart bra och känner mig hemma i mina kurvor.
Glad och lycklig på samma gång. Känner mig nykär, hoppig och sådär underbart irriterande. Jag brukar själv tänka att man inte kan vara så glad på riktigt och att den person som är det säkert skulle behöva en liten vänlig smäll. Men då känslorna bara svämmar över vill jag inte hålla tillbaka.
Idag har jag inga hinder, inget som får mig ur balans. Så brukar det vara de dagar allt bara löper på och du stigit upp på rätt sida av sängen. Dagar som dessa väljer jag att tänka på det mer aktivt också. Att verkligen njuta av känslan och lära mig till sämre dagar. Mentalträning och målfokusering. Det är dessa dagar jag inser att alla små saker jag lätt kan fastna för och grubbla över inte är så viktiga och inte får ta så mycket plats i mitt liv. För visst är det så; de dagar man mår som en prinsessa tänker man inte på det lika mycket som de dagar man känner sig som en haltande tant med smutsigt hår.
Jag säger såhär. Ta vara på de dagar du känner dig härlig, vacker och stark. Våga njuta av allt den dagen ger dig och se hur mycket glädje du sprider.
Ett hjärtligt leende smittar och du vet aldrig om just ditt bubblande skratt skulle rädda någons dag.
söndag 10 februari 2013
En vecka närmare igen...
Förväntansfull på allt. Drömmer och flummar dygnet runt.
En månad kvar på jobbet...och sen då? Allt är i stort sett klart för bebis, vilket är bra tror jag. Som det känns nu i muminmammakostymen kommer det inte att vara så lätt att springa hit och dit mer om en månad. Hoppeligen har våra damer ute i ladugården fått sina små vid den tiden så vi kan fokusera på vår egna.
Massor som skall hända nu. Spännande och lite lätt skrämmande på samma gång.
Vissa dagar kan jag känna mig lätt stressad och grubbla över hur allt skall gå. Jobbet och alla kunder jag behöver få in före jag går på mammaledigt, en mage som växer och växer, lammning och allt som behöver göras inför allt det.
Tur har man 9månader på sig. All planering, allt fix och bara den biten att vänja sig vid sin nya kropp är ju otrolig. Tänker ofta på de kvinnor som åker in till sjukhuset en dag med magont och någon timme senare föder. Hur går det egentligen till? Är det total förnekelse eller en fruktansvärt dålig kroppskännedom? Hur som...helt ofattbart! Jag är ivarjefall glad att jag haft tid på mig för först nu efter 7månader känns det som allt börjar landa.
En månad kvar på jobbet...och sen då? Allt är i stort sett klart för bebis, vilket är bra tror jag. Som det känns nu i muminmammakostymen kommer det inte att vara så lätt att springa hit och dit mer om en månad. Hoppeligen har våra damer ute i ladugården fått sina små vid den tiden så vi kan fokusera på vår egna.
Massor som skall hända nu. Spännande och lite lätt skrämmande på samma gång.
Vissa dagar kan jag känna mig lätt stressad och grubbla över hur allt skall gå. Jobbet och alla kunder jag behöver få in före jag går på mammaledigt, en mage som växer och växer, lammning och allt som behöver göras inför allt det.
Tur har man 9månader på sig. All planering, allt fix och bara den biten att vänja sig vid sin nya kropp är ju otrolig. Tänker ofta på de kvinnor som åker in till sjukhuset en dag med magont och någon timme senare föder. Hur går det egentligen till? Är det total förnekelse eller en fruktansvärt dålig kroppskännedom? Hur som...helt ofattbart! Jag är ivarjefall glad att jag haft tid på mig för först nu efter 7månader känns det som allt börjar landa.
Bring it on, skulle inte byta ut någonting!
Söndag igen...helgen har gått otroligt fort.
Allt från planering av födsel, egen träning i form av BodyVive (som by the way är super kul med en kropp som min), baby-shower med de underbaraste brudar och så en hel söndag med min käraste. Lammgrytan puttrar på spisen..mmm...
Helt perfekt!
torsdag 7 februari 2013
Känslor...
Jag älskar min nya kropp. Rund mage och en viktökning på 6,5kg. Känner mig kvinnlig med de nya formerna börjar ta sig. Vad jag inte gillar är alla dessa känslor.
Att det kan spreta så, ena sekunden gladare är glad och nästa sur, otäck och osäker.
"Feelings, feelings" som Dr. Phil säger och river sig i flinten.
Igår på lunchen kom jag på mig själv hur jag stod och dreglade över kexen bredvid kaffet. Räknade steg fram till bordet där vi satt... "undrar om jag hinner äta ett för jag är framme vid bordet"!
Idag föll denna ondska över mig igen. Vi hade choklad på jobbet. Hur det nu sedan kommer sig att det finns ett stort paket Fazers Blå på ett gym vet jag inte, men paketet har skrikit på mig hela jävla dagen. Detta känslocenter måst sitta nära vårt ät-något-onyttigt-NU-eller-så-dör-du-centret. Jo, så är det. Jag heter Fanny Ahlgren och är godissugen.
Som tur vet jag ju att det bara är en känsla, en tanke som går att styra. Jag tog inte kexet, gick skrattande tillbaka till bordet och berättade vad jag planerat. Mirakulöst lever jag ännu, chokladen ligger kvar på jobbet och jag är hur nöjd som helst.
Så alltså; står fortfarande fast vid mitt ord om att cravings bara är något man själv faller för. Jag var ju övertygad om att jag verkligen ville ha detta torra hemska kex igår. Löjl, tycker inte ens om kex.
Att det kan spreta så, ena sekunden gladare är glad och nästa sur, otäck och osäker.
"Feelings, feelings" som Dr. Phil säger och river sig i flinten.
Igår på lunchen kom jag på mig själv hur jag stod och dreglade över kexen bredvid kaffet. Räknade steg fram till bordet där vi satt... "undrar om jag hinner äta ett för jag är framme vid bordet"!
Idag föll denna ondska över mig igen. Vi hade choklad på jobbet. Hur det nu sedan kommer sig att det finns ett stort paket Fazers Blå på ett gym vet jag inte, men paketet har skrikit på mig hela jävla dagen. Detta känslocenter måst sitta nära vårt ät-något-onyttigt-NU-eller-så-dör-du-centret. Jo, så är det. Jag heter Fanny Ahlgren och är godissugen.
Som tur vet jag ju att det bara är en känsla, en tanke som går att styra. Jag tog inte kexet, gick skrattande tillbaka till bordet och berättade vad jag planerat. Mirakulöst lever jag ännu, chokladen ligger kvar på jobbet och jag är hur nöjd som helst.
Så alltså; står fortfarande fast vid mitt ord om att cravings bara är något man själv faller för. Jag var ju övertygad om att jag verkligen ville ha detta torra hemska kex igår. Löjl, tycker inte ens om kex.
Jag ifrågasatt min tanke och löste det.
Finns inget du inte skulle klara av, allt går bara man vill och bestämmer sig!
onsdag 6 februari 2013
Styrka och självinsikt
“Life is a flash of lightning in the dark of night. It is a brief time of tremendous potential.”
B. Alan Wallace
Att våga släppa och tro på sig själv är något av det svåraste jag gjort. I flera år ifrågasatt jag mig själv, min förmåga att utföra allt från jobb till träning. Pushade mig själv mer och mer, och för vad?
Trodde att jag måste jobba mer för att duga och för att räcka till som kollega, arbetstagare och människa. Ville inte tacka nej ifall det skulle tolkas fel och sakta men säkert levde jag för mitt jobb. Prioritera bort allt...vänner, familj och mig själv.
Kände mig osäker och inte riktigt hemma någonstans så slutade med att jag gömde mig i jobbet, i min arbetsroll. Där var jag trygg och säker på min sak. Visste precis hur den teatern skulle spelas; stod på scen varje dag från morgon till kväll. Lätt och hur bra som helst tyckte jag.
Dagar, månader och år gick. Jobbet löpte på, men någonting fattades. Blev trött på den statiska teatern; ville bryta och börja leva.
I en sådan situation skulle jag ha kunna bryta ihop och börja gnälla på allt; stänga in mig ännu mer och framför allt tycka synd om mig och mitt löjliga liv.
Våga släppa alla spärrar och bara ta det första steget fast du inte vet vart vägen egentligen leder eller hur resultatet kommer att bli. Lättare sagt än gjort, men absolut ingen omöjlighet.
Styrka och självinsikt.
Vi är alla så mycket starkare än vi tror!
Otroligt hur starka vi är då vi inser det. Att hitta gnistan i dig själv och framför allt ta ansvar över den.
Njut av ditt liv, rensa bort allt som gör dig ledsen och
berätta för dina nära vad de betyder för dig.
Våga älska och bli älskad!
tisdag 5 februari 2013
Allt ordnar sig...alltid!
Idag är just en sån dag. En sån dag som allt kunde ha gått smidigt och bra...menmen...
Vaknar med världens huvudvärk, något jag annars aldrig har. Slänger huvudet under under en kall dusch i hopp om att det skulle hjälpa. Känner hur träningsvärken börjar krypa fram mellan skulderbladen och just idag hjälper inte ens det för att vända mitt humör.
Står tyst och tittar ut över sjön, fångar tanken och väljer att vända den. Gör i ordning frukost i vanlig ordning, väcker Johan och vi äter. Skönt tänker jag, jag vann igen. Det går bara man vill och orkar. Vi gör oss klara för jobb och hoppar i bilen. Fint, det kommer att bli en bra dag!
Halvvägs till jobbet slår det en kullerbytta i magen och jag kommer på att jag glömt hela väskan hemma. Allt! Känner hur jag bara kunde skrika rakt ut, slå i väggen och gråta.
Johan lugnar mig bäst han kan, men nu kom allt. Huvudvärken var tillbaka, pulsen 190 och tårarna i halsen. Hur kan jag vara så glömsk! Hur kan jag vara så slarvig! Nu kommer heeeeela dagen att vara förstörd. Har varken kalender eller byteskläder med. Jag kan lika bra åka hem o bara dra täcket över mig resten av dagen.
Drama!
Ja hoho så drama jag kan vara!
Kommer till jobbet, förklarar situationen för min kund och åker hem och hämtar min väska. Klappat och klart. Att en så löjlig grej kan bli så stor i mitt liv.
Allt ordnar sig...att jag aldrig lär mig!
Vaknar med världens huvudvärk, något jag annars aldrig har. Slänger huvudet under under en kall dusch i hopp om att det skulle hjälpa. Känner hur träningsvärken börjar krypa fram mellan skulderbladen och just idag hjälper inte ens det för att vända mitt humör.
Står tyst och tittar ut över sjön, fångar tanken och väljer att vända den. Gör i ordning frukost i vanlig ordning, väcker Johan och vi äter. Skönt tänker jag, jag vann igen. Det går bara man vill och orkar. Vi gör oss klara för jobb och hoppar i bilen. Fint, det kommer att bli en bra dag!
Halvvägs till jobbet slår det en kullerbytta i magen och jag kommer på att jag glömt hela väskan hemma. Allt! Känner hur jag bara kunde skrika rakt ut, slå i väggen och gråta.
Drama!
Ja hoho så drama jag kan vara!
Allt ordnar sig...att jag aldrig lär mig!
måndag 4 februari 2013
Motion vs Träning
Alla har vi hört att kroppen är gjord för rörelse. Hela vårt system är uppbyggt och anpassat efter det. Jag blir mörkrädd när jag hör att den vanliga motionären inte ens motionerar mer. Promenaderna blir kortare och listorna på ursäkter längre. Jag vill ju inte tro på att någon frivilligt skulle välja bort det!?
Just nu tränar jag för att må bra, för att bebisen skall må bra och för att jag skall orka igenom min graviditet och förlossning (Som by the way måste vara det ultimata träningspasset). Tar ett träningspass i taget och drömmer om att lägga upp nya mål längre fram.
Som gravid tror jag att det är lite extra viktigt att lyssna på kroppen. Men för mig är det inget nytt att pusha sig igenom en övning, ett set eller ett träningspass. Att "ta det lugnt och vila" betyder för mig att träna på en lägre nivå. Att inte samla på sig mjölksyra eller få för hög puls. Ta power-naps då jag kan och behöver och se till att äta regelbundet för att hålla blodsockret balanserat.
Vad är då skillnaden på motion och träning?
Jag säger såhär; motion behöver vi alla. Gå till jobbet, ta trapporna istället för hissen, rasta hunden och ta dendär sköna promenaden på isen en söndag. Detta är motion. Skulle vi plocka bort den sortens motion skulle det snabbt visa sig. Alltså är den jätte viktig för att vi skall må bra i vardagen.
Träning är sedan en helt annan femma och kommer in då du vill orka med lite mer än att stiga upp på morgonen, släpa dig till jobbet o hem igen.
Träning betyder överbelastning, att stiga ur sin bekvämlighets-zon och våga pusha kroppen till en nivå den inte är van vid. Oavsett nivå!
När du gör detta tränar du.
Så nej, en promenad runt huset med hunden räknas inte som träning utan som vardagsmotion...eller till och med bara som vardag.
Vi väljer alla vårt eget fack; hur högt vi lägger ribban och hur resultatet skall kännas. Det är din inställning som sedan målar upp vägen dit!
Just nu tränar jag för att må bra, för att bebisen skall må bra och för att jag skall orka igenom min graviditet och förlossning (Som by the way måste vara det ultimata träningspasset). Tar ett träningspass i taget och drömmer om att lägga upp nya mål längre fram.
Jag vet att alla kan träna. Det gäller bara att hitta sitt sätt och sina mål.
Som gravid tror jag att det är lite extra viktigt att lyssna på kroppen. Men för mig är det inget nytt att pusha sig igenom en övning, ett set eller ett träningspass. Att "ta det lugnt och vila" betyder för mig att träna på en lägre nivå. Att inte samla på sig mjölksyra eller få för hög puls. Ta power-naps då jag kan och behöver och se till att äta regelbundet för att hålla blodsockret balanserat.
Vad är då skillnaden på motion och träning?
Jag säger såhär; motion behöver vi alla. Gå till jobbet, ta trapporna istället för hissen, rasta hunden och ta dendär sköna promenaden på isen en söndag. Detta är motion. Skulle vi plocka bort den sortens motion skulle det snabbt visa sig. Alltså är den jätte viktig för att vi skall må bra i vardagen.
Träning är sedan en helt annan femma och kommer in då du vill orka med lite mer än att stiga upp på morgonen, släpa dig till jobbet o hem igen.
Träning betyder överbelastning, att stiga ur sin bekvämlighets-zon och våga pusha kroppen till en nivå den inte är van vid. Oavsett nivå!
När du gör detta tränar du.
Så nej, en promenad runt huset med hunden räknas inte som träning utan som vardagsmotion...eller till och med bara som vardag.
Vi väljer alla vårt eget fack; hur högt vi lägger ribban och hur resultatet skall kännas. Det är din inställning som sedan målar upp vägen dit!
 |
| Målet; klart och tydligt! |
söndag 3 februari 2013
Jag är gravid!! Vad är din ursäkt!?!?!!
Alltså...
Dethär med att gå upp i vikt under sin graviditet är fortfarande ett mysterium för mig! Jag har alltid trott att det är lite a la tabu att fråga om vikt under en graviditet. Att folk kallar mig tjockis och dunderklumpen tar jag som något positivt egentligen. För mig betyder det att jag drivit med mig själv på ett sådant sätt att andra känner att det är okay att också göra det. Vilket är bra, måst kunna driva med sig själv om man skall få driva med andra ;)
Men kan ju tänka mig att det lätt kan bli fel! Om jag till exempel hade en lite sämre dag då? Hormonerna skulle vrida till och jag inte för stunden skulle förstå att det absolut inte var illa menat. Skulle det då vara okay för mig att skrika tillbaka "JAG E GRAVID!! VAD ÄR DIN URSÄKT??!!??"
Nä, just det..tror inte det skulle bli någon höjdare! Tror det bara gäller de som har haft en bra graviditet? Alla är vi olika o alla har vi ju då också olika graviditeter. Men om vi räknar lite snabbt hur det kan se ut...
= runt 12,5kg skulle då vara en naturligt ökning. Detta betyder att jag har runt 7kg kvar. Skrämmande mycket tycker jag eftersom jag redan nu med 5,5kg känner mig klumpig och tung.
Jag behöver varken äta för två eller ligga hemma på soffan och tycka synd om mig själv för att jag inte "får" träna. Gäller ju inte bara oss som är gravida utan allt som gör så att vi inte kan följa den vanliga rutinen. Allt från förkylning till en bruten fot. Kan man inte följa sin egentliga plan måst man kunna flexa och hitta en lösning. Då utgår jag ju ifrån att du har en plan och vill hålla en relativt hälsosam vardag. Inte blir du snabbare frisk om du ligger hemma o äter godis en vecka. Noup, samma sak där, ge din kropp det bästa för att stärkas igen.
Envis som jag är så har detta hjälpt mig hålla mina matvanor och min träning. För där tror jag boven gömmer sig. I våra vanor. Skulle jag till exempel ha haft sämre rutiner och inte haft en kropp som kräver träning före jag blev gravid skulle det kanske se annorlunda ut. Hunger och sug är två helt olika saker. Sugen är jag hela tiden, har varit det hela mitt liv så kan nog inte skylla på varken hormoner eller graviditet.
Så, vem hänger det egentligen på? Just det, mig själv! Mitt ansvar att skapa och hålla dessa vanor!
Mitt ansvar att ta hand om min kropp så den kan ge bästa möjliga start till ett nytt liv.
Är det sedan så att jag vaknar en morgon och har gått upp 20kg under natten..i "vätska"..jaa-a, då får jag väl ta den smällen då. Men fram tills dess så håller jag fast vid mitt!
Dethär med att gå upp i vikt under sin graviditet är fortfarande ett mysterium för mig! Jag har alltid trott att det är lite a la tabu att fråga om vikt under en graviditet. Att folk kallar mig tjockis och dunderklumpen tar jag som något positivt egentligen. För mig betyder det att jag drivit med mig själv på ett sådant sätt att andra känner att det är okay att också göra det. Vilket är bra, måst kunna driva med sig själv om man skall få driva med andra ;)
Men kan ju tänka mig att det lätt kan bli fel! Om jag till exempel hade en lite sämre dag då? Hormonerna skulle vrida till och jag inte för stunden skulle förstå att det absolut inte var illa menat. Skulle det då vara okay för mig att skrika tillbaka "JAG E GRAVID!! VAD ÄR DIN URSÄKT??!!??"
Nä, just det..tror inte det skulle bli någon höjdare! Tror det bara gäller de som har haft en bra graviditet? Alla är vi olika o alla har vi ju då också olika graviditeter. Men om vi räknar lite snabbt hur det kan se ut...
+ Bebis vid födsel ca 3,3kg
+ Moderkakan runt 0,7kg
+ Fostervattnet runt 0,8kg.
+ Livmodernsmuskler växer ca 0,9kg (Positivt med mer muskler down there)
+ Din blodvolym ökar 1,5kg. (Flåsigt, men bra i vissa situationer, haha)
+ Du har extra vätska i kroppen ca 1,2kg (Hui! Kom ihåg o dricka massor vatten!!)
+ Bröstens ökade storlek ca 0,4kg. (Känns som liiite mer i mitt fall)
+ Dessutom lagrar du fett, ca 4kg, för amningen (Jo tack, märks)
Jag behöver varken äta för två eller ligga hemma på soffan och tycka synd om mig själv för att jag inte "får" träna. Gäller ju inte bara oss som är gravida utan allt som gör så att vi inte kan följa den vanliga rutinen. Allt från förkylning till en bruten fot. Kan man inte följa sin egentliga plan måst man kunna flexa och hitta en lösning. Då utgår jag ju ifrån att du har en plan och vill hålla en relativt hälsosam vardag. Inte blir du snabbare frisk om du ligger hemma o äter godis en vecka. Noup, samma sak där, ge din kropp det bästa för att stärkas igen.
Envis som jag är så har detta hjälpt mig hålla mina matvanor och min träning. För där tror jag boven gömmer sig. I våra vanor. Skulle jag till exempel ha haft sämre rutiner och inte haft en kropp som kräver träning före jag blev gravid skulle det kanske se annorlunda ut. Hunger och sug är två helt olika saker. Sugen är jag hela tiden, har varit det hela mitt liv så kan nog inte skylla på varken hormoner eller graviditet.
Så, vem hänger det egentligen på? Just det, mig själv! Mitt ansvar att skapa och hålla dessa vanor!
Mitt ansvar att ta hand om min kropp så den kan ge bästa möjliga start till ett nytt liv.
Är det sedan så att jag vaknar en morgon och har gått upp 20kg under natten..i "vätska"..jaa-a, då får jag väl ta den smällen då. Men fram tills dess så håller jag fast vid mitt!
lördag 2 februari 2013
I know I can, I know I can...
Ibland undrar jag nog hur jag orkar dag ut och dag in peppa och motivera andra. Hör min egna röst spela i huvudet när jag åker hem. Att ständigt se glad ut och visa att det nog går bara man vill. Pusha och tro på andra när de själv inte tror är något av det tuffaste tycker jag. Långa dagar med flera bit-ihop-stunder.
...visst har alla dessa stunder. Finns i alla jobb och i alla liv tror jag. Kalla det dimpar, bumpar eller motivationssvackor, hur som..tror att vi alla har såna. Hur mycket vi än älskar våra jobb så kommer de. Som tur är det lika som med alla motivationssvackor...ju fortare du slutar gräva ner dig desto lättare är det att kliva ur gropen!
Lördag, jobb hela dagen. Solen skiner och jag kan räkna upp minst tio saker jag hellre gjorde idag. Men så kommer belöningen och påminnelsen varför jag orkar med det jag gör. Att ser hur "mina" kunder sköter sin träning och följer sitt schema ÄVEN en solig lördagen är otroligt. Att de lyssnar och verkligen tror på att de vågar ta i och själva styr sina resultat gör mig gladare än glad.
Ser det i deras ögon när de för första gången klarat hela gym-programmet, cyklat hela klassen eller droppat de kilon de ville. Ärlig och sann glädje.
Vet inte om det är preggo-hormonerna som slår in men skulle kunna gråta varje gång det går bra för någon nu. Bara idag har jag fått bita mig själv i läppen två gånger. Det inspirerar mig till att göra ett bra jobb och ger mig motivationen till att peppa och se glad ut. Att tro på mina kunder och fortsätta pusha på mitt sätt. Ärligt och rakt.
...visst har alla dessa stunder. Finns i alla jobb och i alla liv tror jag. Kalla det dimpar, bumpar eller motivationssvackor, hur som..tror att vi alla har såna. Hur mycket vi än älskar våra jobb så kommer de. Som tur är det lika som med alla motivationssvackor...ju fortare du slutar gräva ner dig desto lättare är det att kliva ur gropen!
Lördag, jobb hela dagen. Solen skiner och jag kan räkna upp minst tio saker jag hellre gjorde idag. Men så kommer belöningen och påminnelsen varför jag orkar med det jag gör. Att ser hur "mina" kunder sköter sin träning och följer sitt schema ÄVEN en solig lördagen är otroligt. Att de lyssnar och verkligen tror på att de vågar ta i och själva styr sina resultat gör mig gladare än glad.
Ser det i deras ögon när de för första gången klarat hela gym-programmet, cyklat hela klassen eller droppat de kilon de ville. Ärlig och sann glädje.
 | ||
| Mattis o Lucas dom kan dom :) |
Vet inte om det är preggo-hormonerna som slår in men skulle kunna gråta varje gång det går bra för någon nu. Bara idag har jag fått bita mig själv i läppen två gånger. Det inspirerar mig till att göra ett bra jobb och ger mig motivationen till att peppa och se glad ut. Att tro på mina kunder och fortsätta pusha på mitt sätt. Ärligt och rakt.
fredag 1 februari 2013
Feed back
Helt fantastiskt! Fredagsmys på hög nivå!
Cykling och TaiChi som frukost och gym (rygg/bröst) som lunch. Känns galet bra att jag i 7e månaden ännu kan och orkar träna. Ja, egentligen känns det bara bättre och bättre. Hungern som sakta kryper fram efter morgonträning är otrolig. Kick-start i alla system; cirkulation och ämnesomsättning. Fina grejer.
Så var det dags för veckans feed back.
Ett viktigt moment då man stämmer av att allt gått enligt plan...eller lite ditåt i varje fall. Bara dumt att lägga upp mål till höger och vänster om man aldrig stämmer av och kollar hur det gått.
Veckans upplägg VAR:Måndag- KB30 + Cykling 30
Tisdag- Simma före jobb + Cirkel45 på kvällen
Onsdag- BodyCombat (super, har inte varit på ett år)
Torsdag- Gym (Bröst och rygg)
Fredag- Gym (Axlar, axlar och axlar)
Veckans upplägg BLEV:
Måndag - KB30 + Cykling 30
Tisdag - Gym (axlar, axlar och axlar) + cirkel45 på kvällen
Onsdag - BodyCombat
Torsdag - Bodyvive
Fredag - Cykling30 + TaiChi + gym (Bröst + rygg)
Så, hur gick det egentligen. Inte helt som planerat, men är nöjd. Flexibilitet i egen planering behövs. Att kunna se sina luckor och inte snubbla över latmasken varje gång den visar sig hänger på min attityd.
Vill jag så kan jag!
Har tränat alla dagar och kommer att lägga in träning lördag och söndag också...bara för att jag kan ;)OCH..nybörjar gruppen för MMAn startar nästa vecka med fem nya tjejer; Girl power!
Så jäkla taggad, nästa höst skall det dras igång igen. Målet är satt!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)