torsdag 30 maj 2013

Mål med träningen!?!

Jag har massor av mål, stora som små. I hemmet, som mamma, som partner och alla de planer vi smider som familj. Inom träningen lägger jag upp mindre och kortare mål just nu. Träningsintensitet, styrka och uthållighet, MMA och såklart att sakta men säkert börja jobba igen. Hur skulle alla dessa mål bli om jag bara levde för stunden och styrde mina val efter det?

Vad är vitsen med att lägga upp strategier, öda en massa tid och pengar på mål man bara hoppas, borde eller måst nå? För mig är det nämligen helt bortkastad tid och energi då man lägger upp mål och sedan "unnar" sönder dem! 

"Jag älskar god mat" ööh...jo, vem gör inte det? Skulle jag släppa allt och bara "unna" mig sådant jag tycker om i matväg skulle jag antagligen väga en hel del mer än jag gör idag och alla de mål jag  har inom träningen kunde jag bara glömma.
 
Jag älskar mat, har alltid gjort det, och jag älskar att tillreda mat- Nej, bara för att jag jobbar på gym lever jag inte på sallad. Får ofta kommentaren "ja, men du som tränar äter antagligen int såndänt du" då någon lägger fram en hög bullar på en bjudning. Nehhe, varför skulle jag inte? Är det inte då egentligen jag som borde kunna äta en bulle?

Missförstå mig rätt nu! Jag säger inte att jag skulle kunna äta en bulle BARA för att jag tränat och tro att jag kommer att nå mina mål!

"Duktiga jag har varit på en långpromenad, nu är det soffan, ett glas rött (läs flaska) och något gott"! 
 ...njä, tyvärr fungerar det ju inte riktigt så! 

Är målet inte värt mer än så? En fråga jag ofta måst ställa. Ibland tycker jag inte det och då äter jag min bulle. Njuter av den och allra viktigaste; noll skuldkänslor! Dessa gånger väljer jag själv att skjuta upp mitt mål och bullen har helt klart varit värt det! Mitt val och mina mål.

Jag säger; träna för att du vill det, ät vad du vill men stå för det också. Lär dig var dina fallgropar är och sluta hitta på en massa ursäkter (ingen orkar lyssna på dem), lägg upp mål som betyder något för dig och bestäm dig!  Igen...bara du själv som kan stiga över mållinjen!

tisdag 28 maj 2013

Here we go again...

Femte veckan igång och plötsligt slår allt på igen.
Här kom tårarna, tankarna och rädslorna igen som ett brev på posten. Allt gick ju så bra. Saga sov, jag sov och sommaren var här. Planering av bröllopet gick som smort och jag kände ett lugn även med det...så vad hände egentligen?

Vaknar en morgon och inget går som jag vill. Kaffe smakar inte som det borde, solen skiner men då jag skall gå ut med Saga snubblar vi på en miljon andra saker som behöver göras före och allt går åt skogen. Vi kommer ut senare, Saga vill inte sova och jag ser hur hela dagsrutinen kommer att rasa. Min första miss den dagen.
Saga somnar äntligen. Lätt irriterad står jag och försöker få ihop en lunch. Nässelsoppa med kokt ägg. Får precis i nässlorna i pannan så vaknar Saga. Försöker lugna henne med en arm, hacka lök med den andra och tror jag fick upp en tå för att röra om i nässlorna. Jaa...så kändes det som i varje fall.
Bygger upp känslorna men förstod inte vad som höll på att hända...med tårarna i halsen ringer jag Johan, ropar i luren att han skall komma in och hjälpa mig om vi skall få någon lunch före gästerna skulle komma. Han kommer in och jag hinner bara se honom så rinner tårarna. Allt var förstört. Jag var arg eller ledsen...eller? Varför var jag så ledsen? När jag äntligen lugnat mig och fått ord på tankarna stod Johan och skrattade, han kom närmare och höll om mig.

Jag var ledsen för att vi inte hade något att bjuda på till kaffet.

Miss nummer två.
Jag själv! Det var inte för att jag sovit dåligt eller för att Saga sovit dåligt. Nej, jag blev stressad för att dagen inte blev som jag trodde. För att mina förväntningar inte gick ihop med verkligheten just denna dag. Min stress gjorde så att Saga inte sov och hjälpte absolut inte till att jag skulle få allt att rulla. Jag vet ju allt detta, men ändå blev det så fel. När jag nu sitter här med färg i håret och hoppas att Saga skall sova någon minut till så jag hinner tvätta bort det kan jag inget annat än skratta åt denna nässelsoppsincident. Kan fortfarande inte styra allt och kommer aldrig att kunna det heller. Behöver inte bry mig om kaffe inte står färdigt på bordet då gästerna kommer och tänker inte stressa Saga bara för att jag skall känna att mina gäster kanske tar illa upp om de måst sitta för sig själv en stund. Nej, gör om och gör rätt. Jag lär mig varje dag något nytt om mig själv och mina tankar.

 Ingen är perfekt, långt ifrån det!

 Saga, musik, programskrivning och kaffe/te...en perfekt morgon för att jag låter det vara så!

lördag 25 maj 2013

Lördagstankar i solen...

“The content of your character is your choice. 
Day by day, what you choose, what you think and what you do is who you become.”
Heraclitus


Om du tänkte såhär en vecka, en dag, en timme...hur skulle din vardag se ut då? Vad skulle det göra för dig om du innerst inne visste och förstod att bara du själv kunde göra dig lycklig, glad eller vad du nu önskade dig?

Jag tror att vi alla vet hur vi borde tänka. Att vi borde ta tag i vissa saker för att komma dit vi vill och att det bara är vi själv som kan göra det. "Jag borde nog börja träna...", "jag borde nog inte äta denna, men...", "om jag bara hade....skulle jag nog..."
Dock tror jag att det bara är vissa som förstår att de själva skall vilja göra det för att det skall lyckas. 

Måst och borde...

Jag väljer hellre ordet att vilja
Vi har alla ett val och ett eget ansvar.
Ansvar för våra tankar; att styra och att ifrågasätta dem. En tanke är bara en tanke tills jag väljer att verkställa den. Ansvar för våra handlingar; allt vi gör, gör vi för att vi själva väljer att göra det. Ingen annan kan berätta för dig hur du skall tänka, du väljer det själv. Ingen annan kan tvinga dig till en handling, det väljer du också själv. Eget ansvar...vi har alltid ett val!

- Känner jag mig själv? 
- Vågar jag stiga ur min safe zone och visa mina svaga sidor då det behövs?
- Kan jag lyssna med öppet hjärta, utan att döma eller lägga in egna värderingar i det som sägs? 
- Vad är viktigt för mig? 
- Vad är det som gör mig glad?
- Lever jag efter detta?

 ...om inte? Vad är alternativet?

För mig handlar det inte om att 24/7 gå omkring och se glad ut eller pressa fram lyckorus från allt jag gör. För mig betyder detta att så ofta som möjligt tänka på det och på mina val. Ibland är det svårt att förstå eller till och med se det, men jag vet att jag alltid lärt mig från de misstag jag gjort. Gäller bara att vilja se det. Att kunna hålla tankarna i styr och bara låta de väl utvalda gå vidare till handling är något jag i varje fall ständigt behöver jobba på. 
Njut och våga se allt det du har idag. Ta chanser och gör så många misstag du kan...det är oftast det vi ser tillbaka och skrattar åt senare i livet.

Solen värmer mig i nacken. Saga sover så sött fast Bork snusar henne på huvudet och lägger sig bredvid henne. Hör Johan skratta medan han jobbar på gården och känner hur min kropp bara smälter. Jag älskar med hela mitt hjärta.





fredag 24 maj 2013

En månad!?!

Efter fyra mycket annorlunda veckor kan jag idag säga att jag börjar ha lite flyt på vardagen. Har vant mig vid det nya hormonpåslaget vilket har gjort att jag inte står och bölar varannan minut och rör på kroppen varje dag som jag lovat mig själv. Ingen dag är den andra sig lik, men i stora drag håller vi en ganska bra rutin. Att åka bort eller få över gäster är fortfarande en liten utmaning, mest för mig och mina nerver, men övning ger färdighet även där. Klarar andra av det så måste jag också göra det; så är det bara. Mitt mantra just nu för att klara av den biten!

Inatt är första natten jag sovit dåligt och känner att jag inte är i någon position att ens säga det; ännu mindre gnälla om det. Tänker på alla de föräldrar som inte får sova från den dagen de kommer hem från BB och känner att jag nog ändå har det underbart bra.

Allt är relativt såklart!

Vi känner alla olika behov av sömn, mat och egen tid. För min del spelar det inte så stor roll om jag går ett dygn utan sömn, ingen har ännu dött av att inte sova en natt. Plus att det absolut inte skulle hjälpa mig om jag stannade kvar i den tanken. Blir ju inte direkt piggare av att berätta för mig själv hur trött jag är; tvärtom!!
Det att jag inte skulle hinna äta eller dricka då jag är hemma med Saga skulle vara en duktig lögn...eller ursäkt. Jag tror inte att det tar längre tid att äta ett vettigt mellanmål istället för att slänga i sig en rad choklad. Nej, en duktig ursäkt igen. Måst erkänna dock att jag hittade mig själv i det träsket för en vecka sedan. Funderade en kväll varför jag var så hängig och irriterad över allt och kom på att jag "bara" ätit ett par smörgåsar och godis i två dagar. Jag tog mig inte tiden att äta vettigt. Har aldrig gillat att äta själv och använde det som ursäkt då Johan frågade varför jag inte ätit ordentligt. Löjl!
Efter att i dryga sju år lyssnat på "jag äter nog för lite..det är därför jag inte går ner i vikt" kan jag alla knep i boken och som tur är, även de knep för att ta sig ur det träsket själv. Bara bull igen! Man får inte i sig mindre kalorier fast man inte äter mat, tyvärr, mer kalorier och mindre näring! Alla kan bara man vill! Mitt mål är inte att gå ner i vikt utan att bli starkare för min och Sagas skull och det blir jag absolut inte genom en massa ursäkter.

Just nu vill jag bara njuta. Utan att se framåt eller grubbla över vad komma skall. Allt löser sig, gården, sommaren och bröllopet, nemas problemas! Sitter i vardagsrummet med en snorig Saga i famnen. Doftar henne på huvudet medan jag skriver. Hon är så fin. Kan fortfarande sitta och beundra henne hur länge som helst. Ta tid för skratt och ögonkontakt och se hur hon varje dag övar nya ansiktsuttryck och nya ljud. Underbart!

Ler för mig själv och känner hur tankarna är tillbaka i sängen. Johans varma famn och doften av kaffe. Mitt liv har en helt ny betydelse. Ingen stress, bara här och nu!


Sagas första dygn...
...fyra veckor senare!

tisdag 14 maj 2013

Hemmträningen igång

Oh, ny vecka och målet efter förlossningen är nått.

Jag har tränat mitt första hemma-pass.

Kropp och sinne ett system.
För att jag skall kunna ge Saga det hon behöver är det viktigt att jag tar hand om min kropp. Det gäller allt från mat, kosttillskott och vatten till träning och vila.
Under min graviditet rörde jag på mig minst 5ggr/vecka. Detta gjorde jag tiden ut med undantag de två veckor rådgivningen tyckte jag skulle lugna ner då alla symptom visade på foglossning. Jag lugnade ner både hemma och på jobbet, vilket ledde till att jag kunde ha full fokus på egen träning. För mig fungerade spinning, BodyVive, BodyBalance, Kettlebell och såklart styrketräning. Full fokus på målet; precis som nu.

Mina kom ihåg meningar:
Alla kan träna!
Du har tid!
Det gäller att prioritera rätt för dig och ditt mål.
Jag är inte en sämre mamma fast jag lägger ner 30-45min/dag på hemmaträning eller gym.
Mår jag bra så mår alla andra runt mig bra.

"Jaha, nu slipper du träna hela tiden då" sa en man åt mig idag i butiken. Jag log vänligt och gick därifrån så jag inte skulle ge honom en varför-skulle-jag-inte-träna-predikan.
Min kropp är mitt redskap, vill tacka den för allt den orkat med. Vad är det och vänta på, jag mår bra...nu kör vi!

Måndagens hemmaträning (Saga i vagnen), redskap; en spade och ett par stenplattor.
- 3 x 12 knäböj (djupa, raka, breda), med stenplattorna
- 3 x 10/sida utfall raka, med stenplattorna
- 3 x 10/sida utfall med knälyft, med spaden
+ 20min rask promenad med vagnen.

Dagens hemmaträning (Saga i famnen och på en filt bredvid).
- 7min knäböj (till musik)
- 5min utfall (till musik)
- 6min djupa knäböj och utfall med knälyft (till musik)
- 3 låtar shake it (dans, gammalt pass...måste ju kolla att höften ännu fungerar, haha)
- 3 x 20 armhävningar
- 3 x 15 höftlyft med knip
- 3 x 10/sida press mot knä (ryggliggande)
+ bäckenbotten knip

Helt underbart!
Hemmaträningen är igång. Imorgon skall min första MMA träning bokas; privat träning med bästa Susanne, så Saga kommer att få vara med från första början.
Målet är att göra något hemma alla dagar. Allt utöver det ser jag som ren njutning; gym, pass eller MMA.
Alla kan träna! Känner hur mycket energi jag har direkt. Fast magen är lös och höften aningen ostabil känner jag nu att det inte kommer att ta många veckor för mig att vara tillbaka. Skynda långsamt tänker jag, kysser Saga som somnat på min mage efter ett hårt träningspass.

torsdag 9 maj 2013

Ett nytt liv. Ett blankt papper.


Sitter tyst och gungar. Saga rycker till och äter vidare.
Ett underbart lugn ligger över gården idag. Vinden har inte vaknat, sjön ligger stilla och dimman släpper sakta men säkert över åkern. Nattens fukt har fått gräsmattan att grönska och kan nästan höra hur det knakar i knopparna på hästkastanjen.

Andas djupt in och märker hur Saga somnat. Sitter kvar och bara tittar på henne. Otroligt. En liten människa jag skulle göra vad som helst för. Någon jag satt före mig själv.

"Det finns ingen orätt som kärlek inte kan förlåta"

Älskar den känslan då hon blir lugn i kroppen när jag håller henne nära och hur hon somnar såfort Johan talar sakta med henne då hon ligger på hans bröst.

Trygghet och närhet från första början.
Mjuka ord och en varm famn som alltid är öppen då hon behöver den. Något alla behöver, stor som liten. Som vuxen kan vi välja vem vi delar våra liv med, vems famn vi helst kryper in i och var vi hittar den trygghet vi behöver. Är det sedan för stunden eller för resten av livet... behovet finns och valet är vårt.

Som liten har man inte det valet.
Ingen vet om spädbarn tycker om eller älskar sina föräldrar men forskning visar att de förstår att vi är deras trygghet, deras chans för överlevnad och att de sakta men säkert även börjar älska oss.
Jag är både stolt och rädd att ha ett så stort ansvar.

Ett nytt liv. Ett blankt papper.

Jag hade ingen aning om att jag skulle känna såhär. Så mycket har hänt i mitt liv på så kort tid. Skulle någon ha sagt åt mig för två år sedan att jag fredagen den 10.5 2013 kommer att sitta i en gungstol med min dotter och titta ut över en gård jag köpt tillsammans med min blivande man skulle jag aldrig tro det.

Våga släppa alla rädslor och våga njuta. Jag får påminna mig själv om detta dagligen. Jag är galet kär, jag är galet lycklig och jag kan inte komma på något mer jag önskade mig...fortfarande vill mina rädslor ta över ibland. Än en gång gläds jag åt tanken att allt kan hända. Livet kan vända när som helst och det gäller att våga ta chansen. Lev nu, älska och förlåt... för vi vet aldrig hur morgondagen ser ut!


Hormoner, tankar o smärta

"En kvinna sa: "Tala till oss om Smärtan."
Och han sa:
Er smärta bryter sönder det skal som omger ert förstånd.
Så som fruktens kärna måste brista, för att dess hjärta ska framträda i solen,
 måste även ni känna smärta. 
 Men om ert hjärta kunde förbliva i förundran över ert livs dagliga under, 
 skulle smärtan inte förefalla er mindre sällsam än er glädje; och ni skulle erkänna ert hjärtas växlingar så, som ni alltid har tagit emot årets växlingar som går fram över era åkrar.
Ni skulle med upphöjt sinne genomlida er sorgs vintrar. 
Mycket av er smärta har ni själva valt.
Det är den bittra dryck, med vilken läkaren inom er helar ert sjuka jag.
Lita därför på läkaren och drick hans helande dryck i rofylld tystnad. 
Ty om hans hand än syns tung och hård, styrs den dock av den Osynliges ömma hand. 
Och fast den bägare han överbringar bränner era läppar, har den blivit formad av den lera, vilken Krukmakaren fuktat med sina egna heliga tårar."
 -Profeten Kahlil Gibran-


Försöker tänka tillbaka hur det kändes. Tog det ont eller var det bara tanken av att vårt barn skulle träna ur mig det som smärta. Minns inte...konstigt tycker jag.
Adrenalinet som pumpade igenom min kropp, Johans röst som klingade i mitt öra och vetskapen om att jag snart skulle få hålla vårt barn tror jag var mäktigare än vilken smärta som helst.
Attityd och kroppskontroll. Underbart.
Veckor före förlossningen ville jag skriva om detta. Om attityder och tankar kring smärtan. Jag ville skriva om smärtlindring, om vad jag tror händer med barnet efter en förlossning med smärtlindring och vad som händer med kontakten med din egen kropp under smärtlindring. Hemma vid middagsbordet pratade vi om dessa tankar och Johan bromsade min iver aningen med att säga "skall du uttrycka dig om förlossningssmärta innan du känt den själv?" Good point, tänkte jag och valde att vänta. Nu känner jag att mina tankar landat och att jag till och med borstat av mig jantelagen från mina tankar. Något jag själv inte förstod att jag gjorde till en början. "Jodå, förlossningen gick bra" kunde jag själv säga medan Johan 5sekunder senare hoppar in och stolt berättar hur stark jag varit. Som om det skulel varit fult att berätta om en förlossning som gått bra. Har ju bara hört om en massa hemskheter. Hur ont det gör och hur mycket man spricker. Var är dessa vackra berättelser? Varför berättar man inte om då det gått bra?

Skulle vilja få ner de tankar jag hade, den styrka jag kände för att kunna använda det inom min träning och under kommande fighter. Smärtan fanns där, men orsaken till den var starkare. Ryser än idag, två veckor senare. 
Min värsta fiende; jag själv.
Att döma och klanka ner på mig själv och tro att jag inte räcker till som mamma, som partner, hustru eller som människa. Igår kväll då tårarna sprutade utan orsak igen kände jag att det får vara bra nu. Johan låg bredvid mig med Saga på bröstet och pratade lugnt till mig. Frågade precis de frågor jag behövde besvara och kände att han sakta men säkert fick mig tillbaka på spår.

Jag kunde andas igen.
Idag är en ny dag. Idag väljer jag att se allt det vackra igen, njuta av den underbara flicka vi tillsammans skapat och våga bara vara. Jag kan inte annat...den smärta jag oroar mig över kan jag inte bemästra just nu. Den smärtan kanske inte ens finns. En dag i taget, njut och håll fokus på det jag har just nu. Ett underbart friskt och vackert barn, en man som älskar mig mer än jag förstår och ett liv värt att leva!


tisdag 7 maj 2013

Ny ToDo-lista

Onsdag och solen skiner.
Vaknar med en varm liten tjej på bröstet. Kommer inte ens ihåg att jag hämtat henne till vår säng. Andas och försöker tömma huvudet på alla tankar. Här och nu säger jag nästan högt för mig själv. Kysser hennes mjuka kind varsamt och i samma ögonblick ringer Johans larm.
Saga sträcker på sig när Johan kysser henne men somnar snabbt om igen. Det blir tyst i huset när han åkt. Stiger upp och släpper ut Bork. Tittar en stund på honom före och ser hur stolt han ännu är. Igår vaktade han Saga för första gången (han sov bredvid vagnen ute och kom in och hämtade mig då hon vaknat i vagnen). Det tog inte ens två veckor för honom att förstå att Saga inte var farlig utan en del av familjen. Underbara hund.

Sitter vid köksbordet som vanligt och dricker mitt kaffe, planerar dagen och skriver den nya ToDo-listan. Banken, handla och lunch med Susanne. Spännande indeed! Som en sann pensionär; en max två saker på dagens lista, annars kan det bli för jobbigt!

Ute på gården händer det massor; full rulle och har lite svårt att slita mig för att åka in till stan. Roligt hur snabbt jag anpassar mig känner jag, men just idag kan det vara bra att bara åka hemifrån en stund. Massor nytt som skall testas med Saga. Att våga är en sak...för mig är det svåra att känna att det är okay för saker och ting att INTE gå som planerat. Det får ta sin lilla tid nu, hon lär sig och jag lär mig. 

På min nya To Do-lista finns bland annat:
- Här och nu!
- Hitta bäckenbotten igen; 3ggr/dag
- Fixa stenplattor från altanen mot gästhuset
- Hämta sten till rabatten
- Få in två träningspass/vecka (hemma el på gym)
- Gör om/klart rabatten framför huset
- Sälja soffan, alla möbler i garaget och bilen.
- ...hitta en ny bil!!!

Denna ToDo-lista är lite a la what-to-do-före-bröllops-listan. Just nu är det saker som behöver göras ute för att allt skall växa som vi önskar i augusti då jag och Johan slår ihop oss sådär på riktigt.

"Ni gör allt på en gång ni?" ..jepp, det gör vi minsann. 
Inget att vänta på!


Upp o ner men ändå här!


Idag är det 12 dagar sedan vi fick se vem som sparkat och bökat i min mage så länge. Dagarna går fort nu och måst säga att jag älskar att vara hemma med lilla Saga. Börjar vänja mig vid alla ljud och kan till och med låta henne ha sina mardrömmar utan att själv bryta ihop. Saga sover till största delen av natten i egen säng, men vi är båda väldigt snabba på att bädda ner henne med oss om hon gnyr.
Att säga ordet mamma känns helt naturligt och är fortfarande begeistrad över hur snabbt jag gått in i mamma-mode. En tyst rädsla. Kommer jag att känna "det" när hon kommer. Som en handvändning; från MonsterMoster Fanny till lugna och mjuka mamma.



Dock har dessa dagar inte varit helt smärtfria. Fast kroppen mer eller mindre återgått till det "normala" är humöret helt upp och ner. Hormoner måst jag säga mer? Omställningen spelar kropp och sinne ett spratt. Babyblues, kallas det. I mitt fall är det, som tur, ett skepp lastat med krokodiltårar. Från ingenstans, utan förvarning eller orsak. Här måst jag igen tacka min underbara Johan. Utan hans trygga famn och kloka ord hade dessa stunder antagligen blivit värre. Trodde inte det var möjligt att älska någon mer, men tydligen!

Klappar mig själv på axeln och hör orden Johan sa ett par kvällar sedan då jag med tårarna i halsen speglade mig före vi skulle ta en dusch... "inte skulle man kunna tro du födde vår dotter en dryg vecka sedan!".
Ibland behövs så lite. Att få höra att han tycker jag är vacker, stark och en bra mamma betyder massor just sådana stunder. Egentligen hade jag förväntat mig världens säck på magen, bristningar över allt och några kilon kvar. Så blev det inte riktigt, positivt överraskad.

Viktigt just nu, måst börja bygga grunden, inifrån och ut. 
Pilates-mamma-style!

Jag tror att det är bättre för kroppens återhämtning och mitt humör att jag är ute och rör på mig så mycket jag bara orkar och kan. Har tappat en hel del muskelmassa under graviditeten och ligger just nu -1,5kg från startvikt. Vet att jag hinner träna så tar ingen stress. Vilar en stund med Saga alla dagar och njuter verkligen av att få ta dagen som den kommer. 

Jag må vara upp och ner men det viktigaste är att jag är här och nu!

onsdag 1 maj 2013

Första veckan


Vet inte om jag riktigt förstått det ännu.

Är hon vår? Får vi hålla henne?

Vi blev tre tillslut. Den lilla människa som vuxit i mig har dragit sina första andetag och nu en vecka senare sover hon sött på mitt bröst medan jag skriver. I nio månader har hon varit med; hört oss skratta, prata, lyssnat på musik och sett UFC.

Kan ännu en gång konstatera att naturen är vacker och fantastisk. Hur vi är gjorda för att föröka oss. Jag gled in i en mamma roll jag inte ens vågat drömma om. Allt känns så naturligt nu. Hur jag pratar och hur jag myser med Saga. Jag har inte ens kunna föreställa mig att det kunde kännas såhär.


BB vistelsen var otrolig. Starka och säkra kvinnor som visste vad de gjorde. Inte en gång att jag skulle ha känt mig dålig eller dum för att jag fråga eller ba dem visa. För en sådan sak är viktigt för mig. Visa mig en gång och därefter vill jag göra det själv...tills det sitter. Barnmorskan peppade mig "det spelar ingen roll om du stannar här två dagar eller en vecka. Du kan detdär redan och det kommer att vara lika läskigt att ta hem henne oavsett". Amningen fungerade direkt och Saga mådde som en prinsessa. Fine. Vi tog tjuren vid hornen och bestämde oss för att åka hem på lördagen. Som en hönsmamma kollar jag henne och såfort vi kom ur Mariehamn ber jag Johan stanna. Andas hon? Under den första veckan kan jag ärligt säga att jag både andats ut, lättat på trycket och skapat många nya tankar att oroa mig över. 

Våra dagar rullar på och just nu njuter jag bara av att få hålla Saga, att se Johan sova med henne på magen varje morgon då jag lagar frukost och hur vi nattar henne tillsammans för att ta vår gemensamma dusch. Älskar varje sekund av mitt nya liv. Kunde inte har fått en bättre start på det nya kapitlet.

Inget blir som förr! Älskar den tanken.  
Jag är en mamma nu...vi har ett barn!