Elstängsel

Saga sover, lamporna är släkta och allt är stilla. Det värmer fortfarande skönt i magen efter kvällsteet. Vi sa godnatt och min syster Emma gick ner till gästrummet. 

Jag ligger vaken och lyssnar hur vinden viner på utanför. Känner hur kroppen slappnar av och jag blir lugn. 

Väntans tid. 

Vilken morgon som helt kan det första lammet stå där. Precis som förra året denhär tiden. Nya rutiner som skulle utföras med förväntansfull iver. Varje dag kunde hämta något nytt. Precis som nu. 

I två veckor har vi funderat, testat och nästan gett upp...nästan. Vi hade en, vad som kändes omöjlig uppgift, framför oss. Vi behövde flytta Hildür, vår "lilla" dräktiga gylta. 

Vi hade allt som behövdes för att lyckas. Lördag morgon efter frukost bäddade jag ner Saga i vagnen och när hon sov sött dukade vi upp en buffé i grisstian. 

Allt gick bra tills Hildür skulle stiga ur hagen. Tvär nit! Inte ett steg över! Det var som om grinden fortfarande var stängd. Vi lockade, pratade och klappade henne. Men nej, inget fungerade. Hennes rädsla för stängslet, som i vanliga fall var bra, blev nu vårt stora problem. 

Prinsesstårta, kanelbullar, hemvete och bananyoghurt. Allt hon vanligtvis älskar, stod hon nu bara och tittade på. Så nära men ack så långt borta. 

Tänk hur en mental spärr kan hindra oss från att ta steget ut, våga se vad vi vill ha och vad vi verkligen kan göra! 

Precis som för oss människor! 

Drömma, längta...och sen då?

Vi dömer oss själva varje dag. Övertygar oss själva om sanningar som aldrig ens blivit testade i verkligheten...och till vilken nytta?

Hur kan vi veta vad vi går för om vi aldrig vågat prova?

Skulle vi veta att vi fick en elstöt varje gång vi gjorde något så skulle vi snabbt lära oss att inte göra det igen...men om något ändrades och en dörr öppnades? 

...skulle du våga testa igen, fast det fanns en risk att du fick en stöt?

Två veckor tog det oss. 

Med mängder bullar och komplimang fick vi henne till grinden, därefter var det grupparbete och vinnarskallar som lyckades få in Hildür i ladugården. 

Nu får hon i lugn och ro vila, äta och vänta. Hennes små skall såklart också få den bästa start Fredriksholm kan erbjuda. 

Skulle vi bara gjort sådant som kändes lätt, bekvämt och säkert skulle jag inte ligga bredvid min man. Jag skulle inte heller höra de sötaste snarkningar ur vår dotters säng och jag skulle inte känna den lycka jag gör för att jag vågat utmana och bli utmanad ! 

Livet är fullt av mentala elstängsel, låter vi dem styra våra liv kommer vi aldrig att få ta del av det vi verkligen vill ha. 

Frågan är bara om vi är villiga att ta en plits för att få leva det liv vi drömmer om!?