Lycka är att få le i tystnad!

Söndag morgon, ligger i sängen och funderar på helgen som varit och med ett fånigt leende på läpparna stiger jag upp och går ut till köket. Ställer mig vid diskbänken och tittar ut över sjön. Svanarna glider sakta förbi med sina små ungar och korna betar vass långt ut i vattnet. Kommer att bli en till underbar dag tänker jag tyst för mig själv och tittar in mot sovrummet där mina hjärtan snarkar i takt.

När kaffet runnit klart häller jag upp en kopp och sätter mig på soffan i köket. Känner hur jag andas med hela kroppen och sakta sakta glider jag längre ner för att till sist bli liggande rak lång på min härliga gamla kökssoffa. Knådar in får fällen under huvudet och slumrar till...drömmer, minns och njuter...
Som ur en dröm gick de där framför mig i skogen. Känner gräset slingra sig kring benen på mig. Solen tittar sagolikt fram mellan träden och allt var så lugnt, så skönt och precis så som jag för ett år sedan fantiserade att det skulle vara!

Minns hur jag då kunde hitta mig själv i en känsla av kärlek och stolthet. Hur nöjd jag var att få vara mamma till den vackraste flicka i hela världen och fru till den starkaste man jag känner! Jag tror att vi inte låter oss själva tänka på dessa saker tillräckligt ofta. För min del kan den tanken till och med bli för stor; ja, till och med lite skrämmande. För har man allt, har man även allt att förlora. Trycker bort det negativa som alltid kommer att finnas där med bara en mening. Skulle jag förlora allt nu kunde jag fortfarande leva på minnet av det som varit och vara lycklig i den tanken.

Att se Saga med Johan, höra hennes underbara glädje tjut på morgonen och se hur hennes ögon tindrade till är lycka för mig och för var dag älskar jag min Johan ännu mer för att han gett mig den fantastiska dotter vi har.
 

Det är något magiskt att se sitt barn vara lycklig...

och att få vara orsaken till den lyckan är mer än jag kan förstå. 

We were all born with the ability to change someone´s life! 

Don´t ever waste it!

Under tiden som gått har Fredriksholm vaknat ur sin vintersömn och blomstrat upp till det vackraste paradis. Lammen som kom i februari har vuxit till sig och börjar närma sig slaktvikt. De små grisarna bökar som aldrig förr medan Hildur och Särimner vandrar omkring som trötta men nykära småbarnsföräldrar.

Kalvarna Ask och Embla adopterade vi och de bor ihop med Bork i hans hundgård där de minsta på gården får i lugn och ro anpassa sig till sitt nya hem. Helt otroligt hur naturen har sin gång.

Jag älskar att ta morgonrundan med Saga rultande framför mig. Det är som om hon varje morgon vill visa mig gården med nya ögon. Tänk att en så liten person kan ha en så otrolig styrka. Där går vi; barfota båda två och med den fantastiska iver bara ett barn kan ha får hon alla tankar att tystna och till och med den stressigaste dagen att blir lugn.

Tar en stor klunk kaffe och slänger ett öga på vagnen under äppelträdet. Där ligger mitt frö; början till allt nytt och vackert.

Elstängsel

Saga sover, lamporna är släkta och allt är stilla. Det värmer fortfarande skönt i magen efter kvällsteet. Vi sa godnatt och min syster Emma gick ner till gästrummet. 

Jag ligger vaken och lyssnar hur vinden viner på utanför. Känner hur kroppen slappnar av och jag blir lugn. 

Väntans tid. 

Vilken morgon som helt kan det första lammet stå där. Precis som förra året denhär tiden. Nya rutiner som skulle utföras med förväntansfull iver. Varje dag kunde hämta något nytt. Precis som nu. 

I två veckor har vi funderat, testat och nästan gett upp...nästan. Vi hade en, vad som kändes omöjlig uppgift, framför oss. Vi behövde flytta Hildür, vår "lilla" dräktiga gylta. 

Vi hade allt som behövdes för att lyckas. Lördag morgon efter frukost bäddade jag ner Saga i vagnen och när hon sov sött dukade vi upp en buffé i grisstian. 

Allt gick bra tills Hildür skulle stiga ur hagen. Tvär nit! Inte ett steg över! Det var som om grinden fortfarande var stängd. Vi lockade, pratade och klappade henne. Men nej, inget fungerade. Hennes rädsla för stängslet, som i vanliga fall var bra, blev nu vårt stora problem. 

Prinsesstårta, kanelbullar, hemvete och bananyoghurt. Allt hon vanligtvis älskar, stod hon nu bara och tittade på. Så nära men ack så långt borta. 

Tänk hur en mental spärr kan hindra oss från att ta steget ut, våga se vad vi vill ha och vad vi verkligen kan göra! 

Precis som för oss människor! 

Drömma, längta...och sen då?

Vi dömer oss själva varje dag. Övertygar oss själva om sanningar som aldrig ens blivit testade i verkligheten...och till vilken nytta?

Hur kan vi veta vad vi går för om vi aldrig vågat prova?

Skulle vi veta att vi fick en elstöt varje gång vi gjorde något så skulle vi snabbt lära oss att inte göra det igen...men om något ändrades och en dörr öppnades? 

...skulle du våga testa igen, fast det fanns en risk att du fick en stöt?

Två veckor tog det oss. 

Med mängder bullar och komplimang fick vi henne till grinden, därefter var det grupparbete och vinnarskallar som lyckades få in Hildür i ladugården. 

Nu får hon i lugn och ro vila, äta och vänta. Hennes små skall såklart också få den bästa start Fredriksholm kan erbjuda. 

Skulle vi bara gjort sådant som kändes lätt, bekvämt och säkert skulle jag inte ligga bredvid min man. Jag skulle inte heller höra de sötaste snarkningar ur vår dotters säng och jag skulle inte känna den lycka jag gör för att jag vågat utmana och bli utmanad ! 

Livet är fullt av mentala elstängsel, låter vi dem styra våra liv kommer vi aldrig att få ta del av det vi verkligen vill ha. 

Frågan är bara om vi är villiga att ta en plits för att få leva det liv vi drömmer om!?

Februari och laddad

Vaknar i ett ryck "tänk om" vill jag ropa . Smeker Johan lätt över kinden och viskar att jag smyger ut till fåren. Bläck är sprickfärdig och jag vill vara på plats ifall hon behöver hjälp vid lammningen.

Tänk att vi lever såhär, ler jag för mig själv och fyller två hinkar med vatten och går ut till ladugården. När jag gett fåren vatten och fyllt på med gräs och kraftfoder går jag tillbaka mot huset. Inget ännu idag. Men snart...riktigt snart. Aallt är tyst och mörkt. 

Februari är bara i startgroparna och huvudet spinnar som aldrig förr! Jag vill göra allt och lite till. 

Efter ett år hemma i lala-land är det dags att damma av min inre sadist och börja jobba. Sakta men säkert, bit för bit. Ivern bubblar i mig och hjärtat slår ett extra slag när jag tänker på alla möjligheter som bara väntar att bli nyttjade! 

Våga drömma, våga agera och våga stå för det du tror på!!

Alla utmaningar ger resultat!

För ett år sedan gick jag med magen i vädret och med ett nytt kapitel framför mig kändes allt som en fantastisk blandning av utmaningar, möjligheter och drömmar. 

En bergochdalbana av hormonladdade känslor var att vänta och jag stred med rädslor och tankar jag aldrig haft. 

En sann upplevelse och en resa jag kommer att minnas för evigt.  

Ett nytt liv var början till något stort. Slänger jantelagen i väggen och känner styrkan och viljan växa fram. Idag vet jag vad som är viktigt och hur svårt det kan vara att ta första steget ur sin bekvämlighetszon. Hur riskerna förvandlas till möjligheter och rädslorna dämpas i förhoppningens ljus. 

Idag tar jag det steget! 

Jag går med huvudet högt, stolt och med glimten i ögat! Idag kan jag kalla mig kvinna, fru, bondmora, mamma och snart även egen företagare. 

Ansvar, kärlek och ett stort steg vidare...

Vad får dig att må bra?

När känner du dig stark och pigg?

Nu tror jag att många direkt svarar träning, kost och positiva tankar. Men hur många tror fullt ut på dessa punkter? Hur många kommer att fullfölja det svaret hela år 2014? Nytt år med nya möjligheter sägs det. 

...om jag bara hade si...eller så...om dom bara gjorde...skulle jag kunna göra...

Dags att sätta punkt på det som varit, reflektera klart och gå vidare.

Är ditt svar träning? Varför är det ditt svar och på vilket sätt vill du träna? För jo, det finns miljoner olika sätt att träna på men kanske bara ett par som är rätt för just dig och det mål du önskar uppnå.

Har ditt svar något med kost att göra? Då är min fråga följande; äta för att leva, eller leva för att äta? Vår attityd till mat är AoO! Fundera lite. Diet och snabba val eller livsstil som håller?

Mitt svar har såklart träning och kost högt på prioriteringslistan. Men det viktigaste för mig idag är en rejäl dos ansvar. Vetskapen om att jag gör något med mitt liv, att jag själv ser ett syfte i det jag gör och hur jag lever är det som fyller på min energi. Att vara en kärleksfull mamma till Saga, en fru som heter duga åt Johan och att göra det jag älskar och vet att jag kan. Peppa, pusha och se andra. Jag behöver inte klanka ner på någon annan för att själv må bättre utan jag njuter av att få hjälpa andra med sina mål. Jag behöver inte predika åt andra föräldrar för att jag inte förstår mig på deras sätt att uppfostra sina barn. Jag behöver inte heller berätta för andra att socker är farligt och att deras egna vanor banar djupa spår i deras barns kommande vanor. Vill någon veta varför jag klär Saga i allt från svart till rosa, vilka blöjor jag föredrar eller hur jag kokar hennes kvällsgröt är det fritt fram att fråga. Fråga då för att du vill veta svaret och inte för att du själv behöver bekräftelse om att det du gör är rätt. Vi gör alla rätt med de förutsättningar vi har tror jag. 

Vi behöver inte leta skavanker i vårt samhälle, gå med i olika grupper som argt söker fel i allt mellan himmel och jord för att göra vardagen mer påtaglig. Allt finns nog där och han som söker han finner...och det gäller allt. Vill du leva i ett positivt eller negativt samhälle? Ditt ansvar att göra ett val! Sprid lite kärlek istället! 

Jag väljer att leva. Jag vill vara positiv och väljer därför bort det som fått mig att må dåligt en längre tid. Ansvaret är mitt. 

Början till min ToDo-listan för 2014:

- För att få kärlek behöver vi kunna ge kärlek.
- Förlåt snabbt och helhjärtat.
- Sluta grubbla och ta dina motgångar med en klackspark, du vet att det alltid ordnar sig.
- Gör saker som får dig på gott humör, fyller på din energi och ge dig möjligheten att göra någon nytta.
- Le för att du själv vill det och visa äkta känslor.
- Dela dina tankar, öppet och ärligt.
- Våga tro på dig själv så gör andra det också! 

Fösta gången...

MNär Saga ätit sin gröt, sina blåbär och slickat av smöret från knäckebrödet lyfter jag ner henne på golvet. Hennes små fötter springer redan i luften och när den lilla kroppen nuddar marken börjar hon; öva, öva, öva. Hon bryr sig inte om det är första eller tionde gången hon försöker, lika nöjd och stolt är hon varje gång. Hon kryper fram till stolen, tittar upp och antar utmaningen...gång på gång. Att öva, öva och öva.

Tänk dig ett barn som för första gången skall testa stiga upp. Tar ett fast tag om mammas hand, ena foten först och så andra och så plötsligt händer det. Det lilla barnet står själv, tittar upp på de glada minerna runt sig, tappar fokus och faller. Tänk om detta barn inte skulle försöka igen. Tänk om detta barn bara gav upp, satt kvar på rumpan och år efter år sa "nej, jag testade en gång...det gick inte!" 

Hur kommer det sig att bara vissa vuxna har denna underbara egenskap kvar? För finns det egentligen något som "jag kan inte"? 

Jag tror att denna egenskap går hand i hand med våra attityder. Hur vi ser på utmaningar, nya situationer och ja, varför inte livet. Allt speglar sig genom vår attityd. 

I år var det första gången vi firade jul på Fredriksholm. Första gången jag var ifrån min släkt och utanför mitt barndomshem över jul. Första gången jag skulle laga alla sillar, grava laxen, handla skinkan och i år skulle jag få känna av den mycket omtalade julstressen...för första gången!

Konstigt med dessa första gånger. Pirrigt, förväntansfullt och ibland till och med lite skrämmande. Jag väntade och väntade men känslan förblev positiv. Varför målade jag inte upp fan på väggen denhär gången? Varför ältade jag inte, blev tyst och grinig som jag alltid annars gjort före en första gång?

Svaret kröp under min stol. 

Saga!

Detta år har varit ett år med tusen och en första gånger. Utmaningar och äventyr. Min graviditet; en underbar resa. Att vara mammaledig och första gången borta från mitt andra hem; jobbet. Nytt och annorlunda, men något som blev bättre än jag någonsin vågat tro. Hemmaträning istället för gymträning var också en ny del, men allt går bara viljan finns.

I år fick jag för första gången se ett lamm komma till världen. Otroligt, nytt liv. Hur naturen alltid sköter sitt, både på gott och ont. 

Det häftigaste jag någonsin gjort var dock då jag fick sätta min kroppskontroll på prov. Med min tillit till Johan och en obeskrivlig styrka jobbade vi igenom smärtan; naturligt och vackert. Efter 12 timmars jobb kom hon äntligen. Kommer aldrig att glömma första gången vi fick se Saga och hur det kändes att hålla henne vid mitt bröst. Jag kunde inte ens fantisera att det skulle kännas så, att jag kunde älska någon på det alldeles speciella sättet. Allt var nytt, jag var mamma för första gången. 

Fyra månder efter det sa vi adjö till BrünHilda, Arnold, Börje och Juni. Den 24 augusti bjöd vi 140 personer på det bästa vår gård hade att erbjuda. Vårt bröllop blev en oförglömlig kväll, den första fest vi ordnat på Fredriksholm. 

Jag tänker tillbaka och blir alldeles varm i kroppen. Detta år har varit mitt år av första gånger och det som lyfter mig lite extra idag är att jag inte en gång tänkt "jag kan inte"! Något jag kommer att ta med mig till nästa år med alla dess utmaningar och äventyr. 

Våra attityder är allt. Vi kan allt sålänge vi tror på det vi gör. Jag kommer att inleda nästa år med styrka, vilja och fananamma. Väntar på lamm i februari, kultingar i mars och hoppeligen kalvar i april. Njuter redan nu av blotta tanken och vet att allt går bara man vågar prova! Steg ett är att drömma, steg två är att tro på den drömmen och steg tre är att våga prova, misslyckas och prova igen!