Dethär med att vara gravid...

Dethär med att vara gravid är ju något lite extra...

Har alltid känt glädje för den kvinnan som stolt berättat att hon väntar. En gravid kvinna bär sin kropp på ett vackert sätt. Den runda och fina magen..så naturligt. Kanske det mest naturliga som finns?

Men hur var det förr?
Jag tror ju att det var full rulle fram till B-day. Deras kroppar var vana med hårt jobb, slit och släng och inte tror jag att deras män väckte hästen för att åka och handla godis mitt i natten.   
Visst har allt gått framåt och jag tycker att det tas väl hand om mödrarna i Finland. En sån service måste jag säga.
För mig är det ju lite extra mysigt. Blir ompysslad av bekanta på rådgivningen och känner att det inte finns någon lucka någonstans från start till förlossning. Vi kan gå kurs på kurs och får hjälp med minsta oro och krämpa. Lyxigt.

När jag blev gravid drog jag 8-12 gruppträningspass/vecka. I vecka 18 fick jag domen, foglossning. Lugnade ner tempot och lyssnade på kroppen. Jag tränade alltså själv. Till stor del brottades jag med den mentala biten. Kändes som jag misslyckats. Jag kunde inte göra mitt jobb mer och såg ner på mig för det. Fick kommentarer som "jaa..man kan ju nog träna då man är gravid"..mm, tänkte jag..dock lite skillnad på att dra en bunt klasser och träna själv. Mitt självförtroende rasade. Var jag inte den starka kvinna jag trott?

Under den tid (vecka 20-25) min mage växte från "hmm..ha hondär PTn gått upp lite i vikt" till "jahaa..hon e gravid" hade jag till och från svårt med träningsmotivationen. Första gången i mitt liv tror jag. Kunde stanna upp i en övning, se på mig själv och tänka; men varför, du blir ju bara större o större. Som tur gick dessa hemska tankar över. Vad som fick mig tillbaka varje gång var visionen om att vara stark då jag föder. Ju starkare du är inför operationen desto snabbare återhämtar du dig, hörde jag mig själv säga till en kund. Varför skulle en graviditet och en förlossning vara något annorlunda?

Tiden i gymmet var precis det jag behövde. Fokus låg på mig själv, mina vikter och mina övningar.
Nu har höften fått nya tag och jag känner mig starkare än någonsin.

Kan ju dock förstå de som stiger på minan. Vissa dagar känner jag mig som världens MuminMamma som flåsande rullar fram. Skulle då helst bara sitta på en stol, bli serverad frukt och ösas med komplimanger! Jupp, kom till och med på mig en dag då jag åkte till jobbet i en rosa blus..haha!!
Dessa dagar kallar jag mig själv prinsessan.
Här blir jag också lätt sur, gråter krokodiltårar och tycker att allt och alla ser konstigt på mig.
Som tur spricker denna hemska bubbla, och jag förstår (med lite hjälp av min väldigt raka och ärliga fästis) att det inte är så farligt. Behövs egentligen så lite för att saker och ting skall vända. För en sak är säker, inget blir bättre av att sitta sur och tycka synd om sig själv!
Motsatsen till min dunder PrincessMentalSyndrome är "mörka sida", min riktiga sida. Här är jag stark, och här finns mina gamla rutiner. Utmanar mig och känner hur min kropp bara vimlar av girl-power-hormoner! Kan stå och jämföra mage med gubbarna på gymmet, smider planer för när jag skall komma igång med MMAn och ser på öronskydd för den lilla så både pappa och mamma får träna.

..jo! Jag kommer att träna! Har ingen aning om hur de nya rutinerna kommer att se ut med en nyfödd i familjen, men en sak är säker, på ett eller annat sätt kommer jag att aktivera mig fysiskt.
Bring it on!
Jag är inte sjuk, jag är gravid. Jag väljer att inte skylla på min växande mage för att äta en massa onödigt och kommer att mantra detta efter förlossningen. Det är inte våra barn som gör så att vi går upp i vikt...nix, det jag äter, äter jag själv!