Planering...

Planering är en viktig del av min vardag...av allas vardag om jag fick bestämma.
I flera år har min tid delats in i PT-bokningar, träning och mat. Där emellan har bastu och sömn fått agera som "mellisar". Otroligt att blicka tillbaka och se hur länge jag egentligen levt för mitt jobb och träningen. Såhär i efterhand så känns det inte ens konstigt. Jag älskar mitt jobb, mina kunder och att dra pass. Att få träffa nya människor. Få ta del av deras liv, glädje, sorg och utveckling ser jag som något extremt fint.

Att planera utan att egentligen veta hur morgondagen ser ut är en av mina utmaningar...jag vill gärna ha koll på allt; tider, platser, personer och gärna också en garanti på att allt kommer att gå som planerat.
Löjligt!
Något av det dummaste man kan göra. Detta vet jag idag, men ojoj... old habits die hard.

Med träningen har det varit en självklarhet, något jag haft i mig hela mitt liv. Rör jag inte på mig så mår min kropp..o inte heller mitt huvud bra. Det har gjort att planering för träning gått av sig själv.
Det kan ju kännas svårt att lägga ett ord på sin planering. Kalla det vad du vill, bara det blir gjort tycker jag. Ha en skiss på hur din dag, vecka, månad skall se ut. Ivf när det kommer till din träning.

Samma sak med mat, jag tycker om mat, ordentlig mat. Blir jag hungrig så vet alla runt mig det ganska snabbt. Jag som blodsockerlåg kan resultera i tårar..o oftast inte mina egna!

Så kom dagen då inget var säkert. Jag var gravid.

Det tog mig bara någon sekund att fatta att det var ett plus i rutan. Såg upp på Johan och besvarade hans förväntansfulla blick med tårfyllda ögon.
Glädje, en våg av värme, härligt pirr och miljoner frågor dök upp... tillsammans med rädslan.
Testet kom ju inte med en garanti..ingenstans stod det något om att allt skulle gå bra. Att fostret skulle ta sig, att den lilla skulle utvecklas enligt plan...ingen garanti.

Första gången i mitt liv som jag inte hade kontrollen.

Idag, 27 veckor senare är jag glad att jag tvingades utmana mig själv. 
Efter alla test, extra ultraljud till Åbo (en sak jag inte fattar, varför åker inte ALLA blivande mammor o pappor på det?? ) och lååånga veckors väntande på den första sparken var det helt klart värt det. Låt naturen ta hand om det...en skön tanke jag nu börjar vänja mig vid.
Vi behöver planera, drömma och lägga upp mål..men vissa saker måst man bara släppa.