...detdär lilla extra...

Kan se det framför mig...har en ny kund i gymmet, efter vår konsultation skall vi dra igång. Kunden är laddad, uppvärmd och ivrig att få börja jobba. Efter att jag snabbt berättat vad som kommer att ske går vi ut i gymmet. Monoton och med släpande steg går jag före min kund. Börjar tyst plocka fram vikter, varken frågar eller säger något. När jag är klar så tittar jag på min kund, suckar djupt och säger "jaha, nå..knäböj med en push, utfall med front twist o raka marklyft på ett ben." Kunden ser konstigt på mig, förstår inte ett ord. Jag rullar ögonen och frågar argt om jag verkligen måst visa.
Efter en timme säger jag "jaha, nåmen lycka till nu..." och går. Lämnar denna kund tom, fundersam och inte ett dugg peppad. 

Ja-hoho...
Jag kan inte ens tänka mig hur en dag med 8 kunder skulle kännas om jag jobbade med denna ivern. Jag tycker att det tar mer energi av mig att vara sur och oinspirerande än glad och peppande. Såklart tar ju det också på krafterna, men det blir ju lite som att jobba med laddaren i kopplad om man har roligt på samma gång.

Tom, fundersam och lite orolig lämnade vi sjukhuset igår efter vårt sista ultraljud. Vi var båda spända för att se vår lilla och visade det med allt vi hade.

Upp på bänken, fram med magen och på med smörjan. 

Yes, here we go! 

Nehhe... "Hjärta, ryggrad, njure..." på detta sätt fortsatt hon en god stund. Jag tittar lite frågande på Johan som harklar och frågar något. Visst svarar hon ju, men utan extra krydda. Så plötsligt kom det vi blev osäkra på "lite under skalan i storlek...var ni små när vi föddes?"
Shit, jag ser på Johan och svarar henne att vi nog var ganska så "normala". Får inget svar.
Plötsligt var hon klar. Stänger av och börjar skrapa bort smörjan från min mage. När jag rullat av bänken frågar jag om allt var ok med barnet. Hon är tyst en stund och jag känner hur lusten att flyga på henne växer. Men svara då förfan ville jag skrika...då berättar hon hur skalan ser ut och att vårt barn låg ungefär mitt i, alltså helt normalt. Jaha??

Jag kan förstå att det kan vara tungt att dag ut och dag in se bilder på barn och berätta hur hjärtat slår och hur flödet i navelsträngen är. Men hur blir jag då aldrig trött på att visa en knäböj? Vad är det som egentligen skiljer våra jobb åt? Sysslorna såklart, men sättet att utföra ett jobb kan ju inte vara så olika.
Jag har jobbat med en massa olika saker, allt från dagistant och servitör till städerska och flygvärdinna. Alla jobb väldigt olika, men inte har jag (vad jag hoppas) gått omkring och surat dag ut och dag in.
Jag tror att ens egen inställning till sitt jobb många gånger gör att det blir en trevligare dag för alla. Jag tror att jag ansträngde mig lite extra om jag vet att det var första gången min kund var på gymmet och utförde en knäböj.
Detta funderar jag ofta på. Inte kostar det något extra att le eller vara trevlig. Inte tar det mer tid av dig, snarare går saker och ting smidigare om du är villig att glatt bemöta nya människor. Plus att du med högsta sannolikhet också blir omtyckt. Är det så hemskt?

Så veckans utmaning; tänk hur du är mot andra och fundera om du tror att ditt beteende gör saker och ting bättre eller sämre. Bara vi själva som kan styra hur vi är. Första intrycket är svårt att sudda ut.