När 6+2 blir 5

"Man föds och man dör..."

Skalle-Per

Ansvaret och vetskapen fanns där från början. Vi visste att det kunde gå fel. Men jag ville inte tro det, inte nu, inte med så mycket härligt och kärleksfullt på gång.

Denna söndag började som vilken annan. Vi steg upp, lite sega efter gårdagens Medlemsfest, lagade frukost och tog det lugnt. En underbart vacker morgon igen. Sjön låg stilla och solen värmde genom fönstren in i köket. Vi pratade om gårdagen, om morgondagens ultraljud och njöt av varandra. Inget kunde gå fel en dag som denna.
Mätta och belåtna beslöt vi oss för att gå ut. Eftersom allt tar lite längre för mig just nu var jag ute 5min efter Johan. Går mot ladugården då jag hör hans röst skrika "var är handskarna??..hämta handskarna!!"
Jag förstår direkt att det var lamm på gång, glatt svarar jag var de fanns och frågar om det kommit lamm. På samma gång jag frågar ser jag hans ansikte... behövde inget svar på min fråga.

Bläck mådde inte bra. Hon låg stilla och tittade ängsligt på oss då vi kom nära. Johan ringer hjälp och som tur kunde vår får-Camilla komma direkt. Hon konstaterar samma sak. Bläck hade försökt krysta ut lammen men utan lycka.
Det vrider sig i mage på mig...jag känner att jag vill hjälpa men känns som om jag stod en kilometer ifrån. Jag vill så hjälpa. Hör hur Johan säger att jag inte får vara nära, inte bra för en gravid att komma i kontakt med sådant.
Camilla gör allt hon kan. Bläck blöder för mycket och vi kan inte göra något mer. Tillslut tar vi beslutet att avliva henne och försöka rädda lammen. Johan jobbar snabbt. Som om han gjort det tusen gånger förr. Jag står vid sidan och bara tittar. Pang! Allt går så fort, på 5-10sekunder var lammen ut men inget vi kunde göra.

Jag vet inte vad jag känner...vi hade förlorat en av våra familjemedlemmar. 

Ansvaret var vårt och vi tog det. Jag är glad att det inte blev en diskussion om hur vi skulle göra heller. Vi hade det båda klart för oss. Vårt djur, vårt ansvar och då måst vi också ta det ansvaret då ett av djuren lider. Skulle ha varit oansvarigt och allt annat än för Bläcks bästa om vi bara satt bredvid och hoppades. I ett sådant läge finns det inget utrymme för egna känslor.

Ingen bra start måst jag säga, men en erfarenhet rikare. 

Solen går sakta ner när vi tänder en eld vid strandbastun. Grillar korv och tittar tyst ut över isen. Kryper in närmare Johan, känner fortfarande den konstiga känslan i magen men sakta sakta faller ett lugn över mig. Har man allt är det så lätt att förlora något. Känner hur en sådan upplevelse både ger perspektiv och ödmjukhet. Känner tacksamhet och framför allt lycka till allt jag har idag.