Börjar bli lätt nervös att allt kommer att hända på en och samma gång. Skulle inte vilja lägga den stressen på Johan, han kan ju inte vara på två ställen samtidigt.
Idag känner jag varken måsten eller stress...något helt nytt. Har accepterat min nya roll och måst erkänna att jag till och med njuter av den. Jag märker att detta lugn inte gjort mig lam eller lat (vilket jag var rädd för) utan snarare tvärtom. Har ett fokus som aldrig förr.
Att förbereda sig för det största ögonblicket i ens liv är omöjligt tror jag. Såklart är det viktigt att veta vad som kan hända och att vi lagt upp en plan för allt har gjort oss båda lugna.Vi söker och hitta information om allt och lite till, men jag känner mer och mer att det inte handlar om denna information...just nu är det någonting annat som händer inom mig!
Kan det vara så att den inre stress man kan känna med allt från måsten till olika prestationskrav går hand i hand med vår självkänsla? För mig betyder självkänsla i stort sett hur jag ser och uppfattar mig själv. En sämre självkänsla kan snabbt leda till ett sämre självförtroende. Inom träningen har jag alltid vetat vad jag kan och vågat testa mina gränser; min självkänsla har varit på topp och medfört att mitt självförtroende också blomstrat på den fronten. Men så vänder jag på myntet och kliver ut träningsbiten...en flummigare självkänsla och ett hårt skal till självförtroende. Lättare att gömma sig bakom denna mur märkte jag och använde en sorts fasad från träningen för att skydda mig själv utanför min safe-zone.
För mig tog det mycket jobb, en himla massa tårar och en väldigt envis men kärleksfull man att bryta detta mönster. Att se mig själv för den jag är och acceptera mig själv i detta nya kapitel. Just nu vill jag hitta mitt nya jag och min nya uppfattning om hurdan jag skall vara, som mamma. Steg för steg bygga och förnya min självkänsla och våga tro att jag klarar även denna bit med glans.
Jag tror att det många gånger handlar om just denna självkänsla...eller brist på den. Att lägga upp krav redan nu är dömt att misslyckas och skulle leda till mer stress och oro. Jag har inga måsten utan allt jag gör gör jag för att jag vill och kan. Jag tänker tillbaka på hur jag reagerat inför nya saker tidigare i mitt liv och har aldrig känt ett sådant lugn som jag gör nu. Kanske bara en massa lugnande hormon jag inte förstår mig på, men gott så, har släppt alla krav och tar emot denna utmaning med öppna armar. Jag vet att man kommer långt med bondförnuft, äkta kärlek och tydliga ramar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar