Sorg, ilska och frågor!

Vi sitter tysta vid matbordet...Johan jobbar och jag flippar från sida till sida på internet. Läser artiklar om träning, djur, barn och sjukdomar...allt huller om buller.
Ögonen blir mindre men jag fortsätter läsa. Har hamnat in på en sida där en kvinna beskriver sin sorg över sina förlorade barn. Jag känner hur det knyter sig i magen. Tyst läser jag vidare, vill inte visa att jag är ledsen. Jag vill inte vara ledsen, men kan inte sluta läsa. Stiger upp och går in till Saga som ligger och sover. Böjer mig ner över henne och kysser henne. Inte ens i den mörkaste mardröm kunde jag föreställa mig vad kvinnan i texten kände. Jag vet inte om det vore bättre att inte förstå...skulle man tappa vettet eller kunde man gå vidare? Jag vill inte ens veta. Jag vill inte förstå. Jag vill inte tänka den tanken.

Går tillbaka in till Johan.
Jag mår illa.

Kan inte sluta tänka på kvinna. Känner hennes sorg och jag gråter.

Tänker på allt som händer runtom oss och vill bara skrika. Känslan blir starkare och plötsligt är jag arg på allt och alla. Är arg för att kvinnan förlorat sina barn. Är arg på människor som kastar bort sina liv och är arg på att jag inte kan påverka. Hur kan vi leva såhär?
Som om det inte var nog med sjukdomar, olyckor eller andra hemskheter som kan ta dom vi älskar ifrån oss. Läser om våldtäkt efter våldtäkt. Ord mot ord och självklarheter som sönder vrids av det system vi lever i idag. Jag mår illa varje gång jag hör hur en ungdom tagit sitt liv på grund av mobbning. Tänker tillbaka då jag själv var en av dem som stod och skrattade. Skulle vi någonsin ha tagit det så långt? Skulle vi ha varit så kalla att vi kunnat uttala ord som skulle ha fått någon att ta sitt liv. Jag vill inte tro det!
Jag minns hur jag skämdes då vi blev satta på plats. Denna sortens skam finns tydligt inte hos alla. Moral och respekt, finns det ens mer?
Vad händer då man inte vet var gränserna går? Jo, de testas tills någon säger stopp! Men om ingen gör det? Vad är det vi lär ut till de yngre generationerna om detta? Var har det gått fel??

Jag sitter här i mitt trygga hem, framför min dator. Mitt te har kallnat. Mina händer darrar. Från sorg till ilska. Vad skulle jag göra om det var mitt barn? Vad skulle jag göra om det var Saga de skrev om? Fråga inte...du vill inte veta, tänker jag tyst för mig själv! Jag kan inte skydda henne från världens faror, men jag kommer helt klart att försöka!