...och så äntligen!

En sån känsla. Vet inte hur jag skall börja, allt bara flöt på...

Onsdagsmorgon vaknar jag till en (vad jag trodde var en hård sammandragning) värk. Slemproppen gick och värkarna var igång. Kryper tillbaka ner i sängen med Johan..."idag kommer hon" viskar jag sakta i hans öra.

Onsdagen går i slow motion. Kände mig stark och laddad. Höll igång kroppen men på ett lugnt sätt, idag var ingen dag för gym eller annan träning. Nu laddade jag för det häftigaste pass i mitt liv.
Kvällen kom och vi gjorde oss klara. En skön stund i bastun, lång dusch och en drös vackra ord vaggade mig till sömn.

01.15 väcker jag Johan and we were off!

Timmarna gick, cm för cm och värk för värk. Musiken spelar och Johan räknar. Ett, två och på tredje släpper du...andas ut genom höften, ner längs benen. Hör bara hans röst nu. Fokus. Finns inget annat, det gör ont, men jag vet varför.Vill inte ha något som kan få mig att tappa fokus eller kontakten med Johan. Vill ge det lilla livet den bästa start jag bara kan. Klart och naturligt.
Efter 11.15h hade vi nått vårt första delmål. 10cm och bebisens huvud låg fint och lågt.
Kommer ihåg hur jag bad Johan byta musik! Nu fick jag jobba! Äntligen! Bring it on!
Från den sekunden tog det 27min tills Saga var ut...hud mot hud uppe på mitt bröst. Helt otroligt, så vacker och så äkta. Hon var så stark, så vacker...vårt barn.

Nu sitter jag hemma på altanen. Solen skiner, hör lammen pipa på åkern och hönsen klucka i gräset. Men bäst av allt...Saga. Vår dotter Saga, som sover så lugnt i sin vagn vid min sida. Finner inte ord. Så vacker och så lugn. Andas in...lycka!

Pappas ögonsten. 26.4 på BB

Dagen före D-day...

I vanliga fall skulle jag göra allt för att denna dag inte skulle bli som planerad. Vi hade nämligen ett litet vad jag o Johan. Vad och vad...en tävling! För tävla kan man i allt. Kön, datum, tid, vem som kan fälla ihop barnvagnen snabbast etc etc.

Nå, enihuu...jag tippade på den 15.4 och att vi skall få en flicka (dagen kom och inget hände; jag förlorade big time) och Johan på den 23.4 och att det skall bli en pojke (alltså imorgon, på beräknad tid).
I vanliga fall skulle jag ha surat den 15.4 och börjat planera in hur jag skall göra så Johan inte vinner den 23.4, men...
Nu sitter jag här, en dag före och önskar att Johan skall vinna.
Jag hoppas verkligen den lilla vill ut. Om det är en flicka eller pojke har aldrig spelat någon roll, men just nu vill jag bara att han eller hon vill ut.
Inte för att det är tungt eller för att jag har ont, nej...nu är det mer mentalt och för känslan att jag inte kan göra det jag känner att jag borde göra. Nya frågetecken dyker upp dagligen. Hör mig själv ropa åt Johan om allt mellan himmel o jord. Igår var det "hur fan rakar man ben o bikinilinjen om man är sjukt övervikt???" Där stod jag i duschen; intvålad, arg och behövde hjälp med rakningen. Fantastiskt!

Har testat alla knep i boken för att få igång värkarna ordentligt. Badat bastu, badat bubbelbad, ätit ananas och stark mat, haft sex, rippat i trädgården, gått i trappor, dragit granris i mängder, tränat, masserat mina vader mm. Gjort som alla kloka kvinnor sagt men inget har hänt. Men varför egentligen...vet ju innerst inne att den lilla kommer när den är klar.

Min ToDo-lista börjar se bra ut och jag känner att jag är redo för det stora steget. Njuta av att bara vara vi två den sista tiden utan att blanda in dåligt samvete eller negativa tankar kring "det blir aldrig som förr". Klart det inte blir det; för vilken dag som helst kommer vi att vara tre. Ett nytt kapitel.
Inbjudningskorten är på posten och kokar köttsoppa från scratch. Doftar underbart i hela huset. Här och nu är vad som gäller.

Utan stress eller oro...

Vissa dagar känner man bara det. Inga ord behövs, ett lugn som bara finns där. 

Idag är precis en sådan dag...perfekt!

Medan jag dricker mitt morgonkaffe ser jag hur solen sakta men säkert stiger och värmer den blöta marken. Vinden smeker träden utanför köksfönstret och allt är tyst.

Skrollar igenom min Facebook och läser gamla statusuppdateringar. Lustigt hur livet ändras...och på så kort tid. Myser en stund i den tanken och läser vidare. Trodde jag hade allt man behövde just då. Fyllde mitt liv med träning och jobb. Täppte till luckorna jag kände fanns med andras glädje, drömmar och mål. Kunde inte ens drömma om att jag någonsin skulle kunna känna såhär. Att jag skulle kunna dela mitt liv, mina drömmar med någon så som jag idag gör med Johan. Helt otroligt och bäst av allt är att det bara blir bättre.
Landar i mig själv och mina tankar. Så mycket som redan hänt, allt det vi kämpat oss igenom har bara gjort oss starkare tillsammans. Låter dagen komma som den vill, utan stress eller oro, njuter.

Vissa dagar känner man bara det och idag är en sådan dag. Reflekterar över mitt liv och kan inte annat än konstatera att jag har allt...och lite till. Väljer att stanna vid den tanken. Låter hela jag badda i den känslan. Inga ord behövs...våga se förbi alla förväntningar, glöm oron du inte kan något åt och blås bort allt det negativa som snurrar runt om oss.

Var här, lev nu och se din lycka!

Otålig...

Väntar otåligt. 

Varje rörelse, varje litet knip önskar jag nu sätter igång. 

Längtar att få se vem som håller mig vaken om natten.

Träna på att träna

Det skriks från alla håll och kanter om träning för gravida.
Du skall vara på ett sätt före, inte göra si och inte göra så. Ta det försiktigt och vila så mycket du kan. Efter förlossningen kan du ju bara glömma att orka göra annat än amma och byta blöjor. Din mage är förstörd och otroooligt svår att träna bort (såklart med den rätta hjälpen så fixar sig ju allt, men...) och du skall nog ge dig själv den tid du behöver för att komma igång med träning och kost.

Vet inte om jag skall skratta eller gråta. Om jag sa åt alla mina nyblivna kunder att de nog skall lyssna på kroppen och vila då de känner så...vad skulle hända då? Alla de som redan haft svårt att motivera sig till att överhuvudtaget börja träna och kanske måst pusha sig igenom 2-3 dimpar före rutinen sitter. Jag är övertygad om att jag då skulle mata dem med ÄNNU en ursäkt för att inte träna.

Att träna innebär att man ibland måst pressa sig igenom saker man inte vill eller ännu värre saker man tror att man inte kan göra. Varje gång jag provar något nytt måst jag våga ge det ett par gånger före jag har hittat min nivå på just den saken. Vi blir vana med det vi gör. Har du aldrig tränat är det omöjligt för dig att veta var din nivå är och var du sedan lägger din nivå tror jag beror på hurdan du är som person.
Velar du och inte riktigt vågar prova så kommer ribban att läggas ganska lågt och du kommer högst antagligen att stanna på denna nivå en längre tid. Rutinen får du fint in och resultaten kommer sakta men säkert. De som lägger ribban lite högre är de som vill se resultat snabbt. De är villiga att träna 7 dagar/vecka och ser sitt "mål" klart...tyvärr oftast bara i ett par dagar.

Att känna sin kropp och veta vad man som person går för är viktigt då man skall kunna lägga upp mål. Att hålla motivationen genom motivationssvackor och förstå att saker och ting tar sin tid. Inte blir det bättre att ligga och vänta på att kroppen skall ge oss någon signal eller att magen plötsligt skall försvinna av sig själv. Jag blir lika förvånad då jag än idag hör "jag skall bara få upp konditionen lite före jag börjar träna". Vad betyder det egentligen? Hur tänker man när man säger en sådan sak?

Vinnare vill hitta lösningen till problemet. 

Förlorare vill hitta en syndabock.

Jag vet inte hur min kropp kommer att kännas efter förlossningen. Jag vet inte om min mage kommer att se ut eller kännas som en "vattensäng" men det är smällar man får ta då. Jag vet dock vad min kropp går för och mår bra av. Jag vet att jag kommer att kunna träna vissa delar av min kropp i gymmet utan att det skulle påverka min kropp negativt.
Alla tränar inte för att gå ner i vikt och efter att ha läst en massa om hur dagens mammor känner sig "tvungen" att vara så duktig kan jag inget annat än fråga mig själv vad det är jag vill.

Jag vill må bra, känna mig stark och hålla fokus i allt nytt. Vill bli en bra mamma. Jag har själv valt att skaffa barn och jag visste vad det skulle göra med min kropp. Följer min (flexibla) plan och kommer att fortsätta med det.

Ugelibugeli...

Ibland räcker det inte att räkna till 10. Ibland måst jag kanske ta det två gånger, sjunga en glad låt och hitta mitt happy-place för att inte säga något dumt åt personer som uttalar sig aningen för snabbt om saker de inte borde prata om.
Allt det jag skriver i min blogg är mina tankar och mina åsikter. Mina erfarenheter. Min åsikt och det jag tycker är rakt upp och ner mina sanningar. Fakta och sanningar är två helt olika saker...något alla borde komma ihåg!

Alla har vi rätt att tycka och tänka. Ibland kan det bara gå riktigt fel då man tycker och tänker...otur som Johan kallar det. Att sedan till på köpet hålla sig till sak kan vara riktigt jobbigt. Iallafall om du är som jag och allt som oftast går in med känslor och egna tankar i en debatt.

VÄNTA BARA! Där kom det igen... Hade lagt det åt sidan och nästan glömt hela den meningen då den uppenbarade sig som ett ruttet moln av bitterhet.
Nu då jag snart gått igenom en hel graviditet UTAN att lägga på mig en massa extra craving-kilon eller bara legat på sofflocket så kom nästa steg. Förlossning, amning och tiden efter detta.
"Vänta bara. Man kan inte gå på flera dagar, det gör ont att kissa och tror du att ungen kommer att sova så har du nog fel. Sex? Hah, vem har nu det under sin graviditet? "

Nyt meni hermot ja sen kyllä huomaa...idag skrattar jag åt detta. Dricker mitt kaffe med ett litet leende. Jag ser varken upp eller ner till människor som behöver slänga ur sig sådant för att själva markera att de haft det jobbigt. Eget val? Tyvärr så tror jag lite det. För där igen; vi har alla ett val. Är du inte nöjd med det liv du lever måst du göra något åt det. Just det! Du själv, ta ditt ansvar! Kommer inte att bli bättre fast du försöker skrämma upp eller spy galla över andra...och ingen sex???

"Argumentera aldrig med idioter. 

De kommer bara att dra ner dig till sin nivå och slå dig med erfarenhet"

14 dagar...eller?

Dagarna rullar på...
Just nu rör jag mig mest mellan ladugården, huset, butiken och gymmet. Läser på om allt från lamm och får till barn och uppfostran. Fantastiskt så många olika stadier barn går igenom. Försöker minnas hur jag var som barn...men snäll och lugn måst jag ju ha varit (haha). Min mamma sa sist hon var här och såg högen med barnböcker "Fanny, man kommer nog längst med sunt förnuft". Tror jag alla gånger också. Dock tycker jag om att ta reda på en massa onödigt och eftersom jag inte sover många timmar så läser jag hellre än ligger där och stressar upp mig för att jag inte sover.

Tar det lugnt under dagarna; vilar och tränar då jag känner att kroppen behöver det.
Allt går riktigt bra. Har inte samma stabilitet i höft och att göra något som skulle behöva den yttre magmuskulaturen som stöd kommer inte på frågan. Först nu har jag minskat i vikter i gymmet. Fördelen att känna sin kropp. Jag vågar testa mig och min styrka. Njuter av att träna och är mer än stolt över mig själv. 14 dagar kvar och jag är fortfarande stark och pigg.



"Det kan gå" som bästa Susanne säger.
Ingen stress med någonting mer. Det jag hinner med är bra, men kommer alltid finnas saker att göra i ett hushåll som detta. Myser med lammen flera timmar om dagen, dricker kaffe i solen och fantiserar hur saker och ting kommer att se ut om någon vecka.
Måst säga att varje steg jag lagt upp under denna graviditet har gått mer eller mindre som planerat. Träningen och kosten är jag oerhört glad över. Allt från konstiga begär i matväg till "nej jag kan inte jag är gravid" inom träningen har jag hållit på avstånd med hjälp av detta sunda förnuft.

Står fast vid min åsikt om hur en kvinna behöver jobba upp grunden långt före hon ens tänker på att bli gravid. Allt blir lättare då tror jag. Såklart finns det fall där den gravida är i hur bra form som helst men allt ändå går åt skogen, sånt händer, men att välja att bli så fattar jag inte. Man är inte en hjälplös hösäck bara för att man är gravid. Att sköta sin kost skulle alla behöva göra, oavsett om man är gravid eller inte, och don´t get me started om träning. Våra kroppar är gjorda för att röra på sig punkt slut.
Jag ser det som en uppladdning inför det tyngsta passet jag gjort. Förvärkarna har börjat smyga på och kommer på mig själv hur jag varje gång det molar igång snabbt går igenom varje steg inför D-day.

Förlossningen. 

En våg av känslor strömmar över mig och känner hur tårarna rinner ner längs kinderna. Är inte rädd utan snarare en salig blandning av sund oro och glädje. Förväntansfull så jag snart går i bitar. Vet att det finns massor starka kvinnor som inte tagit något och klarat sig med sin starka och öppna inställning. Naturligt och vackert; finns en orsak för smärtan. Alla väljer vi vårt sätt. Jag har valt att ta hand om min kropp före och under graviditeten och har ingen som helst plan att sluta med det fast jag har en liten en att ta hand om.

..valet är mitt!

16 dagar kvar och idag är jag laddad som aldrig förr.

Med bestämda steg går jag ut till ladugården för att ge lammen lite extra mat. Ger kommando åt hunden som snällt väntar i halmen medan jag utfodrar dom små liven.

När jag kommer in kokar jag kaffe och sätter mig vid köksbordet. Sitter tyst och bara stirrar ut. Jag har ett val och nu räcker det. Jag själv som väljer och jag själv som styr över mina tankar. Samma mantra om och om igen. Konstigt hur jag efter två dagar av snuva, feber och allmän nedstämdhet oftast vaknar med extra motivation. Jag kan inte vara sur och butter länge...för till vilken nytta skulle jag vara det? Tror också det har att göra med att jag aldrig fattat hur folk kan gå i dagar, veckor..jaa-a, till och med år och känna sig nedstämd, arg eller sur. Vad får man ut av det?

What a fucking waste!!

Att slänga bort sitt liv på att vara sur är ju bara onödigt. Går det dagar eller veckor och du inte kan ruska av dig den dåliga känsla måste du ifrågasätta den. Påminna dig själv om att du har ett val och att du inte behöver känna dig så. Valet kanske inte alltid är lätt och att ta tag i saken kan vara det jobbigaste du gjort i ditt liv, men vad väger mest?

Mina motivationssvackor handlar till 99% alltid om samma sak. Jag känner mig inte stark, vacker eller tillräcklig. Drar mig undan vilket i sin tur gör att jag börjar läsa in saker och ting hos de människor jag har runt mig. En ond cirkel som bara snurrar hårdare och hårdare tills någon gör sig illa. Att börja klanka ner på sig själv, ifrågasätta sina styrkor och till och med inbilla sig att andra också tycker och tänker så är ett hemskt beteende. Ett destruktivt beteende jag fortfarande kämpar med.

Jag tror att vi alla har någon form av upp och ner period. För vissa är dessa perioder i sekunder, minuter eller timmar medan de för andra kanske kan drar ut till veckor eller år. Det som bestämmer tidsperioden är hur medveten du är om ditt beteende och hur villig du är att göra något åt det. För jag är bombsäker på att alla kan ändra det! Kanske man aldrig blir av med detta beteende till 100% men jag vill tro att man kan jobba ner det och ändra inställning till problemet.

Jag har kommit fram till att det inte leder någonstans. Och något som inte ger mig eller mina nära och kära något kan jag lika bra lämna bort. Onödigt och tar bara energi...massor energi till på köpet. Bara denna tanke gör att jag snabbare kommer ur cirkeln och kan lägga fokus på rätt sak. Allt det som är viktigt just idag!

Jag väljer att se det som är viktigt och det jag känner ger mig styrka. Jag duger mer än väl som jag är och jag vet innerst inne att jag kommer att klara min mamma-roll galant. Träningen kommer jag aldrig att släppa och min motivation att komma igång med MMA igen är starkare än någonsin. Ser mitt mål och njuter i resultatet redan idag.

 Follow your dreams. 

Or you´ll spend the rest of your life working for someone who did!

När kände du sist ett lyckorus?

Jag brukar ibland fråga mina kunder när de känt sig lyckliga sist. Ser hur de söker efter det "rätta" svaret och allt som oftast svarar de med ett leende "då jag fick mitt barn" eller "då jag gick ner mina 10kilon".
Min respons kan då vara att bara svara med ett litet leende och sedan kanske fråga hur de definierar ordet "lycka". För vissa är ordet för stort och därför inte hittar stunden de kan förknippa ordet med, vilket är förståeligt. Vi kanske målar upp den perfekta bilden ur den mest romantiska film vi sett och kryddar den lite extra med egna fantasier. För mig går denna metod inte, jag skulle bli våldsamt besviken gång på gång i alla situationer och till vilken nytta?

Vi använder ju alla olika ord för att beskriva hur vi tänker och känner baserat på egna erfarenheter. Jag fick ordet "lycka" beskrivet för mig engång för många år sedan såhär "känslan du har precis innan du tänker oj, vad lycklig jag är". Funderar än idag på den beskrivningen och håller med till en viss del. Jag har dock gått vidare från att tänka att ordet skulle ersätta känslan, en gnutta negativt, till att se helheten. Fast jag då endast för en sekund skulle ha känt detta lyckorus...så fanns det där, äkta och ärligt i mig. Lite som den spontana glädje jag ibland kan få då jag från tyst och koncentrerad kan bubbla upp i skratt och lycka för något helt oplanerat och oviktigt.
För mig kan lycka vara lite allt möjligt. Att vakna till en bra låt eller mysa en stund extra efter att klockan ringt. Att dricka kaffe och höra svanarna. Att se den lilla böka omkring i min mage. Känna Johans armar runt mig när jag lagar mat. Höra glädje i en väns röst. Se då någon utmanar sig helhjärtat. Att skratta så man gråter. Att gå ut på egen gård. Sjunga högt i bilen...listan kan göras hur lång som helst.

Jag tror att vi är mycket lyckligare än vad vi vill tro alla gånger. Vi kanske bara glömmer att fånga stunden ibland? Visst tror jag att alla har sina sämre perioder där allt kanske känns mer eller mindre omöjligt, men jag kan inte tro att någon skulle välja sorg framför lycka.

Vad är det som får mig glad? Vad gör mig lycklig? Utgå från dig själv och öppet och ärligt fundera och svara på dessa frågor. Jag märkte hur jag en tid lätt föll in i negativa tankar såfort saker och ting inte gick precis som jag ville. Kanske var det jag som byggt upp en viss förväntning och inte kunde ta förändringen. Mina negativa tankar skymde min förmåga att se situationen i sin helhet. Rädslor.
Slänga skit och skylla ifrån mig... "om du bara gjorde så...", "skulle hon bara göra si skulle jag nog..."! Att våga se sina svagheter. Plocka fram dem och jobba på att förbättra detta beteende är en styrka tror jag. Bara jag själv som kan göra det OM jag vill.

Jag har valt att njuta av det jag har och känner att jag dag för dag blir bättre på det. Inget som kommer gratis för mig utan behöver jobba på att ständigt se min lycka. Att inte ta någonting för givet. Frisk och stark jobbar jag målmedvetet framåt.

Vecka 38+1

Vaknar med ett ryck. Känner att jag är kall i hela kroppen. En oro jag inte haft på så länge...tårarna samla sig, bökar in händerna under täcket och känner mig på magen. Det var bara en dröm! Sluter ögonen och på samma gång känner jag Johans hand på min mage, han andas djupt mot min nacke och oron är som bortblåst.

Otäckt hur tankar och drömmar kan påverka oss så otroligt hårt. Nackdelen till att ha en alldeles för bra fantasi tror jag. Då jag just vaknat har jag inte riktigt koll på vad som är sant och vad som bara varit en dröm. Ibland kan känslan sitta i länge, men det fick den inte idag. Jag vill inte känna så.

När jag skulle gå min första fight kommer jag ihåg hur jag drömde samma dröm om och om igen. Var på stugan i Nagu och en morgon drömde jag drömmen till slut. Jag hade blivit knockad av denna stora extra vitaminiserade kvinna jag gick upp mot. Kallsvettig och rädd steg jag upp och gick ut på bryggan för att lugna ner mig. Tankar som skall jag våga, kommer jag att fixa det, tänk om virvlade runt i huvudet på mig och tillslut skickade jag ett meddelande till Johan. Svaret kom snabbt "Bra, då var det gjort! Mentalt eller påriktigt, din kropp kommer inte att veta skillnaden!" 

Tänker på denna gång och minns hur lugn jag var när jag sedan skulle gå upp i ringen. Så vill jag vara nu också. En utmaning jag inte kan styra annat än med en positiv attityd. Allt kommer att gå bra.

Värmer lite mjölkersättning och går ut till lammen. Kurar ner mig i halmen och låter dom små komma till mig. Bara 2 dygn gamla och redan så starka. Nyfiket klättrar dom på sitt fumliga sätt på mig. Känner hur vår lilla vänder sig när jag sitter där, stark den med och med bestämda sparkar kommer den runt. Försöker fantisera hur den kommer att se ut, hur det kommer att kännas att hålla den första gången...

Längtar så nu!

Allt ordnar sig, njut och se din lycka!

Tillbaka till vardagen...

Vad är min vardag egentligen funderar jag tyst för mig själv, häller upp en kopp te och ser ut.
Dagens plan är; handla, in till lantbruksbyrån, dra ris på gården, titta till lammen, plantera om lite blommor och baka bra-att-ha-i-frysen-bullor.
It´s a hard job, haha...

Helgen gick otroligt snabbt. Eftersom jag vaknar såfort solen går upp och har frukosten framdukad en stund senare, har det blivit långa och fina dagar.
Röjt på backen, fällt träd och grillat korv på elden. Jag kan inte komma på ett bättre sätt att fira en långhelg.
Påsken, antagligen den bästa högtiden på året.
Härligt väder och absolut inga måsten. Bara få göra det som faller en in; långpromenad på isen, varmkakao på berget eller en tupplur i solen.  Att bara få gå omkring och njuta av livet; utan stress och utan förväntningar.

Något jag först under de senaste åren lärt mig att uppskatta igen. Att vara ute och greja med hela familjen är inget nytt men det är som den del av mig varit förvunnen en lång tid.
Som barn kommer jag ihåg hur gott allt smakade efter att vi dragit lite ris i skogen eller på gården. Doften av elden och de fällda träden väcker otroligt starka fina minnen. Alla fick vara med och det kändes till och med som om man gjorde någon nytta.

Precis så känns det igen. 

Stolt att till och med jag, i 8,5månaden, kan vara med

 och dra ris och elda på egen backe.

Måndagen den 1.4 öppnade jag dörren till ladugården tidigt på morgonen och hör det sötaste ljud någonsin.
Vi hade fått lamm. 

Tackan Sotis stod stolt med tre fina lamm som på dingliga ben sökte värme under sin mamma. Efter att vi kollat genom dem och konstaterat att allt gått bra till gick vi in och åt frukost. En stund senare kunde jag inte hålla tårarna mer. Jag skratta och grät av lycka, skyller såklart detta på hormoner och drar från gravid-kortet, men visst var det otroligt. För var dag som går uppskattar jag mitt liv mer och mer, känner hur jag lugnar ner mina tankar och min kropp och bara njuter av allt som händer.