torsdag 26 december 2013

Fösta gången...

MNär Saga ätit sin gröt, sina blåbär och slickat av smöret från knäckebrödet lyfter jag ner henne på golvet. Hennes små fötter springer redan i luften och när den lilla kroppen nuddar marken börjar hon; öva, öva, öva. Hon bryr sig inte om det är första eller tionde gången hon försöker, lika nöjd och stolt är hon varje gång. Hon kryper fram till stolen, tittar upp och antar utmaningen...gång på gång. Att öva, öva och öva.

Tänk dig ett barn som för första gången skall testa stiga upp. Tar ett fast tag om mammas hand, ena foten först och så andra och så plötsligt händer det. Det lilla barnet står själv, tittar upp på de glada minerna runt sig, tappar fokus och faller. Tänk om detta barn inte skulle försöka igen. Tänk om detta barn bara gav upp, satt kvar på rumpan och år efter år sa "nej, jag testade en gång...det gick inte!" 

Hur kommer det sig att bara vissa vuxna har denna underbara egenskap kvar? För finns det egentligen något som "jag kan inte"? 
Jag tror att denna egenskap går hand i hand med våra attityder. Hur vi ser på utmaningar, nya situationer och ja, varför inte livet. Allt speglar sig genom vår attityd. 

I år var det första gången vi firade jul på Fredriksholm. Första gången jag var ifrån min släkt och utanför mitt barndomshem över jul. Första gången jag skulle laga alla sillar, grava laxen, handla skinkan och i år skulle jag få känna av den mycket omtalade julstressen...för första gången!

Konstigt med dessa första gånger. Pirrigt, förväntansfullt och ibland till och med lite skrämmande. Jag väntade och väntade men känslan förblev positiv. Varför målade jag inte upp fan på väggen denhär gången? Varför ältade jag inte, blev tyst och grinig som jag alltid annars gjort före en första gång?

Svaret kröp under min stol. 
Saga!

Detta år har varit ett år med tusen och en första gånger. Utmaningar och äventyr. Min graviditet; en underbar resa. Att vara mammaledig och första gången borta från mitt andra hem; jobbet. Nytt och annorlunda, men något som blev bättre än jag någonsin vågat tro. Hemmaträning istället för gymträning var också en ny del, men allt går bara viljan finns.

I år fick jag för första gången se ett lamm komma till världen. Otroligt, nytt liv. Hur naturen alltid sköter sitt, både på gott och ont. 



Det häftigaste jag någonsin gjort var dock då jag fick sätta min kroppskontroll på prov. Med min tillit till Johan och en obeskrivlig styrka jobbade vi igenom smärtan; naturligt och vackert. Efter 12 timmars jobb kom hon äntligen. Kommer aldrig att glömma första gången vi fick se Saga och hur det kändes att hålla henne vid mitt bröst. Jag kunde inte ens fantisera att det skulle kännas så, att jag kunde älska någon på det alldeles speciella sättet. Allt var nytt, jag var mamma för första gången. 


Fyra månder efter det sa vi adjö till BrünHilda, Arnold, Börje och Juni. Den 24 augusti bjöd vi 140 personer på det bästa vår gård hade att erbjuda. Vårt bröllop blev en oförglömlig kväll, den första fest vi ordnat på Fredriksholm. 



Jag tänker tillbaka och blir alldeles varm i kroppen. Detta år har varit mitt år av första gånger och det som lyfter mig lite extra idag är att jag inte en gång tänkt "jag kan inte"! Något jag kommer att ta med mig till nästa år med alla dess utmaningar och äventyr. 

Våra attityder är allt. Vi kan allt sålänge vi tror på det vi gör. Jag kommer att inleda nästa år med styrka, vilja och fananamma. Väntar på lamm i februari, kultingar i mars och hoppeligen kalvar i april. Njuter redan nu av blotta tanken och vet att allt går bara man vågar prova! Steg ett är att drömma, steg två är att tro på den drömmen och steg tre är att våga prova, misslyckas och prova igen! 





torsdag 5 december 2013

...fucked, "kränkt" eller dumförklarad!?!

Känslan du får då du plötsligt märker att du blivit fucked, "kränkt" eller dumförklarad är ju något obeskrivligt. 
Hela min kropp, mitt system stannar upp och för en sekund står allt stilla. Spelar upp mötet, händelsen, orden igen...om och om igen...sa han verkligen så?!? Vad menade han med det?? 

Första känslan är att du blivit kränkt. Löjlig, liten och kan nästan känna hur nära jag är att dra på mig offerrocken. Så långt väljer jag dock att inte ta det och pang är nästa steg taget. Ilska. Värmen stiger inombords och tankar som "vem fan tror han att han är?", "han måst ju ha nåt fel, sådär säger man ju bara inte"! 
Ilskan jag kände för mannen vände snabbt över till mig själv. "Varför vågade jag inte ifrågasätta honom direkt??" 

Jag ruskar dock snabbt av mig känslan och går vidare. Inatt låg jag vaken och plötsligt dök insidenten upp i mina tankar. Denhär gången var ilskan, känslan av att vara kränkt och liten borta. Nu fanns bara ett stort frågetecken kvar. 



Detta är jag, 4-5 år sedan. Kort hår och jobbade som både flygvärdinna och personlig tränare. 
Den insident som fick mig att spela upp hela känsloregistret var med en man som brukade åka som passagerare på flyget. För en vecka sedan var jag i stan för att träffa en väninna. Jag står med Saga ifamnen och plötsligt kommer det en man gående som ler stort och på samma gång säger "flygvärdinnan". Jag ler artigt tillbaka och bekräftar honom att han hade rätt. "Vi kallade dig Bond-bruden...ha du får barn?? Med en klinik eller?" Ropar mannen skrattande och fortsätter med sitt. 

Jag hör vad han säger...att står stilla...han skrattar och jag hör mig själv förklara att jag verkligen var gift och att Saga nog hade en pappa!! 

WHAT THE FUCK!! Varför??

Varför drog han den slutsatsen och hur tänker man? Att det faktiskt finns folk som ännu idag går omkring och slänger ur sig vad som helst bara för att de nu kanske tycker så. 
För att tycka något är inte min sak, vi har alla rätt att tycka och tänka, men steget därefter behöver följa vissa regler. 
Min hårlängd, mitt arbetssätt och min rappa attityd i min arbetsroll som flygvärdinna fick denna man att placera mig i ett fack. Okunskap är det fulaste som finns. Jag har aldrig hört att okunskap skulle ha lett till något bra, snarare tvärtom. 

Tänk hur snabbt vi egentligen gör detta? Hur vi dömer folk utifrån deras utseende och drar slutsatser som varken har huvud eller fötter. 
Detta är lika med konflikter anser jag. För fast mannen kanske bara ville skoja och inte menade något illa med det han sa uppfattade jag ju situationen på ett helt annat sätt. Idag känner jag mig varken kränkt eller liten men det tror jag är för att jag nu ifrågasatt min egna reaktion.

Jag förstår att det lätt blir konflikter till höger och vänster. Människor bli kränkta för allt i dagensläge och rätt skall vara rätt såklart. Men jag tror att vi själva kan undvika dessa situationer med enkla och öppna frågor. 
Ingen är perfekt och kan vi vara starka i oss själva och våga ifrågasätta hur andra människor tycker och tänker och utan att döma deras svar aktivt lyssna tror jag att vi har tagit ett stort steg i rätt riktning. 

onsdag 13 november 2013

Tankar...

Ljuset klättrar sakta upp över träden på andra sidan sjön. Här sitter jag, tyst och funderar. Lyssnar till husets ljud som blandas upp med miljoner tankar. Tänker på känslan jag hade igår kväll. Hur underbart varm jag blev då jag såg lyckan Johan kände då Saga sa sitt första ord. PA-pa! Helt otroligt att vi båda fick vara med och höra henne uttala ordet. Se hennes stolta min och hur hon aktivt sökte oss med blicken. Låter känslan sjunka in. Saga vaknar och vill ha sin tutt. Hon somnar om och jag går tillbaka till mitt kaffe. Nu funderar jag på natten; hur Saga sovit, hur Johan snarkat och hur Bork drömt. Drömde jag nåt? Tar en klunk till och vips flyttar tankarna till kaffet. Behöver köpa mer kaffe idag...och ägg! Undrar var hönorna värper just nu när jag inte hittar äggen. Hittar...stackars DonCarlos...borta. Jäkla örnar. Vem är det som bestämt att just de skall vara fridlysta!?! De finns ju mer än nog av dem! Aktivister! Dumma människor! Tänker på hjältarna som hade mer än otur då de skulle "rädda" en massa minkar och släppte ut dem. Lyckliga stod de där och såg på när de stackars befriade djuren sprang rakt in på ett fågelreservat!! Ja-hohho!! Ibland går hissen inte hela vägen upp!!

Stopp stanna där!!

På någon sekund har mina tankar passerat flera känslostadier och jag märker hur pulsen steg. Jag ser mina tankebanor som en resa med ett tåg. Du sitter som passagerare och kan välja att stiga av och på precis var som helst. Allt handlar om närvaro.

Vi tänker hela tiden, till och med utan att tänka på det. Vissa tankar kan vara tysta och långt borta medan andra kanske mer "på". 
Jag vill tro att vi själva väljer vilka tankar som får ta plats. En tanke är bara en tanke tills vi väljer att göra något mer av den. 
När jag tänkte på vår tupp som plötsligt en dag inte fanns bland de andra kände jag hur tanken fick ta plats och till och med väckte ilska och sorg i mig. Sorg för att vi förlorat en del av gården medan ilskan hängde i längre. Varför? Jo, för att jag lät tanken ta fart utan att hålla mig till sak. För inte var det ju aktivisterna som släppte ut minkarna på fågelreservatet i Kyrkslätt som tog livet av vår tupp!!! Men i mitt tanketåg blev det så! Så lätt är det att stiga av på fel hållplats. 

Om det engång är så enkelt måst man ju kunna vända på allt och stanna vid mer positiva tankar och lika lätt bygga på dem. Vi tänker omkring 65 000 tankar varje dag och till största del är dessa tankar negativa. Kan man då bita av de negativa och själv se tankebanan före den barkar tror jag att man också kan stanna och utveckla de positiva. 
Detta är något jag tänker på mer och mer just nu. Att välja vilka tankar som får ta plats och att själv kunna stänga av och vara aktivt närvarande. Det är så lätt att knäppa på TVn, datorn eller ta fram telefonen för att koppla bort allt det andra. Dock tror jag att vi då undermedvetet stimulerar oss och absolut inte slappnar av. Att vara närvarande och våga stänga av allt är svårt tycker jag. Att glömma telefonen hemma är ett prakt exempel, bara då märker jag hur löjligt fast jag är men hur skönt det kan vara att ta en kaffe på stan UTAN att vart femte sekund kolla om någon har ringt eller skrivit något. 

Jag tror att det är bra att bara vara ibland, att låta tankarna komma över en och då också lära sig att välja vilka tankar du gärna blåser liv i. För är vi aktivt närvarande märker vi också mönster, rutiner och vanor. Detta kan betyda mer än du tror. Är de alltid de negativa vi väljer kan det vara på tiden att bryta och gå vidare. Ingen nytta av att älta en tanke som bara är en tanke. Medan en positiv tanke om dig själv, din familj eller något annat kan leda till vad som helst. En tanke är bara en tanke; så välj då en hållplats där du mår bra och känner dig lycklig. 


tisdag 12 november 2013

"Att älska är att känna igen dig själv i en annan männsika"

 "Att älska är att känna igen dig själv i en annan människa"
-Eckerhart Tolle-

Att vara sig själv kan vara både skrämmande och utmanande. Vilken sida vill man visa upp och hur vill jag att människor skall tolka den jag vill vara. Är det alltid rätt att vara mig själv?
Jag har en stark tro att det är så, i alla situationer. Dock vet jag att jag behöver plocka fram olika sidor i mig själv som passar in i just den situation jag är i för stunden.
Om jag bara ser till mig själv nu så har jag dagar då jag är stark, vacker och positiv. Dessa dagar kan jag göra vad som helst och varje motgång känns som en underbar utmaning. Sedan kommer det stunder där jag känner mig allt annat än stark, vacker och positiv. Som tur är dessa stunder ganska långt ihopkopplade med en viss tidpunkt i månaden, dock ger det mig ingen ursäkt att klanka ner på varken mig själv eller någon annan dessa dagar.

Är det egentligen så viktigt att andra kan tolka dig och den du vill vara? 

Dig själv...jag vet vem jag är och vad jag står för till 100%. Dock kan jag ha mindre starka stunder som får mig att analysera sönder mina starka sidor. Stunder där jag inte litar på varken mig själv eller andra i min närhet. Stunder där jag inte känner igen mig själv...något jag inte tror jag är ensam om. Det är i dessa stunder vi behöver kunna se situationen för vad den är. Vi behöver veta att den peson vi har framför oss kanske tolkar och känner något helt annat än vad vi själv gör. Det betyder inte att vi behöver lägga undan våra egna tankar och känslor. Utan respektera att alla inte tänker precis som jag gör.
Läsa av andra, se andra människor för vem de är och i vilken sinnesstämning de är i. 

Att observera hur andra människor gör detta kan vara hur roligt som helst. Vissa personer tutar och kör på sitt. De varken ser eller hör att det finns andra människor i samma rum och deras "världar" är både störst och bäst. Ibland kan det till och med vara pinsamt att se hur respektlöst detta möte mellan två personer kan bli. 

De som bemästrar denna gåva, att läsa och tolka andra människor, tycker jag att det är ett nöje att följa med. Som ett vackert skådespel får den öppna personen alla att må bra, att trivas och känna sig säkra...i alla situationer. Är det något vi är födda med eller "är man bara så som person"?
För bara något år sedan trodde man att vi först vid fyraårsåldern förstod att alla inte tänker som vi själva. Idag vet vi att detta redan mognar fram vid 15 månaders åldern. Alltså är vi alla födda med gåvan att tolka varandra. Något jag tror finns och har utvecklats hos oss för att vi som människor skall överleva. De som sedan är bra på det har på ett eller annat sätt valt att utveckla den sidan. Jupp, jag tror att vi alla kan om vi fört lär oss att tolka oss själv och styra våra egna tankar. Är vi trygga i oss själva behöver vi ju inte trycka ner någon annan för att må bra! Vi är alla olika beroende på arv, miljö och de erfarenheter vi packat vår ryggsäck med fram tills idag. Dock tror jag att vår attityd till oss själva och andra spelar den största rollen i detta sociala skådespel vi lever i.
Jag skulle vilja skippa hela meningen om hur man behöver "hitta sig själv" och istället säga att "jag vill utveckla den jag är till ett starkare och bättre jag".

Grunden är den den är, men din attityd utgör vad du kan bli.



Min man, stunder gör han mig galen. Han tvingar mig att tänka till vilket gör att jag utvecklas och blir starkare. Jag älskar honom för den han är och för den jag känner att jag är med honom.

torsdag 7 november 2013

Ursäkter

Det finns ursäkter till allt...
Hittar vi inte dom hos oss själva i form av huvudvärk, trötthet, stress eller tidsbrist kan vi alltid skylla på andra som gjort något så vår dag inte blivit som vi planerat.
I alla mina år som personlig tränare har jag hört mängder av ursäkter gällande motion, kost och att hålla sig till sina mål. En del till och med så välformulerade att kunderna själv trodde de var sant. Jag kan än idag falla in i tanken vad gjorde jag fel...varför kunde jag inte motivera min kund att hålla sig till planen, till det mål som var själv valt??

Varför gör vi det?
Varför ger vi oss själva en ursäkt för att fortsätta leva i någon form av bubbla där vi helt enkelt gömmer oss från verkligheten?

Ursäkter är ju så mycket mer än de som är förknippade med träning och kost. Det kan vara allt från små saker som ett mail som behöver skrivas eller ett samtal som måst ringas. Dessa små saker kan vara enorma kliv vissa dagar för mig själv. Att städa eller bära upp tvätten är en annan sak jag lätt kan hitta ursäkter för. Men tyvärr är de saker som måst göras för att vårt hushåll skall fungera. De stora sakerna som hälsa och välmående kan ju bli aningen luddiga då ämnet ofta är känsloladdat från förr. Du har kanske försökt tidigare med mindre lyckat resultat vilket har lett till att du gett upp. Ursäkter och bekvämlighet tycker jag många gånger går hand i hand. Det kan kännas tungt och motigt att kliva ur sin bekvämlighetszon. Hur man mår i sig själv blir då lidande tror jag, för det är då pirr&gnäll-inställningen kopplas på. Spelar egentligen ingen roll, en ursäkt är en ursäkt och i längden gör den lika mycket skada.

Igår läste jag igen om hur övervikt och problem som hjärt-och kärlsjukdomar bara ökar i vårt samhälle. Ärligt känner jag att varje person som söker hjälp för dessa sjukdomar där övervikt tydligt är orsaken, först borde få hjälp med sin kost och ett vettigt träningsupplägg. Ett krav till och med.
Var har det gått så snett att man hellre äter en medicin än tar en promenad om dagen? Jag har hur många kunder som helst som kommit in för att "bara komma igång" eller "få mer energi" och någon månad senare kommer de in och berättar att de fått sluta med sina piller. Underbart. Den största belöningen någonsin skulle jag villa påstå. Ett liv. Ett friskare liv och bara genom små förändringar. 
Tyvärr tror jag att det dock är där skon klämmer; tron att allt måst förändras på en och samma gång. Det är de små förändringarna som gör de hållbara resultaten tror jag. Tar vi på oss för mycket på en gång tror jag att målet blir för suddigt. Att ändra kosten, träna dygnet runt och skyffla ut allt det som var "fel" tror jag inte håller i längden. Att hitta en nivå som passar just dig och sedan hålla dig till den strategin är nyckeln till allt. Men att göra det kan ta tid, det kommer att vara jobbigt och du kommer att få bakslag. Det är då igen du behöver lita på dig själv och din plan. Ändra inte upplägget bara för att du inte fått de önskade resultatet över en natt. Det finns ingen genväg, tyvärr! 

Precis som när du är nykär. När vi bestämt oss för en förändring och lagt upp ett mål känns allt strålande. Allt är möjligt, du är pigg och lycklig. Men "vardagen" kommer alltid att lura bakom knuten. Väljer du att bara ge upp då det blir lite jobbigare kommer du högst antagligen att göra så i alla situationer. Det är upp till dig själv att få planen att hålla...i allt! 

Jag säger såhär!

Sluta ge dig själv ursäkter. Sluta pirra och gnälla, för ärligt, när har någonting blivit bättre med sura miner?? Ta en promenad istället så lovar jag att du kommer att komma in piggare, utan huvudvärk och kanske till och med välja ett hälsosammare kvällsmål före du somnar och sedan sover lugnt och skönt.
Det är bara upp till dig själv att ta tag i saken. Det behöver varken kosta mer eller ta mer tid ur ditt fullspäckade schema för att ge dig själv det du förtjänar. Ärlighet och ett rakt och tydligt svar.

...o var din första tanke nu att det är mörkt ute när du kommit hem från jobbet och du då inte vill gå ut? Ja hohho, då vet du nog vad du skall göra! Köp en pannlampa och gå ut! Hitta lösningarna istället för problemen! Alla kan bara vi vill!

Att bryta tanken...


Klockan ringer och vaknar med en huvudvärk from hell. Ligger kvar en stund. Känns som om jag inte riktigt vet var jag är. Saga och Johan snarkar i kapp och jag sätter mig upp i sängen. Det är mörkt ute. Klockan är halv sex och det är dags för morgonmål. När jag sitter där känner jag hur jag ännu är kvar i en mindre positiv sinnesstämning. En dröm. Känslan kryper upp längs min ryggrad och det knyter sig i magen. Jag har ett val och jag vet att det är här och nu jag behöver bestämma mig. Bryta eller gå ut i köket och hämta stekspaden!?! Jag andas in och lämnar drömmen och känslan där den hör hemma...i mörkret.

Vilken fantastisk vinst än en gång. Jag valde att bryta den tanken som kunde ha förstört hela min morgon...och antagligen Johans också. För var gång detta fungerar klappar jag mig själv på axeln och vet att det går. Allt går bara jag vill det. Helt otroligt hur mycket man kan lära sig om sig själv. Det är aldrig försent att vända fokus och verkligen se sig själv i spegeln. För jag tror att det är precis just där allt börjar. Hos en själv. Vi kan peka finger till höger och vänster, gömma huvudet i sanden och leta ursäkter bäst vi vill. Men jag tror inte att vi då någonsin kommer att hitta ro. Att aldrig kunna göra fel eller misstag måste ju vara en fruktansvärd press. En press som jag tror leder till att man hittar lösningar som får en att för stunden må bättre. Klanka ner på andra eller ta ut sin ilska i fel situation.

Ingen annan kan göra det åt dig! Det är upp till var och en att ta tag i saken och ju snabbare man inser det desto snabbare kan man börja njuta av lugnet du skapar i dig själv. Vi är alla härliga och unika människor. Ibland måst vi bara jobba lite extra för att fatta det!





Medan doften av kaffet sprider sig i köket väcker jag resten av familjen. Än en gång sitter jag bara och myser.

Bortskämd och kär.

När Johan åkt på jobb bäddar jag ner Saga i vagnen och knyter löparskorna.

Jul-utmaningen är igång och jag är laddad som aldrig förr!

onsdag 6 november 2013

Hemma-mamma träning och kost

För mig har motivationen alltid varit en självklarhet, alla behöver träna. 

I många år var gymmet mitt andra, ibland till och med första hem. 
Tränade för att vara stark, för att orka med mitt jobb och för att jag inte hade så mycket annat. Den dag jag valde att börja träna för att tävla i MMA var början till något nytt. Det tog mig ett helt år att förstå skillnaden på att träna hårt och att träna smart. Den tiden hade jag bara mig själv och prioriterade allt därefter. Mat var något jag slängde i mig mellan kunder och pass; funktionen var det ända som räknades. Förändringen kom. Idag är prioriteringarna och mitt fokus på något mycket mer värdefullt. Hur jag lägger upp min dag styrs långt efter de rutiner jag vill hålla för Saga, Johans arbetstider eller tider då djuren skall få mat. En vardag hos någon som är hemma med barn antar jag.

Egen utveckling som människa, som partner och som mamma.  

Efter frukost lägger jag Saga i vagnen och går ut för att mata resten av familjen. Älskar att se till att alla får sitt och njuter av det faktum att vi inte slänger något i matväg mer; grisarna äter allt och lite till. Riktiga eko-grisar. De går ute året om och vi göder dem med bröd och kärlek. 
Saga somnar när hon sett att alla andra fått mat och ett lugn faller över gården. Här och nu börjat min tid. Egen tid för kaffe, mys eller träning. 4-5ggr/vecka väljer jag träning med kaffe. Lyxigt tycker jag. Har alltid lyft på hatten för den som hittar motivation och verkligen kan träna hemma så svetten sprutar och musklerna värker dagen efter. En sak jag själv haft svårt att motivera mig själv till eftersom min motivation alltid funnits på gymmet där jag haft någon att skrika på eller tävla med. 
När jag fick frågan om jag alls tränar mer valde jag att skriva detta inlägg om hur jag idag tänkt om och utmanar mig själv genom att till huvudsak träna hemma. Vill även lägga i en högre växel och köra full fart fram till jul. Kallar detta jul-utmaningen!

Målet är en starkare och mer energisk kvinna. Att hålla rutinen i en så hektisk tid som november/december kan vara utmanande nog eftersom vi lätt faller in i stress och annat onödigt just denna tid på året tror jag.
Kosten är aldrig ett problem i sig. Allt handlar om hur vi väljer att hantera förändringen. Ett mål och en plan. Vår livsstil är redan hälsosam och sund, men jag behöver inte äta onödigt ens på helgen. Jag tror inte på "ätardagar", blir varken mer pepp eller boostad som många hävdar att de blir. Följer mitt hemmamamma-kostupplägg som fungerat bra hittills; måtta med allt! Jag väljer precis vad jag vill äta och inte äta vilket ger utmaningen en extra krydda! Vill jag ha en pepparkaka eller en skål godis FÅR jag äta det...men frågan är OM jag vill!! Nu pratar jag inte om att banta eller att ALDRIG mer äta något onödigt, men har du någon funderat på hur mycket extra vi smäller i oss före jul? Allt godis, alla pepparkakor, glögg, vin etc? Det blir en hel del om man inte är på sin vakt skulle jag våga påstå. Klart och tydligt igen. Du väljer själv.

5ggr/vecka träning efter eget upplägg med den utrustning jag har hemma. 

Dag 1- Promenad/länk med vagnen (6km) + 4 x tabata med TRX
Dag 2- Promenad/länk med vagnen (6km) + 4 x tabata hopp (egen kropp)+ abs&ass baby
Dag 3- Promenad/länk med vagnen (6km) + 4 x tabata med TRX + 4 x överkropp KB
Dag 4- Promenad/länk med vagnen (6km) + KB cirkel + hopp/abs
Dag 5- Promenad/länk med vagnen (6km) + pilates a la Fan



Haka på om du vågar...inte ens 50 dagar!!


måndag 4 november 2013

Ta ditt ansvar som förälder!

Efter frukost lägger jag Saga precis som vanligt. Bäddar ner henne i vagnen och hänger upp babyvakten ovanför.  
"Barnmisshandel" Skrattar lite tyst för mig själv och tänker på Asiaterna som inte förstod hur vi kunde ha våra barn ute och sova i kylan. 
Saga somnar direkt; den friska luften kombinerat med en lång hemresa och kusinbus en hel helg. Underbart. Häller upp en kopp kaffe till, tar min bok och kryper ner i sängen igen. Efter ett par minuter märker jag att tankarna är långt i från det jag läser och lägger ner boken. 

Barnmisshandel...

Jag bryr mig inte egentligen om hur vuxna lever sina liv; hur de äter och sköter sina kroppar. Vi har alla ett val att antingen ta hand om oss själva; äta och röra på oss så vi mår bra och orkar leva de liv vi valt att leva...eller sedan inte! 
MEN den dagen vi valde att skaffa barn valde vi även allt ansvar som kommer med det beslutet. Vårt levnadssätt, våra rutiner och våra tankar.

Hur tänker man som vuxen, som förälder om du har ett barn med kraftig övervikt och inte hjälper barnet att hitta rätt? "Men mitt barn är fullt nöjd och mår bra" jo, säkert det, men hur är det med ditt barns hälsa? Idag, imorgon och om tio år??

Varför ens ge ditt barn alternativ som du själv vet är skadligt för oss? För det är ju vad vi skall ge våra barn; alternativ. Alternativ som du som förälder valt. Inte är de våra barn som skall välja vad som skall stå på bordet! Klart att de då väljer något de "gillar", vem gör inte det?? Skulle jag inte veta bättre skulle jag också leva på glass, kanelbullar och ost. Så e de, men tur fattar jag att jag inte mår bra av det!

Nu råkar jag vara utbildad inom området men det tycker jag inte borde spela någon roll när det kommer till sunt förnuft. För jo, det är sunt förnuft att inte ge ditt barn en hög pommes, en korg friterade nuggets och läsk toppat med en stor glass om ditt barn helt klart redan väger 30kg för mycket!! Det är misshandel! För den övervikten kommer INTE från en sund "ibland äta onyttigt-livsstil"!!

Nej det ÄR inte ditt barn som handlar och nej det är inte ditt barn som skall behöva ta beslut om vad som skall serveras. När det kommer till en hälsosam livsstil måst jag säga att vi från dag ett fått de bästa förutsättningar. Det finns ingen ursäkt för en förälder i vårt välfärdsland tycker jag. Har nu i 9+6månader hört från rådgivningen (som finns där för alla) hur jag själv och Saga skall äta och aktiveras. Jag har blivit serverad kurser, infotillfällen och broschyrer full smetade med information om just detta. Hälsa för hela familjen. Det är upp till oss vuxna att läsa, lyssna och anpassa denna information till vår egen familj! Vårt ansvar! 
Genom att själv leva sunt, äta av allt MEN MED MÅTTA och framför allt röra på sig tror jag att vi kan lära våra barn detta! Sluta göra en sådan stor sak av det! Inte gjorde min mamma det heller och jag mår bra idag! 
Inte svälter ditt barn om hon/han inte vill äta den hemlagade mat du valt idag. Tänk efter!! 
Nej det är säkert inte lätt, men tror du verkligen att det blir lättare med åren om du inte kan säga nej idag och vara konsekvent? Tyvärr tror jag att vi gör oss själva en björntjänst om vi gör det! Barn behöver tydliga ramar och utan dem känner de sig förvirrade. Precis som alla andra förvirrade människor börjar de då söka lösningar och trycker på tills de får någon form av svar. Det är här vi som vuxna behöver vara vuxna och våga visa våra barn vad vi anser är rätt för just denna situation. Jag tycker inte att det är kärlek att bara ge efter för att underlätta och undvika en konflikt. Det ser jag som ett sätt att sopa ett återkommande problem under mattan...och någon dag kommer mattan att vara för liten för skiter du vill sopa bort! 

Jag tror att vi alla gör det bästa vi kan (vill ivarjefall tro så...) och med den kunskap vi har. Men igår kväll när jag kom ut ur skötrummet på bensinstationen och såg den lilla flickan trycka i sig sin "mat" ville jag bara gå fram till hennes föräldrar och fråga vad de tänkte. 

Jag tycker inte ett barn skall behöva banta eller ens tänka på sin vikt utan jag tycker att vi vuxna måst leva sunt för våra barns skull! Äta hälsosamt och röra på oss så att vi får energi på ett naturligt sätt. Har vi inte kunskap inom området behöver vi inse att vi då själva måst skaffa oss den. Det är vi som gör grunden för resten av deras liv. Jag vill ivarjefall försöka få Sagas grund så stark som möjligt.
Sunt betyder balans i livet, varken för mycket eller för lite, grunden till allt. 



tisdag 15 oktober 2013

Onsdagskampen!

Här sitter jag vid matbordet. Onsdag morgon. Kaffet är drucket och Johan har åkt på jobb för länge sedan. Sitter och stirrar på korgen och vet att jag inte borde! Varför plockade jag fram smöret, osten och detdär förbannade knäckebrödet!?!?? Försöker styra bort tankarna men vips glider de tillbaka på korgen igen. 
Löjligt va? Men för fan Fanny, så jävla farligt kan det ju inte vara!!!??! ...hör jag mig själv tänka och för en sekund har suget nästan tagit över! Före signalen gått från hjärna till hand har jag dock hunnit påminna migsjälv om vad jag vill och varför jag vill det. Signalen bröts och suget var borta! 
Huaa...som om jag vunnit ett krig andas jag ut och häller upp en kopp kaffe istället. Känner hur jag plötsligt fick mer energi UTAN knäckebrödet och vet att jag gjort det rätta för stunden. 

Nu kanske jag verkar småpetig och "mat-nazi" men jag tror bestämt att dessa små  stunder gör grunden till allt. Då suget är som störst är vi också dom mest övertygande människor på jorden! Vi tror verkligen själva att vi behöver det våra hjärnor banat sig in på. Låter man sig själv styras av dessa tankar kommer man att sitta där om ojja-sig om sin vikt, sina resultat i allt mm. 

För ett par dagar sedan råkade jag överraska en man som nog inte väntade sig besök. Farten han tryckte i sig en bullalängd på var otrolig. Vet inte själv om jag hade toppat den (o då älskar jag bullar!!). Det första jag ville göra var ta på mig min PT-röst och fråga mannen om han över huvudtaget hann smaka på bullan, men eftersom han hoppade till och gömde bullan bakom ryggen, nöjde jag mig med "oj, stör jag dig mitt i lunchen?!?"
Jag tror inte att denna man egentligen ville äta det han åt, men suget blev för stort. Att inte ha en plan eller ett tydligt mål när det kommer till mat, träning eller livet överlag kan sluta på ett nästan tragiskt sätt. För tragiskt är det att stå och äta i smyg tycker jag! 

Skulle jag påriktigt ha villa ha brödet skulle jag ha ätit det! Njutit av varendaste en tugga och känt att det gav mig den näring jag behövde just idag! Men någonstans visste jag att det bara var ett sug och att jag högst antagligen inte skulle ha känt mig nämnvärt piggare och starkare efter att jag ätit det! 

Mitt mål var starkare och just nu känner jag mig själv som en vinnare! BARA PÅGRUND AV ETT LÖJLIGT KNÄCKEBRÖD!! 
Tänk då vad större saker kan göra! 
Det handlar inte bara om att välja bort ett knäckebröd eller en bulle utan det handlar om att hålla dig till det du en gång valt att kalla ditt mål! Ditt mål som du valde för en orsak!

 
 
Morgonträningen gjord! Du väljer din väg, precis som jag! 

söndag 13 oktober 2013

Förändring...

Efter en härlig helg med sol, träning och ladugårdshäng vaknar jag utvilad och nöjd. Äntligen, viskar jag sakta i öra på Johan efter en natt av sömn. Med en varm blick ser han på mig och kysser mig som först gången. 


Förändringensvind smeker försiktigt och jag känner hur jag sakta men säkert ger efter. Ett liv i ständig rörelse, bara början av en lång resa. 
Minns hur magen började växa och vi gick med en obeskrivlig förväntan. Och redan då förstod jag att det i den vackraste förväntan alltid lurade mörker någonstans nära. En oro som pendlade upp och ner på käslobanan och som jag idag vet bara var början till förändringen. Bara en början till det nya liv vi valt att leva idag. Ett liv jag inte skulle byta ut för något i världen!
 Min prioriteringslista ändrar var dag och måst erkänna att det tagit mig ett år att helt och hållet släppa mitt gamla jag. Ett jag där jag satt som en spelbricka i sista vagnen på ett tåg som bara åkte omkring för att vara andra tillags. Idag har jag klivit av det tåget och tar utmaningarna som de kommer. Jag är min egen lyckassmed och njuter av den tanken. Lär mig var dag något nytt och känner hur jag utvecklas som person bara därför. Ständig utveckling! Något jag idag ser som en möjlighet till vad som helst. Precis som då det lilla fröet började gro i mig och nio månader senare visade sig vara den vackraste blomma i världen. Helt otroligt! 


Allt förändrades.
Mina tankar, min kropp och mitt sett att se på livet. Att få vara en del av hela den processen är stor. Tittar tillbaka och njuter av att vi kommit så långt på så kort tid. 
Idag, ett år senare kan jag med handen på hjärtat säga att jag inte skulle byta ut en sekund av det år som gått. Varje utmaning, stor som liten, har gjort våra band bara tightare. Ett lugnare och  starkare par för att vi valt att satsa och jobba på vår kärlek. 
Tillsammans har vi skapat den underbaraste människa som ständigt växer och utvecklas. Precis som allt annat. 



onsdag 9 oktober 2013

Att glida....

Att glida omkring kan vara hur roligt som helst. Brukar tänka på det då jag slirat i grishagen o landar på rumpan i gyttjan. Det första jag gör är skratta högt åt mig själv och för en split sekund är viljan att rulla vidare större än stor. När jag sedan hör grisarna komma springande inser jag snabbt att jag måst upp och iväg. Jag tar ert beslut och agerar. Snabbt och enkelt. 

Var dag stöter vi på händelser som får oss att tänka till. Dessa tankar berör oss på olika sätt. Endel stärker och ger oss drivkraft, andra kanske får en att fundera en extra gång över de val man har. 

Glida eller inte glida? 

Att leva med öppna kort är ett sätt men även en risk! Att glida dag för dag på ett moln av hopp för att man vill och för att det är roligt. Du testar dina gränser och kan då också skratta åt dig själv då du sitter där på rumpan med skit upp till öronen. En sådan person vet då de gjort rätt, firar och går vidare till nästa utmaning. De känner också då saker och ting gått fel, tar tag i saken, ärligt och öppet. Att glida ser jag även som ett medvetet val ibland. Det tricket vi kan ta till för att underlätta eller för att vi helt enkelt inte orkar styra upp saker och ting själva. "Ingen skillnad, vi gör det du vill, jag följer bara order"... etc. I dessa situationer har vi valt att glida på. Harmlöst! I långa loppet tycker jag detta blir extremt tråkigt men sån är bara jag. 

Sedan finns det den gruppen glidare som har gjort det hela sitt liv och som jag mer eller mindre skulle kalla experter på det! 

Vi känner alla en "glidare"! 

De glidare jag tänker på: expert-glidarna, det är de personer som har glidit på bananskal hela sitt liv. Tysta väntar de på sina byten. Varför? Jo, annars kanske man avslöjar att det egentligen inte rör sig något annat i hjärnkontoret än chansen att haka på någon annan. Och konstigt nog lyckas de! Som parasiter tränger de sig in och plötsligt har de tagit över utan att någon annan märket det och du kan varken förklara hur eller när det gick till! Endel kallar detta affärer eller det hårda livet! Jag kallar det mobbing eller ett vridet sätt att överleva på!Överlevnad för den lägsta form av liv. Att bara pumpa livsglädjen ur andra för egen vinning! Fegt utnyttjande. 

I djurens värld är det bara de starka som överlever. De starka kämpar och jobbar för att överleva i den tuffa miljö de lever i. 

Parasitism är ett förhållande mellan organismer där den ena organismen,parasiten, utnyttjar värdorganismen, för egen vinning på ett sätt som skadar värdorganismen.

Tyvärr är det lite så bland oss människor också. Parasiter och kackerlackor överlever alltid...dock aldrig ensam! De är starka bara sålänge de har en värd att suga energi ifrån! 

Naiv som jag är tror jag på att man i slutändan kommer längst med ett öppet sinne och en ärlig blick! Jag vill känna stolthet, precis så som min pappa lärt mig! 
Jag ser hellre mig själv som en ensam varg än ett fån bland fåren. And that's life! Det kommer alltid att finnas detdär ena ruttna äpplet i varje fruktkorg. Så är det! 

Där sitter man då, skit upp till öronen, lika fort som då man halkar och vet att det kommer att göra ont då du landar inser du nu att du mer eller mindre blivit överkörd. Din iver och glädje i stian gav liv åt någon annans girighet! 
Du testade dina gränser, men var inte gjord för att agera värdorganism. Acceptera att detta är fallet. Det går varken att skrika eller gråta. Jag väljer min vargflock! Skadan är skedd. Jag är ingen glidare och inget får heller! 

Stiger upp och går ut ur grisstian. 

tisdag 8 oktober 2013

En lugn stund...


Morgonträningen gjord, kaffet drucket och djuren matade. Ligger på en filt i vardagsrummet och lyssnar på musik med Saga. Hon övar och övar, stannar upp och tittar på mig med sina stora ögon och skrattar så tutten trillar ut. Vi packar ihop, kokar gröt och så var det dags för en tupplur. Saga rullar en stund omkring i sängen för att lägga sig till ro på rygg. Hon drar upp fötterna, smakar på sina tår och "pratar" med en lugn stämma.

Plötsligt stannar hon upp. "Hand" säger jag med mjuk röst. Finger för finger inspekterar hon och det är som om jag hör vad hon tänker. Där ligger jag bredvid henne i vår säng och ler. Tänk om vi vuxna kunde se på oss själva på detta sätt! Tänk om vi ännu hade den förmågan att inte döma utan att bara se och nyfiket beundra.



Händerna sjunker sakta neråt, andetagen blir lugnare och lugnare och hon sover.
Ligger kvar en stund, andas djupt in och låter tanken ta fart.

När blir man så hård mot sig själv...och till vilken nytta?

Jag ser hur Saga var dag vakna med ett leende. Hon kämpar för att vända sig på mage, hasa sig upp, greppa kanten i sängen för att få en glimt över kanten. Det underbaraste glädjeskriket som på en sekund fyller hela henne. Hon lever! Fullt ut, varje dag. Idag skrivs det om hur man skall hitta sin lycka, följa sina drömmar och bara leva. Det är nästan som en trend tycker jag ibland. Ju mer dalai lama citat du kan desto gladare är du. Men när slutade vi leva? Varför inte mota Olle vid grind istället för att göra upp en plan om hur man skall bygga upp systemet då det kraschat?

Jag vill vara mig själv; ärlig och öppen. Jag vill sluta älta och haka upp mig på bagateller. Jag vill också vakna upp och inte bara tänka att dagen kommer att bli bra utan till och med känna det. Jag vill se varje steg jag tar som en möjlighet och ta varje utmaning som en chans till förbättring.

Mina sömnlösa nätter är över. Att bestämma sig är det mest lugnande jag vet. Att ha en plan och bara våga ta steget ut. Bära eller brista, spelar ingen roll. Jag vill leva som jag lär.


fredag 4 oktober 2013

"Man får som man sår"

Ålrajt people!
Dags att se saker och ting för vad de är.

 Hur vi väljer att leva våra liv är upp till var och en. Varifrån tanken ursprungligen härstammar spelar inte så stor roll, eftersom det i slutändan alltid är du själv som väljer att blåsa liv i den.
Jag tror mer och mer att "man får som man sår" som min kära vän från Island säger. 



Respekterar du dig själv och andra kommer du att känna samma respekt tillbaka men kastar du skit på någon tillräckligt länge så kommer du med stor sannolikhet att få skit tillbaka någon vacker dag.
Val, vi har alla ett val. Den dagen du förstår att valet är ditt och verkligen kan anamma den tanken. Den dagen kommer du att kunna leva ditt liv fullt ut.
Jag har nu i snart 4år jobbat med denna tanke. Att se saker och ting för vad de är, att lyssna klart och sedan utan att döma ta till sig det sagda ordet. Att vara mästare i att "läsa mellan raderna" är ingen merit då tankarna oftast drar åt det negativa hållet. Ibland önskar jag att jag inte var så otroligt kvinnlig när det kom till att se sig själv. Men jag tror fortfarande att det är mitt val. Mitt val att lära mig själv se mina svaga punkter och jobba för att stärka mitt inre. Mitt val!

Vilken religion du har och vilken bakgrund du kommer ifrån banar såklart väg för både attityder och värderingar. Hör inte allt för ofta om människor som tar upp hur lyckliga de var som barn och därför de fått sina dröm jobb och hittat kärleken. Tyvärr tar folk upp sin bakgrund som en ursäkt tycker jag. En ursäkt som skulle stöda deras dåliga beteende och ovanor de själva valt att fortsätta bana in. Jag anser att det kanske är förklaring på allt från vanor till beteenden, men det är absolut ingen ursäkt! Den dagen vi väljer att bli vuxna väljer vi även att ta del av allt det ansvar som kommer på köpet och som med allt annat här i livet så är det kanske inte alltid roligt. Men även här tycker jag inte att det ger någon en ursäkt att bete sig hur som helst eftersom det är vi själva som styr över dessa tankar...om vi bara väljer att se det så!

Varför skriver jag denna blogg?
Jo för att jag skall få ut tankarna på ett sätt som inte stör någon. Vi har alla ett val att gå in och läsa det vi vill läsa. Mina åsikter, mina sanningar.
Jag har varken mer eller mindre problem än någon annan i vårt samhälle. Jag har en familj jag älskar, en man som förstår mig, ett hem som ger mig trygghet och värme och jag älskar av att ha det så. Lånet på banken, alla "måsten" med djuren och gården ser jag inte som ett problem utan som ett val jag tagit och står fast vid. Jag får träna, umgås med vänner och njuta av livet varje dag, precis som vilken annan människa i världen. Jag har alltså allt jag behöver och lite till.
Jag har valt att öppna upp mitt liv i denna blogg. Jag berättar om det som både får mig att skratta men också gör mig ledsen. Igen mitt val, betyder ju dock inte att jag mår sämre än någon annan bara för att jag vågar säga det högt!
Började med min graviditet, min träning under den och tankarna som mer eller mindre var över allt då. Förlossningen och den första tid med en ny människa. Tankar kring bröllop och stressen som föddes kring det. Jag skriver om kärlek och lycka men också om ilska och sorg. Allt det som gör att livet är värt att leva. Det gör mig inte till en ilsken eller sorgsen person. Jag tror inte att vi bara har underbara solskensdagar och jag tro inte heller att det är bra att gå omkring och tro att man ständigt måst vara sprudlande glad eller strålande lycklig. För är det egentligen så att då vi inte ler och skrattar så är vi ledsna och olyckliga?



Jag skriver om allt detta för att lyfta fram sådant jag kämpar med. Tankar och ovanor jag valt att jobba bort. Och kanske på samma gång kan visa och ge hopp till andra att det går bara man vill.
Vi är så mycket starkare än vi tror. Vågar vi välja oss själva, våra familjer och våra drömmar framför en massa måsten tror jag att vi kan leva ett mer öppet och ärligt liv. Det behöver inte alltid vara så fint, det behöver inte alltid bli som du planerat men känns det rätt så är det rätt! Våga, våga, våga! Mitt mantra från den stund Johan vågade visa mig sina känslor. Han vågade släppa allt det som var tryggt och säkert för att följa sitt hjärta in i en virvlande storm av känslor. Det har inte varit lätt alla gånger då rädslor tänkt ta över, men då två hjärtan längtar efter samma sak skall man följa. Något jag är otroligt tacksam över. Detta har gjort att jag fick något större att kämpa för.  En iver som gjort att jag velat jobba med de mörka tankar som hindrat mig från att leva fullt ut. En motivation för att vara mitt bästa jag.


måndag 30 september 2013

Sorg, ilska och frågor!

Vi sitter tysta vid matbordet...Johan jobbar och jag flippar från sida till sida på internet. Läser artiklar om träning, djur, barn och sjukdomar...allt huller om buller.
Ögonen blir mindre men jag fortsätter läsa. Har hamnat in på en sida där en kvinna beskriver sin sorg över sina förlorade barn. Jag känner hur det knyter sig i magen. Tyst läser jag vidare, vill inte visa att jag är ledsen. Jag vill inte vara ledsen, men kan inte sluta läsa. Stiger upp och går in till Saga som ligger och sover. Böjer mig ner över henne och kysser henne. Inte ens i den mörkaste mardröm kunde jag föreställa mig vad kvinnan i texten kände. Jag vet inte om det vore bättre att inte förstå...skulle man tappa vettet eller kunde man gå vidare? Jag vill inte ens veta. Jag vill inte förstå. Jag vill inte tänka den tanken.

Går tillbaka in till Johan.
Jag mår illa.

Kan inte sluta tänka på kvinna. Känner hennes sorg och jag gråter.

Tänker på allt som händer runtom oss och vill bara skrika. Känslan blir starkare och plötsligt är jag arg på allt och alla. Är arg för att kvinnan förlorat sina barn. Är arg på människor som kastar bort sina liv och är arg på att jag inte kan påverka. Hur kan vi leva såhär?
Som om det inte var nog med sjukdomar, olyckor eller andra hemskheter som kan ta dom vi älskar ifrån oss. Läser om våldtäkt efter våldtäkt. Ord mot ord och självklarheter som sönder vrids av det system vi lever i idag. Jag mår illa varje gång jag hör hur en ungdom tagit sitt liv på grund av mobbning. Tänker tillbaka då jag själv var en av dem som stod och skrattade. Skulle vi någonsin ha tagit det så långt? Skulle vi ha varit så kalla att vi kunnat uttala ord som skulle ha fått någon att ta sitt liv. Jag vill inte tro det!
Jag minns hur jag skämdes då vi blev satta på plats. Denna sortens skam finns tydligt inte hos alla. Moral och respekt, finns det ens mer?
Vad händer då man inte vet var gränserna går? Jo, de testas tills någon säger stopp! Men om ingen gör det? Vad är det vi lär ut till de yngre generationerna om detta? Var har det gått fel??

Jag sitter här i mitt trygga hem, framför min dator. Mitt te har kallnat. Mina händer darrar. Från sorg till ilska. Vad skulle jag göra om det var mitt barn? Vad skulle jag göra om det var Saga de skrev om? Fråga inte...du vill inte veta, tänker jag tyst för mig själv! Jag kan inte skydda henne från världens faror, men jag kommer helt klart att försöka!  

söndag 29 september 2013

Lantis med fananamma!


Efter en underbar helg i den vackraste miljö kan jag inget annat än kalla mig lycklig

 "Lyckligt lottad, nu har vi en sådan tur!"...greppar denna tanke och biter av banan direkt!
Handlar det egentligen om tur eller skapar man sin egen lycka? För mig har denna tanke sakta men säkert ändrat från en negativ sida där jag ofta kunde falla in i "tur och oturs-tänket" till en mer positiv och stark tanke om att vi alla skapar vår egen väg fram i livet.
Ju mer jag funderar på ordet tur desto mer negativt blir ordet. För har vi tur, så måste det också finnas en otur. Det betyder ju att jag haft "tur" i hela mitt liv. Vuxit upp i en kärleksfull och varm familj. Haft tur i att det jobb jag älskar, hittat den man jag älskar och som älskar mig. Vi hade tur att vi hittade vår dröm gård och till på köpet tur att vi kunde få barn. Men kan denna tur ta slut? I mina tankefällor blir detta riktigt fel. Har jag haft tur hela mitt liv så kan denna tur ta slut. Alltså kommer det att sluta illa!
Att inte våga se sin lycka för att rädslorna kanske lurar bakom nästa hörn tycker jag själv är bortkastat, men ack så svårt att bemästra alla gånger.
Jag väljer istället att se mitt liv som ett resultat av alla de val jag tagit. Allt det som hänt fram tills idag är det som format mig som person. Det som skapat den kvinna som idag kan kalla sig mamma, fru och en stark lantlolla. Den tanken stärker mig något fruktansvärt. Livsglädje och självkänsla. I framtiden finns bara möjligheter. Vågar jag se det så i alla ögonblick, påminna mig själv om att jag inte kan styra över morgondagen så kommer även den rädslan att försvinna sakta men säkert!

Ju mer vi har desto mer kan vi förlora.  

En elak tanke som ibland dyker upp om nätterna. Och så är det. Ju mer vi har desto mer kan vi förlora. Men vågar vi aldrig satsa så har vi redan förlorat. Precis som då solen sakta spricker fram genom regnmolnen och värmer allt den rör. Precis så känns det att vinna över en tanke. Ett lugn, ett steg i rätt riktning och den största vinsten någonsin. Att välja att se det vi har idag, det som betyder mest och välja att njuta av det! 
Sitter på berget och ser ut över sjön. Saga hänger i bärselen och blåser bubblor med munnen, så lugn och harmonisk. Borrar in mitt ansikte i hennes nacke och vi myser en stund till i solnedgången före kvällsgröten skall intas.

Idag är en ny dag och valet är ditt! 
Hur vill du må idag och vilken dröm väljer du att förverkliga. 
Ta chansen att njuta, krama någon en extra gång och ta inget för givet!
 Att välja själv, bara för att vi kan!

torsdag 26 september 2013

Fredagsmotivation

Frågor som "vad är viktigt?" och "vad vill jag få ut av denna dag?" kan låta kryptiska och i fel tidpunkt (...oh, let´s say...PMS!!) till och med få någon att flippa. Men om du tar dig en stund och funderar så kanske dessa frågor gör skillnad!

Sitter vid köksbordet och dricker mitt kaffe som vilken annan morgon som helst. Solen kryper sakta fram över sjön och hönsen rekognoserar gården för fullt.
Vad är det som motiverar oss till att göra det vi gör? Vad får dig att stiga upp på morgonen och ta dig dit du skall? Gör du detta med ett leende i hjärtat eller med en tyngd på axlarna?

Vad motiverar dig?

För mig handlar motivation om något som kommer inifrån. Respekt och gemenskap. Är du ensam om målet behöver du respektera dig själv och känna att ditt mål kommer att göra nytta.

Inom träningen har det alltid varit utmaningen som hållit min motivation glödande. Tävlingsmoment och viljan att bli starkare och bättre. Mitt mål är något helt annat just nu. Att bygga upp kroppen efter en graviditet ser jag som livsviktigt. Njuter av varje pass och känner att styrkan finns; på ett helt nytt sätt. Upplägg och piskan behöver vara extra hårda eftersom det bara är jag själv som håller koll på resultaten. Resultaten som behöver få vara nog just nu.

För mig handlar allt alltså om känslan. 

Jag har aldrig varit den som motiveras av lön eller olika bonusar inom arbetslivet. Har kommit hem från arbetsintervjuer och inte haft en aning om lönen. Dumt? Säkert många gånger, men för mig har det funnits något som väger mer. En känsla av att höra ihop, att jobba för ett gemensamt mål och att tro på sin uppgift är något av det viktigaste för mig. Är det sedan att tömma den där diskmaskinen, ändra ett beteende eller att ro hem ett stort projekt. Vad än målet är tror jag att man måst se ett syfte i varje steg man tar. 

Med ett tydligt mål och ett syfte som skapar vilja tror jag att vi kan nå vilka resultat som helst.
Jag måst gång på gång gå tillbaka till mitt mål och påminna mig själv om syftet. Att stänga av fighten i mig och se målet för vad det är just nu har varit en sann utmaning.

Jag behöver inte träna 2-3gånger per dag mer för att vara nöjd. Njuter av att jag ännu kan ta samma vikter i gymmet som jag gjorde för ett år sedan och den vetskapen lugnar det behovet. Det är inte målet just nu.

Jag vill vara en stark mamma för Saga, jag vill vara en munter fru för Johan och jag vill såklart se bra ut naken.

Svårare än så är det inte!

Dricker upp mitt kaffe och i samma ögonblick hör jag hur Kelly Rowland sjunger "shake them haters off" i radion...ler med hela kroppen!
Helg och höst! Kan det bli bättre?!?


1,2,3...

Att drömma är steg nummer ett!
Steg två tar du sekunden du bestämt dig.
När du ser din plan och är villig att göra din förändring lyssnar då bara till ditt hjärta...
...tre, fyra och fem.


Sitter med en hickande dotter i famnen och ser hur regnet öser ner. Musiken spelar på i köket och jag har ett pirr i kroppen som längtar ut. Har stigit av bergochdalbanan av känslor och känner hur saker och ting börjar landa...igen! Massor av nytt både på gott och ont. Trötthet blandat med förväntansfull iver kan vara en knepig kombination. Ivarjefall om man är en kontrollfreak som jag! Tar det som en utmaning och utvecklas hand i hand med Saga varje dag. Spännande och nyttigt! 
Hur mycket har inte hänt bara på dessa fem månader tillsammans med henne. Helt otroligt! 

Planerar min efterlängtade söndagssklass och känner hur hela kroppen njuter. Skriver ner upplägget i minnet, lägger Saga i vagnen och knyter mina five-fingers. Ut! Det har slutat regna och hemmaträningen fortsätter! 

Steg ett är taget!
Nya drömmar, mål och projekt som bara väntar på att få verkställas.

Steg två är på gång! Lita på att känslan är rätt nu! 

måndag 16 september 2013

Måndags fundering...

Måndag morgon.
Börjar som vilken annan dag som helst. Efter en lång natt med vad som kändes som oändligt många amningsgånger vaknar Saga i sin säng. Inte med skrik eller gråt utan med joller och skratt. Där ligger jag...inkurad under Johans täcke så nära man bara kommer och känner hur höstkylan fyllt rummet. Friskt och härligt att sova i men hemskt att stiga upp i.
Det är som Saga lockar mig med sitt söta läte och vips ligger även hon i vår säng. Efter tusen och en pussar toppat med "mammas älskling" stiger jag upp för att duka fram frukosten.

Mäter upp kaffe, lägger smör i pannan och dukar fram på bordet och känner hur nöjd jag är. Jag älskar att stiga upp före Johan, duka fram frukosten och sedan krypa ner i sängen och väcka honom. Bortskämd? Maby, men det är jag också.

Utan att någonsin reflektera över det har jag vuxit upp med "detta". Minns hur mysigt det var att komma ner i PJ´s till ett färdig dukat bord och ett kök fyllt av kärlek och värme. Mamma. Det fanns en mycket klar kvinnoroll i vår familj. Tror inte den var uttalad utan lite som hemma hos oss gjorde min mor som Napoleon och tog kronan åt sig själv. Ju mer jag funderar på saken desto klarar blir det. Jag tycker att det är vackert, kanske aningen gammalmodigt, men varför skulle allt behöva bli så "modernt"?

För mig behöver mannen inte städa, diska och laga mat för att jag skall känna att mitt liv skulle vara i balans. Snarare tvärtom. Jag tror att jag skulle känna mig okvinnlig och rent av onödig i mitt hem. Visst underlättar det ju min vardag om Johan gör mina sysslor, men gillar jag det? Nej absolut inte alla gånger. Jag tror att alla mammor bygger upp system för allt de gör och för att få allt gjort. Statistiken visar att en kvinna jobbar drygt 50% mer per dygn än en man. Jag tror dock inte att dessa timmar handlar om prestige utan mer om något som lämnat kvar sedan urminnes tid. Det är ju också bevisat att en kvinna blir mer attraherad av en man som kan ta del av hushållets alla delar men som till största del håller sig till "sina uppgifter". Vilket jag nog kan skriva under på. Kalla mig vad ni vill, men jag är min mammas dotter.

Ta hand om varandra säger man ju och så är det. 

Ganska klart och tydligt tycker jag! Behöver inte vara man och kvinna eller mor och dotter utan människa och människa. Jag tror att vi alla behöver någon att ta hand om och känna sig omhändertagen på ett eller annat sätt.

Far och dotter!


fredag 13 september 2013

Mer bilder från bröllopet

24 augusti 2013

Middag och dans på åkern
Bork tar emot gästerna
Min fina mamma :)
Brudarna från stan

Snart, snart...

Lilla Saga med sin fina moster Karolin.
...han som väntar på något gott...
Männen i mitt liv!

Lägg till bildtext

OU-YES!

Kära pappa höll tal!

Lägg till bildtext

Min fantastiska syster Josefin

Mamsar o papsar

Herr & fru Lindström




Lägg till bildtext

Bästa ToastMaster ever, farbro Matte.




BrünHilda på spettet


Vardag i vårt hus!