tisdag 15 oktober 2013

Onsdagskampen!

Här sitter jag vid matbordet. Onsdag morgon. Kaffet är drucket och Johan har åkt på jobb för länge sedan. Sitter och stirrar på korgen och vet att jag inte borde! Varför plockade jag fram smöret, osten och detdär förbannade knäckebrödet!?!?? Försöker styra bort tankarna men vips glider de tillbaka på korgen igen. 
Löjligt va? Men för fan Fanny, så jävla farligt kan det ju inte vara!!!??! ...hör jag mig själv tänka och för en sekund har suget nästan tagit över! Före signalen gått från hjärna till hand har jag dock hunnit påminna migsjälv om vad jag vill och varför jag vill det. Signalen bröts och suget var borta! 
Huaa...som om jag vunnit ett krig andas jag ut och häller upp en kopp kaffe istället. Känner hur jag plötsligt fick mer energi UTAN knäckebrödet och vet att jag gjort det rätta för stunden. 

Nu kanske jag verkar småpetig och "mat-nazi" men jag tror bestämt att dessa små  stunder gör grunden till allt. Då suget är som störst är vi också dom mest övertygande människor på jorden! Vi tror verkligen själva att vi behöver det våra hjärnor banat sig in på. Låter man sig själv styras av dessa tankar kommer man att sitta där om ojja-sig om sin vikt, sina resultat i allt mm. 

För ett par dagar sedan råkade jag överraska en man som nog inte väntade sig besök. Farten han tryckte i sig en bullalängd på var otrolig. Vet inte själv om jag hade toppat den (o då älskar jag bullar!!). Det första jag ville göra var ta på mig min PT-röst och fråga mannen om han över huvudtaget hann smaka på bullan, men eftersom han hoppade till och gömde bullan bakom ryggen, nöjde jag mig med "oj, stör jag dig mitt i lunchen?!?"
Jag tror inte att denna man egentligen ville äta det han åt, men suget blev för stort. Att inte ha en plan eller ett tydligt mål när det kommer till mat, träning eller livet överlag kan sluta på ett nästan tragiskt sätt. För tragiskt är det att stå och äta i smyg tycker jag! 

Skulle jag påriktigt ha villa ha brödet skulle jag ha ätit det! Njutit av varendaste en tugga och känt att det gav mig den näring jag behövde just idag! Men någonstans visste jag att det bara var ett sug och att jag högst antagligen inte skulle ha känt mig nämnvärt piggare och starkare efter att jag ätit det! 

Mitt mål var starkare och just nu känner jag mig själv som en vinnare! BARA PÅGRUND AV ETT LÖJLIGT KNÄCKEBRÖD!! 
Tänk då vad större saker kan göra! 
Det handlar inte bara om att välja bort ett knäckebröd eller en bulle utan det handlar om att hålla dig till det du en gång valt att kalla ditt mål! Ditt mål som du valde för en orsak!

 
 
Morgonträningen gjord! Du väljer din väg, precis som jag! 

söndag 13 oktober 2013

Förändring...

Efter en härlig helg med sol, träning och ladugårdshäng vaknar jag utvilad och nöjd. Äntligen, viskar jag sakta i öra på Johan efter en natt av sömn. Med en varm blick ser han på mig och kysser mig som först gången. 


Förändringensvind smeker försiktigt och jag känner hur jag sakta men säkert ger efter. Ett liv i ständig rörelse, bara början av en lång resa. 
Minns hur magen började växa och vi gick med en obeskrivlig förväntan. Och redan då förstod jag att det i den vackraste förväntan alltid lurade mörker någonstans nära. En oro som pendlade upp och ner på käslobanan och som jag idag vet bara var början till förändringen. Bara en början till det nya liv vi valt att leva idag. Ett liv jag inte skulle byta ut för något i världen!
 Min prioriteringslista ändrar var dag och måst erkänna att det tagit mig ett år att helt och hållet släppa mitt gamla jag. Ett jag där jag satt som en spelbricka i sista vagnen på ett tåg som bara åkte omkring för att vara andra tillags. Idag har jag klivit av det tåget och tar utmaningarna som de kommer. Jag är min egen lyckassmed och njuter av den tanken. Lär mig var dag något nytt och känner hur jag utvecklas som person bara därför. Ständig utveckling! Något jag idag ser som en möjlighet till vad som helst. Precis som då det lilla fröet började gro i mig och nio månader senare visade sig vara den vackraste blomma i världen. Helt otroligt! 


Allt förändrades.
Mina tankar, min kropp och mitt sett att se på livet. Att få vara en del av hela den processen är stor. Tittar tillbaka och njuter av att vi kommit så långt på så kort tid. 
Idag, ett år senare kan jag med handen på hjärtat säga att jag inte skulle byta ut en sekund av det år som gått. Varje utmaning, stor som liten, har gjort våra band bara tightare. Ett lugnare och  starkare par för att vi valt att satsa och jobba på vår kärlek. 
Tillsammans har vi skapat den underbaraste människa som ständigt växer och utvecklas. Precis som allt annat. 



onsdag 9 oktober 2013

Att glida....

Att glida omkring kan vara hur roligt som helst. Brukar tänka på det då jag slirat i grishagen o landar på rumpan i gyttjan. Det första jag gör är skratta högt åt mig själv och för en split sekund är viljan att rulla vidare större än stor. När jag sedan hör grisarna komma springande inser jag snabbt att jag måst upp och iväg. Jag tar ert beslut och agerar. Snabbt och enkelt. 

Var dag stöter vi på händelser som får oss att tänka till. Dessa tankar berör oss på olika sätt. Endel stärker och ger oss drivkraft, andra kanske får en att fundera en extra gång över de val man har. 

Glida eller inte glida? 

Att leva med öppna kort är ett sätt men även en risk! Att glida dag för dag på ett moln av hopp för att man vill och för att det är roligt. Du testar dina gränser och kan då också skratta åt dig själv då du sitter där på rumpan med skit upp till öronen. En sådan person vet då de gjort rätt, firar och går vidare till nästa utmaning. De känner också då saker och ting gått fel, tar tag i saken, ärligt och öppet. Att glida ser jag även som ett medvetet val ibland. Det tricket vi kan ta till för att underlätta eller för att vi helt enkelt inte orkar styra upp saker och ting själva. "Ingen skillnad, vi gör det du vill, jag följer bara order"... etc. I dessa situationer har vi valt att glida på. Harmlöst! I långa loppet tycker jag detta blir extremt tråkigt men sån är bara jag. 

Sedan finns det den gruppen glidare som har gjort det hela sitt liv och som jag mer eller mindre skulle kalla experter på det! 

Vi känner alla en "glidare"! 

De glidare jag tänker på: expert-glidarna, det är de personer som har glidit på bananskal hela sitt liv. Tysta väntar de på sina byten. Varför? Jo, annars kanske man avslöjar att det egentligen inte rör sig något annat i hjärnkontoret än chansen att haka på någon annan. Och konstigt nog lyckas de! Som parasiter tränger de sig in och plötsligt har de tagit över utan att någon annan märket det och du kan varken förklara hur eller när det gick till! Endel kallar detta affärer eller det hårda livet! Jag kallar det mobbing eller ett vridet sätt att överleva på!Överlevnad för den lägsta form av liv. Att bara pumpa livsglädjen ur andra för egen vinning! Fegt utnyttjande. 

I djurens värld är det bara de starka som överlever. De starka kämpar och jobbar för att överleva i den tuffa miljö de lever i. 

Parasitism är ett förhållande mellan organismer där den ena organismen,parasiten, utnyttjar värdorganismen, för egen vinning på ett sätt som skadar värdorganismen.

Tyvärr är det lite så bland oss människor också. Parasiter och kackerlackor överlever alltid...dock aldrig ensam! De är starka bara sålänge de har en värd att suga energi ifrån! 

Naiv som jag är tror jag på att man i slutändan kommer längst med ett öppet sinne och en ärlig blick! Jag vill känna stolthet, precis så som min pappa lärt mig! 
Jag ser hellre mig själv som en ensam varg än ett fån bland fåren. And that's life! Det kommer alltid att finnas detdär ena ruttna äpplet i varje fruktkorg. Så är det! 

Där sitter man då, skit upp till öronen, lika fort som då man halkar och vet att det kommer att göra ont då du landar inser du nu att du mer eller mindre blivit överkörd. Din iver och glädje i stian gav liv åt någon annans girighet! 
Du testade dina gränser, men var inte gjord för att agera värdorganism. Acceptera att detta är fallet. Det går varken att skrika eller gråta. Jag väljer min vargflock! Skadan är skedd. Jag är ingen glidare och inget får heller! 

Stiger upp och går ut ur grisstian. 

tisdag 8 oktober 2013

En lugn stund...


Morgonträningen gjord, kaffet drucket och djuren matade. Ligger på en filt i vardagsrummet och lyssnar på musik med Saga. Hon övar och övar, stannar upp och tittar på mig med sina stora ögon och skrattar så tutten trillar ut. Vi packar ihop, kokar gröt och så var det dags för en tupplur. Saga rullar en stund omkring i sängen för att lägga sig till ro på rygg. Hon drar upp fötterna, smakar på sina tår och "pratar" med en lugn stämma.

Plötsligt stannar hon upp. "Hand" säger jag med mjuk röst. Finger för finger inspekterar hon och det är som om jag hör vad hon tänker. Där ligger jag bredvid henne i vår säng och ler. Tänk om vi vuxna kunde se på oss själva på detta sätt! Tänk om vi ännu hade den förmågan att inte döma utan att bara se och nyfiket beundra.



Händerna sjunker sakta neråt, andetagen blir lugnare och lugnare och hon sover.
Ligger kvar en stund, andas djupt in och låter tanken ta fart.

När blir man så hård mot sig själv...och till vilken nytta?

Jag ser hur Saga var dag vakna med ett leende. Hon kämpar för att vända sig på mage, hasa sig upp, greppa kanten i sängen för att få en glimt över kanten. Det underbaraste glädjeskriket som på en sekund fyller hela henne. Hon lever! Fullt ut, varje dag. Idag skrivs det om hur man skall hitta sin lycka, följa sina drömmar och bara leva. Det är nästan som en trend tycker jag ibland. Ju mer dalai lama citat du kan desto gladare är du. Men när slutade vi leva? Varför inte mota Olle vid grind istället för att göra upp en plan om hur man skall bygga upp systemet då det kraschat?

Jag vill vara mig själv; ärlig och öppen. Jag vill sluta älta och haka upp mig på bagateller. Jag vill också vakna upp och inte bara tänka att dagen kommer att bli bra utan till och med känna det. Jag vill se varje steg jag tar som en möjlighet och ta varje utmaning som en chans till förbättring.

Mina sömnlösa nätter är över. Att bestämma sig är det mest lugnande jag vet. Att ha en plan och bara våga ta steget ut. Bära eller brista, spelar ingen roll. Jag vill leva som jag lär.


fredag 4 oktober 2013

"Man får som man sår"

Ålrajt people!
Dags att se saker och ting för vad de är.

 Hur vi väljer att leva våra liv är upp till var och en. Varifrån tanken ursprungligen härstammar spelar inte så stor roll, eftersom det i slutändan alltid är du själv som väljer att blåsa liv i den.
Jag tror mer och mer att "man får som man sår" som min kära vän från Island säger. 



Respekterar du dig själv och andra kommer du att känna samma respekt tillbaka men kastar du skit på någon tillräckligt länge så kommer du med stor sannolikhet att få skit tillbaka någon vacker dag.
Val, vi har alla ett val. Den dagen du förstår att valet är ditt och verkligen kan anamma den tanken. Den dagen kommer du att kunna leva ditt liv fullt ut.
Jag har nu i snart 4år jobbat med denna tanke. Att se saker och ting för vad de är, att lyssna klart och sedan utan att döma ta till sig det sagda ordet. Att vara mästare i att "läsa mellan raderna" är ingen merit då tankarna oftast drar åt det negativa hållet. Ibland önskar jag att jag inte var så otroligt kvinnlig när det kom till att se sig själv. Men jag tror fortfarande att det är mitt val. Mitt val att lära mig själv se mina svaga punkter och jobba för att stärka mitt inre. Mitt val!

Vilken religion du har och vilken bakgrund du kommer ifrån banar såklart väg för både attityder och värderingar. Hör inte allt för ofta om människor som tar upp hur lyckliga de var som barn och därför de fått sina dröm jobb och hittat kärleken. Tyvärr tar folk upp sin bakgrund som en ursäkt tycker jag. En ursäkt som skulle stöda deras dåliga beteende och ovanor de själva valt att fortsätta bana in. Jag anser att det kanske är förklaring på allt från vanor till beteenden, men det är absolut ingen ursäkt! Den dagen vi väljer att bli vuxna väljer vi även att ta del av allt det ansvar som kommer på köpet och som med allt annat här i livet så är det kanske inte alltid roligt. Men även här tycker jag inte att det ger någon en ursäkt att bete sig hur som helst eftersom det är vi själva som styr över dessa tankar...om vi bara väljer att se det så!

Varför skriver jag denna blogg?
Jo för att jag skall få ut tankarna på ett sätt som inte stör någon. Vi har alla ett val att gå in och läsa det vi vill läsa. Mina åsikter, mina sanningar.
Jag har varken mer eller mindre problem än någon annan i vårt samhälle. Jag har en familj jag älskar, en man som förstår mig, ett hem som ger mig trygghet och värme och jag älskar av att ha det så. Lånet på banken, alla "måsten" med djuren och gården ser jag inte som ett problem utan som ett val jag tagit och står fast vid. Jag får träna, umgås med vänner och njuta av livet varje dag, precis som vilken annan människa i världen. Jag har alltså allt jag behöver och lite till.
Jag har valt att öppna upp mitt liv i denna blogg. Jag berättar om det som både får mig att skratta men också gör mig ledsen. Igen mitt val, betyder ju dock inte att jag mår sämre än någon annan bara för att jag vågar säga det högt!
Började med min graviditet, min träning under den och tankarna som mer eller mindre var över allt då. Förlossningen och den första tid med en ny människa. Tankar kring bröllop och stressen som föddes kring det. Jag skriver om kärlek och lycka men också om ilska och sorg. Allt det som gör att livet är värt att leva. Det gör mig inte till en ilsken eller sorgsen person. Jag tror inte att vi bara har underbara solskensdagar och jag tro inte heller att det är bra att gå omkring och tro att man ständigt måst vara sprudlande glad eller strålande lycklig. För är det egentligen så att då vi inte ler och skrattar så är vi ledsna och olyckliga?



Jag skriver om allt detta för att lyfta fram sådant jag kämpar med. Tankar och ovanor jag valt att jobba bort. Och kanske på samma gång kan visa och ge hopp till andra att det går bara man vill.
Vi är så mycket starkare än vi tror. Vågar vi välja oss själva, våra familjer och våra drömmar framför en massa måsten tror jag att vi kan leva ett mer öppet och ärligt liv. Det behöver inte alltid vara så fint, det behöver inte alltid bli som du planerat men känns det rätt så är det rätt! Våga, våga, våga! Mitt mantra från den stund Johan vågade visa mig sina känslor. Han vågade släppa allt det som var tryggt och säkert för att följa sitt hjärta in i en virvlande storm av känslor. Det har inte varit lätt alla gånger då rädslor tänkt ta över, men då två hjärtan längtar efter samma sak skall man följa. Något jag är otroligt tacksam över. Detta har gjort att jag fick något större att kämpa för.  En iver som gjort att jag velat jobba med de mörka tankar som hindrat mig från att leva fullt ut. En motivation för att vara mitt bästa jag.