Självkänsla...

26 dagar kvar nu...

Tidigt ut till fåren, försiktigt går jag in i ladugården, öppnar dörren och kliver in. Där står alla fina damer och tittar på mig nyfiket. Inga lamm ännu. Myser en stund och inbillar mig att de också förstår att jag är i samma sits som dom. Gravid och aningen upp och ner.

Börjar bli lätt nervös att allt kommer att hända på en och samma gång. Skulle inte vilja lägga den stressen på Johan, han kan ju inte vara på två ställen samtidigt.

Idag känner jag varken måsten eller stress...något helt nytt. Har accepterat min nya roll och måst erkänna att jag till och med njuter av den. Jag märker att detta lugn inte gjort mig lam eller lat (vilket jag var rädd för) utan snarare tvärtom. Har ett fokus som aldrig förr.
Att förbereda sig för det största ögonblicket i ens liv är omöjligt tror jag. Såklart är det viktigt att veta vad som kan hända och att vi lagt upp en plan för allt har gjort oss båda lugna.Vi söker och hitta information om allt och lite till, men jag känner mer och mer att det inte handlar om denna information...just nu är det någonting annat som händer inom mig!

Kan det vara så att den inre stress man kan känna med allt från måsten till olika prestationskrav går hand i hand med vår självkänsla? För mig betyder självkänsla i stort sett hur jag ser och uppfattar mig själv. En sämre självkänsla kan snabbt leda till ett sämre självförtroende. Inom träningen har jag alltid vetat vad jag kan och vågat testa mina gränser; min självkänsla har varit på topp och medfört att mitt självförtroende också blomstrat på den fronten. Men så vänder jag på myntet och kliver ut träningsbiten...en flummigare självkänsla och ett hårt skal till självförtroende. Lättare att gömma sig bakom denna mur märkte jag och använde en sorts fasad från träningen för att skydda mig själv utanför min safe-zone.
För mig tog det mycket jobb, en himla massa tårar och en väldigt envis men kärleksfull man att bryta detta mönster. Att se mig själv för den jag är och acceptera mig själv i detta nya kapitel. Just nu vill jag hitta mitt nya jag och min nya uppfattning om hurdan jag skall vara, som mamma. Steg för steg bygga och förnya min självkänsla och våga tro att jag klarar även denna bit med glans. 

Jag tror att det många gånger handlar om just denna självkänsla...eller brist på den. Att lägga upp krav redan nu är dömt att misslyckas och skulle leda till mer stress och oro. Jag har inga måsten utan allt jag gör gör jag för att jag vill och kan. Jag tänker tillbaka på hur jag reagerat inför nya saker tidigare i mitt liv och har aldrig känt ett sådant lugn som jag gör nu. Kanske bara en massa lugnande hormon jag inte förstår mig på, men gott så, har släppt alla krav och tar emot denna utmaning med öppna armar. Jag vet att man kommer långt med bondförnuft, äkta kärlek och tydliga ramar.

...detdär lilla extra...

Kan se det framför mig...har en ny kund i gymmet, efter vår konsultation skall vi dra igång. Kunden är laddad, uppvärmd och ivrig att få börja jobba. Efter att jag snabbt berättat vad som kommer att ske går vi ut i gymmet. Monoton och med släpande steg går jag före min kund. Börjar tyst plocka fram vikter, varken frågar eller säger något. När jag är klar så tittar jag på min kund, suckar djupt och säger "jaha, nå..knäböj med en push, utfall med front twist o raka marklyft på ett ben." Kunden ser konstigt på mig, förstår inte ett ord. Jag rullar ögonen och frågar argt om jag verkligen måst visa.
Efter en timme säger jag "jaha, nåmen lycka till nu..." och går. Lämnar denna kund tom, fundersam och inte ett dugg peppad. 

Ja-hoho...
Jag kan inte ens tänka mig hur en dag med 8 kunder skulle kännas om jag jobbade med denna ivern. Jag tycker att det tar mer energi av mig att vara sur och oinspirerande än glad och peppande. Såklart tar ju det också på krafterna, men det blir ju lite som att jobba med laddaren i kopplad om man har roligt på samma gång.

Tom, fundersam och lite orolig lämnade vi sjukhuset igår efter vårt sista ultraljud. Vi var båda spända för att se vår lilla och visade det med allt vi hade.

Upp på bänken, fram med magen och på med smörjan. 

Yes, here we go! 

Nehhe... "Hjärta, ryggrad, njure..." på detta sätt fortsatt hon en god stund. Jag tittar lite frågande på Johan som harklar och frågar något. Visst svarar hon ju, men utan extra krydda. Så plötsligt kom det vi blev osäkra på "lite under skalan i storlek...var ni små när vi föddes?"
Shit, jag ser på Johan och svarar henne att vi nog var ganska så "normala". Får inget svar.
Plötsligt var hon klar. Stänger av och börjar skrapa bort smörjan från min mage. När jag rullat av bänken frågar jag om allt var ok med barnet. Hon är tyst en stund och jag känner hur lusten att flyga på henne växer. Men svara då förfan ville jag skrika...då berättar hon hur skalan ser ut och att vårt barn låg ungefär mitt i, alltså helt normalt. Jaha??

Jag kan förstå att det kan vara tungt att dag ut och dag in se bilder på barn och berätta hur hjärtat slår och hur flödet i navelsträngen är. Men hur blir jag då aldrig trött på att visa en knäböj? Vad är det som egentligen skiljer våra jobb åt? Sysslorna såklart, men sättet att utföra ett jobb kan ju inte vara så olika.
Jag har jobbat med en massa olika saker, allt från dagistant och servitör till städerska och flygvärdinna. Alla jobb väldigt olika, men inte har jag (vad jag hoppas) gått omkring och surat dag ut och dag in.
Jag tror att ens egen inställning till sitt jobb många gånger gör att det blir en trevligare dag för alla. Jag tror att jag ansträngde mig lite extra om jag vet att det var första gången min kund var på gymmet och utförde en knäböj.
Detta funderar jag ofta på. Inte kostar det något extra att le eller vara trevlig. Inte tar det mer tid av dig, snarare går saker och ting smidigare om du är villig att glatt bemöta nya människor. Plus att du med högsta sannolikhet också blir omtyckt. Är det så hemskt?

Så veckans utmaning; tänk hur du är mot andra och fundera om du tror att ditt beteende gör saker och ting bättre eller sämre. Bara vi själva som kan styra hur vi är. Första intrycket är svårt att sudda ut.

När 6+2 blir 5

"Man föds och man dör..."

Skalle-Per

Ansvaret och vetskapen fanns där från början. Vi visste att det kunde gå fel. Men jag ville inte tro det, inte nu, inte med så mycket härligt och kärleksfullt på gång.

Denna söndag började som vilken annan. Vi steg upp, lite sega efter gårdagens Medlemsfest, lagade frukost och tog det lugnt. En underbart vacker morgon igen. Sjön låg stilla och solen värmde genom fönstren in i köket. Vi pratade om gårdagen, om morgondagens ultraljud och njöt av varandra. Inget kunde gå fel en dag som denna.
Mätta och belåtna beslöt vi oss för att gå ut. Eftersom allt tar lite längre för mig just nu var jag ute 5min efter Johan. Går mot ladugården då jag hör hans röst skrika "var är handskarna??..hämta handskarna!!"
Jag förstår direkt att det var lamm på gång, glatt svarar jag var de fanns och frågar om det kommit lamm. På samma gång jag frågar ser jag hans ansikte... behövde inget svar på min fråga.

Bläck mådde inte bra. Hon låg stilla och tittade ängsligt på oss då vi kom nära. Johan ringer hjälp och som tur kunde vår får-Camilla komma direkt. Hon konstaterar samma sak. Bläck hade försökt krysta ut lammen men utan lycka.
Det vrider sig i mage på mig...jag känner att jag vill hjälpa men känns som om jag stod en kilometer ifrån. Jag vill så hjälpa. Hör hur Johan säger att jag inte får vara nära, inte bra för en gravid att komma i kontakt med sådant.
Camilla gör allt hon kan. Bläck blöder för mycket och vi kan inte göra något mer. Tillslut tar vi beslutet att avliva henne och försöka rädda lammen. Johan jobbar snabbt. Som om han gjort det tusen gånger förr. Jag står vid sidan och bara tittar. Pang! Allt går så fort, på 5-10sekunder var lammen ut men inget vi kunde göra.

Jag vet inte vad jag känner...vi hade förlorat en av våra familjemedlemmar. 

Ansvaret var vårt och vi tog det. Jag är glad att det inte blev en diskussion om hur vi skulle göra heller. Vi hade det båda klart för oss. Vårt djur, vårt ansvar och då måst vi också ta det ansvaret då ett av djuren lider. Skulle ha varit oansvarigt och allt annat än för Bläcks bästa om vi bara satt bredvid och hoppades. I ett sådant läge finns det inget utrymme för egna känslor.

Ingen bra start måst jag säga, men en erfarenhet rikare. 

Solen går sakta ner när vi tänder en eld vid strandbastun. Grillar korv och tittar tyst ut över isen. Kryper in närmare Johan, känner fortfarande den konstiga känslan i magen men sakta sakta faller ett lugn över mig. Har man allt är det så lätt att förlora något. Känner hur en sådan upplevelse både ger perspektiv och ödmjukhet. Känner tacksamhet och framför allt lycka till allt jag har idag.

Get shit done!

 "Om snöret inte håller utan går av, är det bara att försöka med ett annat snöre."

Nalle Puh

Varför skjuter man egentligen upp saker och ting? Skjuta upp, ge upp, hitta ursäkter och skylla ifrån...
Lite som att tröst äta tycker jag; lättar kanske för en stund, men när man kommer på att det du gjort inte löst något problem ökar stressen och ångesten bara. Jag blir lika förvånad varje gång jag hör hur folk bara tror att saker och ting löser sig... av sig själv. Bara att skjuta upp eller gömma undan och då skall problemet inte finns mer.
Mitt största skjuta-upp-problem just nu är våra rena kläder. Det kan ta mig upp till en månad att få kläderna från tvätthörnan upp till klädrummet. Kanske inte något vi lider av direkt, men jag vet att detta bara leder till en inre stress för mig. Skäms lite lätt varje gång jag ser högarna med kläder på bänken och visst kan jag komma på tusen och en ursäkter som till och med skulle hålla i rätten, men till vilken nytta? Inte löser det mitt problem!
Lite samma tanke får jag då någon säger "men va skönt att höra att till och med DU har ups and downs FAST du är så vältränad!" Jag tror ju absolut inte att alla våra problem sitter i de extra kilon vi själva väljer att gå runt med. Jag känner inte att jag skulle ha fått en drös problem bara för att jag gått upp i vikt. Inte tror jag heller att mitt tvätt-dilemma skulle lösa sig om jag hade magrutorna fram.
Jag vet att mina tankar oftast är boven till mina problem. Inte ens tankarna i sig, utan känslan jag får i kroppen och hjärtat då jag låter tankarna löpa fritt. Detta har inget att göra med min vikt, mina träning eller mina matvanor. Ta tag i saken direkt. Fast det smakar skit och hela du strider emot. Sånt är livet. Gör som Nalle Puh "...försöka med ett annat snöre!" Är det sedan att städa, att byka, gå ner i vikt eller bana in nya rutiner. Vill man få något gjort så är det bara att göra det, löjligt lätt igen.

  

Behövs bara en liten kick...och detta var min. 

Vips var kläderna i skåpet, köksfönsterna tvättade, sängkläderna bytta och badrummet skurat.
Energin växer och känner hur stolt jag blir då jag får stryka ord från min To Do-lista.
Löser detta ryck något egentligen? Jo för stunden, men rutinen för allt detta sitter absolut inte ännu. Planerar och motiverar mig själv, tar vara på den känsla jag har just nu. Gömmer undan den så jag kan ta fram den då jag behöver den igen. Med denna sköna känsla inleder jag helgen.

Förändringens tid

"Det ska inte vara normalt mera nu Fanny" de sista orden min barnmorska sa då jag skulle gå från rådgivningen. 

Sista månaden i rull och jag måst ju säga att jag nog haft det bra. Läser om allt från kvinnor som ätit betong till plötslig vattenansamling som resulterat i +20kg viktökning. Inget blir som förr skall du se, vänta bara...Nej fy, glad att jag haft styrka och ork att träna och hålla igång och vett att äta som jag gjort innan. Åderbråck from hell, men hade inte några planer på att bli Miss Finland mer och det går att göra något åt det om det skulle bli värre. Med mina +8kg känner jag mig både pigg och relativt rörlig ännu.

You don´t have to be the Dalai Lama to tell people that life´s about change.

John Cleese

Så vad är det jag egentligen skall vänta på?
För mig handlar livet i stort sett om förändring; inget är statiskt och att vara så motiverad och på hugget att aldrig stagnera ser jag som en självklarhet.
Mitt val. Bara jag som kan påverka hur jag vill tänka och bara jag som kan ta chanserna. Kommer det gratis? Nej absolut inte, vad är gratis idag? Jag vet att man måst jobba för allt; självkänsla och självförtroende, tillit och kärlek...allt behöver få tid och omsorg.

Jag förväntar mig inte ens att det kommer att vara "som förr". Hur skulle det kunna det?
Om ett par veckor kommer vi att vara tre. Redan det är en förändring, ett nytt normal läge som jag och Johan kommer att vänja oss vid. I detta nya läge behöver vi hitta nya rutiner och ändå försöka hålla kvar det vi anser är viktigt.
Jag tror ju att jag till exempel är en bättre människa om jag får röra på mig dagligen, äta nyttigt och känna mig både älskad och behövd. Mina grund behov för allt kan man säga. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag vet vad mina grund behov är och känner också då dessa inte är i balans.
En balans jag vet kommer att spela en stor roll då de tyngre perioderna kommer emot. Vilket jag är bombsäker på att kommer att komma. Det gör det ju i allt. Varje gång vi går in i något nytt kommer det dimpar, så varför skulle det inte komma i ett ny-läge som detta?
Mycket handlar om inställning och prioriteringar även där. Jag känner inte att jag måst ge upp något för att få barn. Har jag inte på 2-3år varit på krog tror jag inte att den tanden kommer att börja ila nu heller. Trivs bättre än bra ute på landet och träffar folk så det räcker på gymmet. Gymmet som jag inte kommer att kliva ur, ser inte det heller som något hinder eller någon omöjlighet eftersom jag vet att många andra klarar av att träna med barnet i vagnen utanför. Behöver jag röra på mig för att vara en bättre mor och partner så kommer jag att göra det. Tror att det lite gamla tänket nej-inte-kan-jag-ju-jag-är-ju-mamma-nu bara skapar onda cirklar. Säger sig självt ganska långt tycker jag. Om jag bara pumpar ut energi åt höger och vänster och glömmer att fylla på mitt egna lager, jaa-a, då kommer jag inte att orka ge åt andra. Ganska lätt. Inställning till förändring och prioriteringar på lång sikt.

 Alla har vi ett val, gäller bara att våga se det!

Dag 3

Dag 3 har börjat...
Vaknar, stiger upp och helt på rutin ger jag mat åt Bork. Ställer mig vid diskbänken och tittar ut över sjön. Känner hur en kall kår kryper upp längs benen...snö! Utan att fundera vänder jag mig om, går tillbaka till sovrummet och kryper ner under Johans täcke. Jag tänker fan inte stiga upp idag.

Som ett barn sitter jag kvar vid frukostbordet och ser på då Johan åker till jobbet. Försöker se det positiva i allt. Hör en massa röster säga nu får du njuta och ta det lugnt, i egen takt får du pyssla. Jeje...känner mig som en kanin på ecstasy med en kropp som den segaste sengångare med träningsvärk.

Hell yes, dag 3 it is!
Väljer att vara aktiv och få en massa saker gjorda hemma. Städa, plantera frön, tvätta och jaa-a idag tänkte jag till och med skura nedre badrummet. Laddar med musik och kaffe, nemas problemas. Rastlös, nej inte jag! Men så händer det plötsligt något...hittar mig själv ner bäddad i soffan, känner doften av nybryggt kaffe och hör knastret från elden. Hur gick det så?

Dag 3 minsann...den första dagen jag valt att testa mig själv hemma, hela dagen! Jag inser hur fort saker och ting kan gå fel om man inte har gjort upp en plan för dagen. En timme hit eller dit, men kunde lätt bli en dag, en vecka och så vips föder jag och har inget gjort hemma. Rutinerna sätts på prov direkt! Ger mig själv denna dag.

Fokus nu!

Dag 1

36 dagar kvar...(eller enligt mig 28)

Stiger upp som vanligt, lagar frukost åt oss och lallar runt som jag alltid gör. Solen klättrar sakta över sjön och hör hur svanarna dyker in och sätter sig på isen. Märker hur jag idag igen stannar och suger in den vackraste vy.

På rutin kollar jag klockan, tänker att jag nog hinner dricka lite till kaffe före jag behöver klä på mig...plötsligt slår det mig. Inte behöver jag klä på mig, jag kan sitta kvar och njuta hur länge som helst. Känner hur känslorna bubblar upp; börjar lite lätt med ett hysteriskt fnitter som vilken sekund som helst kunde förvandlas till världens krokodiltårar.
Ser att Johan tittar på mig lite fundersamt och ut flyger orden... "Fan va tråkigt jag kommer att få det här ensam". Som svar får jag ett sött "det tror jag inte" och nej, inte tror jag det egentligen heller. Men jag strider tydligen lite emot detta vara-hemma-och-vänta ännu. Tålamod är ju som sagt inte min starka sida alla gånger.

När Johan åkt sitter jag kvar en stund. Behöver musik och mera kaffe. Går igenom dagens plan och skriver ner allt som behöver göras hemma en gång till. Bring it!

Börjar med att gå ut till fåren. Inget lamm ännu. Försöker peppa dem lite. Känner på mig att det är nära nu, dom ändrar sina rutiner och till och med den mest skygga låter mig klappa henne. Ger dem lite hö ute och stannar med dem en stund.

Känner hur lugnet sköljer över mig. Så vackert, så otroligt vackert. Känslan av lycka och en otrolig tacksamhet. Alla måsten kan vänta. Nu väljer jag att stanna hemma. Hinner träna senare idag...just nu vill jag bara njuta. Av solen, av djuren och den fantastiska plats vi bor på.

Tänker tillbaka, bara ett år sedan vi av en slump såg annonsen på gården. Minns det så väl; Påsk på stugan i Nagu. Lördags tuppluren var inledd redan då, mätta och belåtna drömde vi oss bort.

Tänk om...inte får vi det säkert..detdär har vi aldrig råd med...men tänk om...

Idag är jag så otroligt tacksam för att vi inte lyssnade på de osäkra rösterna. Tillsammans med Johan gav vi allt.
Utmaningar kommer alltid men jag vill tro att det är tillsammans man växer och blir starka. Lyssna och dela med sig av tankar och känslor. Att våga tro på varandras styrkor och se dem varje dag. För mig är detta väldigt uppbyggande. Jag vet att jag kan vara lugn och njuta av tiden vi har framför oss.

Otåligt men underbart förväntansfullt.

                                                                              

3,2,1...

Sista dagarna på jobbet nu.


Gick in i vecka 35 igår och mår bättre än bra. Träningen går fortfarande framåt men känner att jag gärna äter och sover efter det, så skall bli riktigt skönt att gå på mammaledigt och börja leva efter min skalmans-klocka.
Håller mig till de klasser jag gått på och känner att jag kan ta i och har till och med ökat i vissa övningar i gymmet. Det går att träna när man är gravid, sålänge du vet vad din kropp klarar av i vanliga fall.

I mitten av min graviditet då jag måste avstå från pass trodde jag det skulle bli så resten av tiden. Efter julen kände jag mig starkare igen, testade träning lite försiktigt och det gick hur bra som. I de olika perioderna har min kropp alltså gillat träning olika mycket. Något jag kan tycka är en bra sak att veta. Att lyssna på kroppen, vila men också kunna tolka signalerna på rätt sätt. Visst står det i alla böcker och forum att du kommer att vara tröttare under vissa tider etc men igen, allt är så himla individuellt. Vi lyssnar och tolkar saker och ting på olika sätt. Vila för mig betyder kanske inte samma sak som vila för en annan. Har lyssnat på min kropp och i 35veckor har det ju gått relativt bra.

Skrattar lite lätt åt mig själv då jag ännu tror att jag smidigt kan ta mig förbi maskiner och viktställningar i gymmet. Igår fastnade jag mellan två stolpar och skrattade så jag trodde jag skulle göra på mig. Men bra gick det också. Älskar att använda mina månader som push. Kalla det perspektiv. Det är som om det skulle riva till någonstans djupt hos någon som säger att hon eller han inte orkar mer, dom sista repetitionerna kommer att ta livet av henne eller honom. Tittar på denna kund och svarar spydigt "ok, ge upp bara, men ge upp med vetskapen om att jag, 8månader gravid, gör samma övning med dubbelt upp i vikt". Tror ni det blir fart på vikterna? U bet!

Jag har alltid trott att gravid är lika med svagare, tröttare och lite sådär "men måst jag, jag är ju gravid". Så är ju det alltså inte alls. Jo, såklart, alla är vi olika och endel kvinnor har det mycket tyngre och jobbigare som gravid. Men igen, jag tror man nog själv kan påverka detta. Både med hur man lever före, under och så klart producerar ju en gravid mer dunderhormon än den störta pillerknapraren kan få i sig så svaga är vi inte.

Min målbild skapade jag undermedvetet då jag såg hur stark min storasyster var under sin första graviditet Att ha starka förebilder tror jag gör otrolig nytta. Tycker även att min attityd ändrat och att jag idag hör mer positiva graviditets- och förlossningshistorier än i början av graviditeten. Vet inte om andra kvinnor gärna skrämmer upp en lite i början och sedan mjuknar upp då magen börjar växa eller om det bara är att jag nu lärt mig stänga av då de negativa storyna kommer. 
Hur som helst är jag mer än glad att jag byggt upp en kropp som orkat så otroligt bra och ännu i vecka 35 känner "bring it on"!

Veckans upplägg:
Måndag - Cykling 11.00 + gym överkropp gym 14.00
Tisdag - Cirkelträning 17.45
Onsdag - Gym överkropp 15.00
Torsdag - Gym med Susanne 9.00 + Balance 16.30
Fredag - KB + stretch 8.00
Lördag - Öppet ännu
Söndag - Öppet ännu

Längtar så...morgonmål på egen brygga i solen!

43 dagar kvar...

43 dagar kvar...

Otåligt tittar jag ner på magen och viskar tyst ...du får nog kan komma ut tidigare om du vill! 


För var dag blir jag allt starkare i mina tankar kring förlossningen och tiden efter.
Känns inte som något skrämmande. Tankarna är på rätt och jag är mer nyfiken och tar allt som en stor utmaning.
Fokus håller jag på det naturliga, det självklara. Smärtan kommer att vara extrem men den hör till och har sina orsaker. Detta hjälper mig att hålla tankarna i styr. Finns det en förklaring till varför jag har ont så kan jag bita ihop igenom den smärtan tror jag.



Lite så fungerar jag i allt. Får jag en vettig förklaring till saker och ting så kan jag hantera problemet eller situationen på ett helt annat sätt; för finns det något värre än att inte veta!?!

En kund sa idag att han tror graviditet och att få barn är den bästa utbildning en kvinna kan få. Min första tanke var, vad fan vet du egentligen om den saken, men efter att preggo-ilskan gick över höll jag faktiskt med. Han satt ord på det jag tänkt. Att lära sig ta ansvar, att lära känna sig själv och sin kropp på en helt ny plan och att acceptera sitt liv och förändringen i det.
Klockrent. Den skolan kan jag känna att jag gått i och utvecklas jämt och ständigt där efter. Tar mer tid, ansvaret känns bra och börjar lära mig själv sortera i tankarna.

...för vad är viktigt egentligen?

För mig är det att få älska, att vara älskad och att känna mig behövd!

Aaany time now...

Helt fantastiskt! När som helst...

Träningen gjord för idag. Njuter och fantiserar hur snart jag få ha en liten med i gymmet. Funderar över hur min kropp kommer att se ut efter förlossningen och hur snabbt det är möjligt börja träna igen.

Mitt mål är satt. Har till och med sett ut ett par nya come-back-tights för MMAn.
Träningen håller i sig och allt känns bättre än bra.

Min motivationskälla till allt just nu.
Varje morgon behöver jag vänja mig vid ett nytt läge. Nya känslor och den växande magen börjar göra sitt. Sömnen är inte den samma, obekvämt och hur jag än försöker hittar jag inte dendär sköna ställningen i sängen.

Massage och krus hjälper något otroligt. Värme och stärkande ord är precis det jag vill ha. Det onda i ryggen finns kvar men den mentala stressen lättar. 

Funderar igen på hur min kropp skulle ha orkat denna graviditet om jag inte hade varit i det skick jag var innan. Lyssnar på alla signaler och tar det lugnare.
Lurar tuppen lite nu och då och fortsätter att äta det jag vet min kropp mår bra av.


Eget ansvar!

Det jag tvivlade på för en vecka sedan finns inte mer. Det jag oroade mig för igår känns lättare idag. Andas, lugna ner tankarna och våga se saker och ting för vad de på riktigt är.

Så otroligt spännande, finns inte ens ord som skulle komma nära den känsla jag har just nu.

Har fått lägga undan kontrollbehovet och dämpa min vilja att styra och ställa.
För första gången i mitt liv kan jag vara lugn i den känslan. Jag vet att allt ordnar sig och jag vet att vi kommer att fixa det. Oro är bara bra, mentalt har jag gått igenom varje lilla del..om och om igen känns det som. Nu är det bara vår attityd till förändringen som bestämmer hur resan kommer att se ut.
Valet är vårt!
En tanke är bara en tanke. Det är vad jag väljer att göra med den som spelar nog roll.

Känner hur pulsen stiger, ett ivrigt pirr växer fram och jag är glad i hela kroppen. Jag skall bli mamma!

Rak på sak eller "vara snäll"?

För några år sedan fick jag höra ett rykte om mig som fick mig att skratta så jag grät...
När jag lugnat ner mig började jag fundera över varför någon skulle tro en sådan sak om mig. Singel, rak och ärlig, kort klippt och då jag inte jobbade agerade jag träningsnarkoman. Hmm..okay, så vad i detta sa då problembarn, en fruktansvärd uppfostran och hon där har NOG suttit inne...?
Frågade vidare och svaret var "för du bryr dig int o säger vad som helst åt folk".
Så alltså, för att jag valt att vara ärlig då folk frågar mig saker och ting så har jag alltså haft en dålig barndom?

Fantastiskt! Måste ha varit väldigt onormalt att höra saker och ting rakt ut före jag strandade...eller?

När jag frågar en skolklass (åk 5-6) hur de skulle definiera normal/onormal blev det en livlig diskussion i gruppen. Enligt dessa barn finns det inget som normalt. De utgick från sig själv och kunde öppet och ärligt berätta hur de definiera orden. Otroligt tänkte jag. Skulle jag ha frågat samma sak till en grupp vuxna kan jag nästan slå vad om att svaren hade varit mer inlindade och flummiga. Var tappar vi denna gnista?

Det handlar tydligen inte om att vara ärlig utan att vara snäll. Folk vill vara snälla mot varandra och då är det lättare att säga saker som förväntas i vissa situationer än att bara våga vara rak och ärlig. Men är man då snäll om man står och ljuger bara för att det ärliga svaret skulle såra?

Okay, ibland skulle detta vara ganska skönt. Till exempel då jag har en sämre dag och känner mig allt annat än kvinnlig...dessa dagar kanske man bara vill eller "behöver" höra små vita lögner?!?But then again, nej. Jag vill vara ärlig och då förväntar jag mig att andra också är det.

Jag tror att man i längden mår bättre av att vara ärlig och rak på sak. Att dela ut björntjänster är väl ingen merit. Visst svider det att höra sanningen ibland, men ju snabbare du inser vad det egentligen handlar om kan man börja jobba vidare. För igen, jag tror ju att alla strävar efter att utvecklas jämt och ständigt!
Att fråga en åsikt av någon som inte ger dig ett ärligt svar kan jag känna skulle vara lite a la slöseri av energi.
Oj om jag hade fått 1€ varje gång jag hörde "du är nog så hård du"...
Igen, att vara rak och ärlig ser jag inte som att vara hård och elak.

Bokar någon in sig till mig och vill veta min åsikt om att komma i form eller gå ner i vikt skall denna person då också vara villig att ta denna åsikt. Behöver ju såklart inte verkställa det jag säger men inte betalar ju mina kunder för att sitta och höra en massa lögner. Jag skulle känna mig som en bov om jag gjorde så.

Tänker på barnen i gruppen igen. Helt otroligt så dessa unga individer vågar stå ut, hur de vågar berätta om sina tankar och faktiskt själva inser att de redan idag styr över sin framtid. Underbart! Jag säger våga vara dig själv, våga stå för det du tror på. Att inse då man har fel och även då vågar säga det tycker jag är en av de starkaste dragen man kan ha. Vi är alla fantastiska och normala på våra egna onormala sätt, njut!

Hönsen flyttar in!

Att bo och leva "landepaukku"-livet med en otrolig can-do:are är helt klart det bästa jag gjort. Vi drömmer och fantiserar, planerar och diskuterar och tillsammans ser vi möjligheterna växa fram. Det härliga är att vi också verkställer dessa drömmar sakta men säkert...



På lördagen flyttade våra nyaste familjemedlemmar in. 5 vackra Sussex höns ledda av en otroligt stor och stolt tupp. En lugn och köttig ras som kommer att passa perfekt in.

Vi hade egentligen tänk vänta med hönsen till sommaren, men på fredagen bestämde vi oss.
Vad är där och vänta på...inte som vi gjort det med något annat heller! 
Jag som egentligen inte tycker om fåglar och aldrig hanterat höns (annat än i köket) gick igår runt med två höns under armen. Inget konstigt alls och det roliga var att allt kändes så naturligt.

Redan som barn tyckte jag att det var något extra med att äta blåbären jag själv plockat, att veta att svampsåsen innehöll kantareller jag själv hittat och att jag bidragit med bär till saften mamma lagat. Samma känsla får jag nu.
Stolt att kunna tillreda mat som fått växa på just vår gård. Kan inte vänta på de första äggen och att vi redan i höst får bjuda på eget lamm. Motiverande och på samma gång det som får oss att orka tror jag. Sålänge det känns bra och utmanande kommer vi att hålla på. Att vara bondmora såhär på lek skall kännas roligt. Massor jobb med djur och gård, men det ger så otroligt mycket tillbaka tycker jag.




För min del går ju inget snabbt just nu. Behöver sitta ner lite ibland, springer på toan vart femte minut och allt efter att magen vuxit har famnen blivit mindre så kan inte bära lika mycket, men igen, småpotatis! Tycker att det till och med är lite mysigt att stå med magen i vädret och titta på då Johan spikar hönsgård. 

Får ofta frågan om hur vi hinner med allt. Jobb, gård, alla djur, varann och snart ett barn. För det första är allt självvalt. Allt jag gör gör jag för att jag vill och för att jag kan. Alla tar sina beslut och prioriterar sin tid som de vill, precis som jag gör. Jag tränar hellre med en vän än sitter på fika. Jag tar hellre ett bad med Johan än ser på TV och ärligt så mockar jag hellre i ladugården en lördag än åker och shoppar. Hur det är att ha barn kan jag inte veta, men ser det inte som något hinder, drömmer mig bort och provar bärselen en gång till.

Stolt och så glad att vi vågat gå vår väg. När söndagsmiddagen baddade i ugnen och alla djur fått sitt passade vi på att njuta av musik och en tupplur. Bara njuta av varandra och allt det man gör, se syftet och känna vilja. Våga, våga, våga!! Jag kan bra leva med lite skit under naglarna!

Fredagsmys

Att känna sig älskad är något av det vackraste...värmen av en äkta kram kan inte beskrivas med ord.

 Med denna känsla kan du göra vad som helst. Det ger dig magiska krafter som syns på långt håll. 

"Love makes you blind"

En sådan läskig tanke egentligen. Blind, blåögd och lite galen. Efter många om och men börjar denna tanke smälta även för mig. Att våga leva fullt ut betyder ju precis dethär igen. Såklart kan resultatet bli galet, du kan bli sårad och bränd...men vågar du inte vara blind och lita på att någon tar din hand i mörkret kommer du inte att våga gå själv heller. 

Det allra viktigaste är att lyssna på rätt sätt. Att lyssna med hjärtat är inte problemet för mig,  utan att ibland även kunna lyssna med ett öppet sinne utan mina känselspröten påkopplade. 

Att våga växa tillsammans, fläta ihop både de starka som svaga sidorna tror jag gör att banden håller i ur och skur. 

Inte tror jag att man i slutet tänker tillbaka och minns presenter eller dyra resor...utan kanske mer upplevelser du haft. Den första heta kyssen...ögonblicket du förstod att du var förälskad...dendär speciella blicken bara ett par kan ge varandra...

"Settle down with me 

Cover me up 

Cuddle me in 

Lie down with me 

Hold me in your arms 

Your heart's against my chest 

Lips pressed to my neck 

I've fallen for your eyes 

But they don't know me yet 

And the feeling I forget 

I'm in love now 

Kiss me like you wanna be loved 

Wanna be loved 

Wanna be loved "

-Ed Sheeran-

Att njuta, ge av din tid och visa att du uppskattar den du håller närmast betyder mer än allt vill jag tro. Det är till den tanken jag vill vakna, det är i den känslan jag vill badda och i den lever mitt tysta löfte...

Med detta vill jag utmana er...skippa allt godis, chips och allt "vanligt Fredagsmys"!
 Njut av varandra istället. Värme, känslor och djup kärlek. Hitta glöden och gör en eld!