Hönsen flyttar in!

Att bo och leva "landepaukku"-livet med en otrolig can-do:are är helt klart det bästa jag gjort. Vi drömmer och fantiserar, planerar och diskuterar och tillsammans ser vi möjligheterna växa fram. Det härliga är att vi också verkställer dessa drömmar sakta men säkert...



På lördagen flyttade våra nyaste familjemedlemmar in. 5 vackra Sussex höns ledda av en otroligt stor och stolt tupp. En lugn och köttig ras som kommer att passa perfekt in.

Vi hade egentligen tänk vänta med hönsen till sommaren, men på fredagen bestämde vi oss.
Vad är där och vänta på...inte som vi gjort det med något annat heller! 
Jag som egentligen inte tycker om fåglar och aldrig hanterat höns (annat än i köket) gick igår runt med två höns under armen. Inget konstigt alls och det roliga var att allt kändes så naturligt.

Redan som barn tyckte jag att det var något extra med att äta blåbären jag själv plockat, att veta att svampsåsen innehöll kantareller jag själv hittat och att jag bidragit med bär till saften mamma lagat. Samma känsla får jag nu.
Stolt att kunna tillreda mat som fått växa på just vår gård. Kan inte vänta på de första äggen och att vi redan i höst får bjuda på eget lamm. Motiverande och på samma gång det som får oss att orka tror jag. Sålänge det känns bra och utmanande kommer vi att hålla på. Att vara bondmora såhär på lek skall kännas roligt. Massor jobb med djur och gård, men det ger så otroligt mycket tillbaka tycker jag.




För min del går ju inget snabbt just nu. Behöver sitta ner lite ibland, springer på toan vart femte minut och allt efter att magen vuxit har famnen blivit mindre så kan inte bära lika mycket, men igen, småpotatis! Tycker att det till och med är lite mysigt att stå med magen i vädret och titta på då Johan spikar hönsgård. 

Får ofta frågan om hur vi hinner med allt. Jobb, gård, alla djur, varann och snart ett barn. För det första är allt självvalt. Allt jag gör gör jag för att jag vill och för att jag kan. Alla tar sina beslut och prioriterar sin tid som de vill, precis som jag gör. Jag tränar hellre med en vän än sitter på fika. Jag tar hellre ett bad med Johan än ser på TV och ärligt så mockar jag hellre i ladugården en lördag än åker och shoppar. Hur det är att ha barn kan jag inte veta, men ser det inte som något hinder, drömmer mig bort och provar bärselen en gång till.

Stolt och så glad att vi vågat gå vår väg. När söndagsmiddagen baddade i ugnen och alla djur fått sitt passade vi på att njuta av musik och en tupplur. Bara njuta av varandra och allt det man gör, se syftet och känna vilja. Våga, våga, våga!! Jag kan bra leva med lite skit under naglarna!