Sista månaden i rull och jag måst ju säga att jag nog haft det bra. Läser om allt från kvinnor som ätit betong till plötslig vattenansamling som resulterat i +20kg viktökning. Inget blir som förr skall du se, vänta bara...Nej fy, glad att jag haft styrka och ork att träna och hålla igång och vett att äta som jag gjort innan. Åderbråck from hell, men hade inte några planer på att bli Miss Finland mer och det går att göra något åt det om det skulle bli värre. Med mina +8kg känner jag mig både pigg och relativt rörlig ännu.
You don´t have to be the Dalai Lama to tell people that life´s about change.
John Cleese
Så vad är det jag egentligen skall vänta på?
För mig handlar livet i stort sett om förändring; inget är statiskt och att vara så motiverad och på hugget att aldrig stagnera ser jag som en självklarhet.
Mitt val. Bara jag som kan påverka hur jag vill tänka och bara jag som kan ta chanserna. Kommer det gratis? Nej absolut inte, vad är gratis idag? Jag vet att man måst jobba för allt; självkänsla och självförtroende, tillit och kärlek...allt behöver få tid och omsorg.
Jag förväntar mig inte ens att det kommer att vara "som förr". Hur skulle det kunna det?
Om ett par veckor kommer vi att vara tre. Redan det är en förändring, ett nytt normal läge som jag och Johan kommer att vänja oss vid. I detta nya läge behöver vi hitta nya rutiner och ändå försöka hålla kvar det vi anser är viktigt.
Jag tror ju att jag till exempel är en bättre människa om jag får röra på mig dagligen, äta nyttigt och känna mig både älskad och behövd. Mina grund behov för allt kan man säga. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag vet vad mina grund behov är och känner också då dessa inte är i balans.
En balans jag vet kommer att spela en stor roll då de tyngre perioderna kommer emot. Vilket jag är bombsäker på att kommer att komma. Det gör det ju i allt. Varje gång vi går in i något nytt kommer det dimpar, så varför skulle det inte komma i ett ny-läge som detta?
Mycket handlar om inställning och prioriteringar även där. Jag känner inte att jag måst ge upp något för att få barn. Har jag inte på 2-3år varit på krog tror jag inte att den tanden kommer att börja ila nu heller. Trivs bättre än bra ute på landet och träffar folk så det räcker på gymmet. Gymmet som jag inte kommer att kliva ur, ser inte det heller som något hinder eller någon omöjlighet eftersom jag vet att många andra klarar av att träna med barnet i vagnen utanför. Behöver jag röra på mig för att vara en bättre mor och partner så kommer jag att göra det. Tror att det lite gamla tänket nej-inte-kan-jag-ju-jag-är-ju-mamma-nu bara skapar onda cirklar. Säger sig självt ganska långt tycker jag. Om jag bara pumpar ut energi åt höger och vänster och glömmer att fylla på mitt egna lager, jaa-a, då kommer jag inte att orka ge åt andra. Ganska lätt. Inställning till förändring och prioriteringar på lång sikt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar