Stiger upp som vanligt, lagar frukost åt oss och lallar runt som jag alltid gör. Solen klättrar sakta över sjön och hör hur svanarna dyker in och sätter sig på isen. Märker hur jag idag igen stannar och suger in den vackraste vy.
På rutin kollar jag klockan, tänker att jag nog hinner dricka lite till kaffe före jag behöver klä på mig...plötsligt slår det mig. Inte behöver jag klä på mig, jag kan sitta kvar och njuta hur länge som helst. Känner hur känslorna bubblar upp; börjar lite lätt med ett hysteriskt fnitter som vilken sekund som helst kunde förvandlas till världens krokodiltårar.
Ser att Johan tittar på mig lite fundersamt och ut flyger orden... "Fan va tråkigt jag kommer att få det här ensam". Som svar får jag ett sött "det tror jag inte" och nej, inte tror jag det egentligen heller. Men jag strider tydligen lite emot detta vara-hemma-och-vänta ännu. Tålamod är ju som sagt inte min starka sida alla gånger.
Börjar med att gå ut till fåren. Inget lamm ännu. Försöker peppa dem lite. Känner på mig att det är nära nu, dom ändrar sina rutiner och till och med den mest skygga låter mig klappa henne. Ger dem lite hö ute och stannar med dem en stund.
Känner hur lugnet sköljer över mig. Så vackert, så otroligt vackert. Känslan av lycka och en otrolig tacksamhet. Alla måsten kan vänta. Nu väljer jag att stanna hemma. Hinner träna senare idag...just nu vill jag bara njuta. Av solen, av djuren och den fantastiska plats vi bor på.
Tänker tillbaka, bara ett år sedan vi av en slump såg annonsen på gården. Minns det så väl; Påsk på stugan i Nagu. Lördags tuppluren var inledd redan då, mätta och belåtna drömde vi oss bort.
Idag är jag så otroligt tacksam för att vi inte lyssnade på de osäkra rösterna. Tillsammans med Johan gav vi allt.
Utmaningar kommer alltid men jag vill tro att det är tillsammans man växer och blir starka. Lyssna och dela med sig av tankar och känslor. Att våga tro på varandras styrkor och se dem varje dag. För mig är detta väldigt uppbyggande. Jag vet att jag kan vara lugn och njuta av tiden vi har framför oss.
Otåligt men underbart förväntansfullt.
Det är en så himla härlig tid ni har framför er!
SvaraRaderaMåste säga att jag är lite avundsjuk, fast jag fått turen att vara med om det 3 gånger. Men att se sitt barn för första gången, få njuta hemma med de lilla liv - de finns inget som slår den tiden!
I alla fall inget som jag har upplevt hittills :-)
Lycka till och njut!
(Njut säger alla gamla tanter, men f*** jag är väl en sån, men tiden går så jäkla fort, helt plötsligt sen står ni där med en 10-åring, som vi gör denna sommar, men shit vart tog de 10 åren vägen och inte har man väl själv blivit 10 år äldre!!!)