Njuter!

Att känna värmen av kärlek är obeskrivlig. 

Njuter mer och mer av min familj och inser var dag som går hur viktigt det är att 

se och ta vara på alla små saker i livet... 

Sitter med Saga i famnen och dricker ett glas hemlagad svartvinbärssaft medan jag går igenom dagens ToDo-lista. Målet är att beta av minst två saker varje dag för att hålla stressen på avstånd. En månad kvar. Finliret har börjat och jag kan just och just hålla mig från att skriva ut allt i minst detalj. 

Spännande och förväntansfullt är bara början!

En helt vanlig morgon...

Jag älskar att sitta kvar vid köksbordet efter att Johan åkt på jobb. Hela huset är tyst och jag dricker mitt kaffe, lite som i trans, stirrandes ut över gården.
Idag hade DonCarlos (tuppen) samlat ihop sin trupp och inspekterade ingången till åkern. Egentligen gör han inte så mycket utan ger tydliga order om hur hönsen skall leta mask och insekter. Plötsligt spänner han ut vingarna och tjurrusa mot dem. Dansen han gör runt den utvalde damen för stunden är obeskrivlig. En riktig hjälte. Inte rädd att ta för sig och visar med allt han äger och har att han är mannen i huset.

Tänk om människan också skulle vara så. Fanns inga OM eller MEN utan bara DO eller DON´T. Fantastiskt skulle det vara tycker jag. Rakt på sak och inget krångel där emellan. Jag tror att våra instinkter motiverar och ger oss drivkraft. En inre motivation vi alla har och som kommer fram undermedvetet lite nu och då.
En vilja jag tror fungerar som den starkaste resurs till allt vi gör. Drömma, planera och agera. Att våga se dig själv för den du är och visa för resten av världen att du duger. Sluta älta, ingen har någon nytta av det. Jag tror att alla skulle stråla av självsäkerhet och mod. Vi skulle inte behöva slå ner på varandra för att lyfta oss själva och all form av missförstånd skulle sakta men säkert förvinna. 

Låt ditt inre djur komma ut och luftas lite. Le med hela kroppen som en hund, njut av livet som en katt och var inte rädd för att få lite smuts under naglarna nu och då.

 Våga stå ut, våga vara dig själv och våga ta för dig!

En ny period har börjat.

Note to self: ta aldrig en paus i ditt skrivande! Blir ett vimmel av tankar och känslor som vill ut när du sedan tar dig tiden att skriva igen.

Tio veckor sedan Saga kom till världen och jag måst erkänna att jag ännu idag kan blir tårögd av att se på henne. Helt fantastiskt hur en så liten människa kan förändra så mycket. Jag trodde inte man kunde älska någon på detta sätt. Något som också skrämmer mig en smula eftersom att den känslan bara växer.

Under de veckor som gått har allt från tankar och känslor åkt upp och ner i en helt fantastisk bergochdalbana. 
De första veckorna var en tjock dimma av hormoner. Jag skiftade blixt snabbt mellan hysterisk lycka och världens krokodiltårar. Grät för att jag var glad, för att jag var orolig eller bara för att. Som tur gick det över och in i en lite lugnare period.
Tre veckor efter förlossningen kände jag mig "hel". Kunde börja träna igen vilket gjorde att de negativt laddade oros tankarna fick motstånd av endorfinerna som vimlade i kroppen. Lycka!
Vecka fyra och fem börjar oron släppa och jag kunde fokusera på planeringen av bröllopet. Tog dock inte många dagar så kände jag hur stressen för hela den biten börja krypa fram. Som med allt annat kommer känslorna med buller och bång ur mig, men släpper lika fort. Varje leende av Saga får mig att dra ner på tempot och njuta av stunden. Med en massa fan-anamma och en hjälpande hand från nära och kära går allt!!

Det underbara med att ha en massa djur och en stor gård är att jag snabbt lärde mig att ha Saga med över allt. "Finns inga ursäkter utan bara dålig planering" blev min nya slogan och gårdsvagnen laddade jag med allt från borrmaskin till trädgårdsspade. Allt tar lite extra tid nu och så är det bara.
Efter detta börjar allt rulla på. Håller mig till rutinerna vilket jag tror både jag och Saga mår bäst av. Det underlättar inte bara min vardag utan gör det också möjligt att planera och strukturera allt runt omkring. Saga växer så det knakar och utvecklar nya ljud och miner varje dag, något som ger otroligt med energi.

Tio veckor.
Detta blir mitt punkt på graviditet och förlossning. Har missat alla mammagrupp-träffar och kom på mig själv igår i bastun hur jag ifrågasatt mig själv för detta. Inte blir jag väl en sämre mamma för att jag inte varit med på dessa träffar? Nej det tror jag inte. Tillsammans med Johan gör vi det bästa vi kan. Fyller på varandras energi och njuter av varandra som aldrig förr.
Nu är det bara resten kvar då. Går min runda på gården och dricker mitt kaffe i solen.

Idag väljer jag att ta steget in i nästa kapitel.
Idag är början på resten av mitt liv!