Fösta gången...

MNär Saga ätit sin gröt, sina blåbär och slickat av smöret från knäckebrödet lyfter jag ner henne på golvet. Hennes små fötter springer redan i luften och när den lilla kroppen nuddar marken börjar hon; öva, öva, öva. Hon bryr sig inte om det är första eller tionde gången hon försöker, lika nöjd och stolt är hon varje gång. Hon kryper fram till stolen, tittar upp och antar utmaningen...gång på gång. Att öva, öva och öva.

Tänk dig ett barn som för första gången skall testa stiga upp. Tar ett fast tag om mammas hand, ena foten först och så andra och så plötsligt händer det. Det lilla barnet står själv, tittar upp på de glada minerna runt sig, tappar fokus och faller. Tänk om detta barn inte skulle försöka igen. Tänk om detta barn bara gav upp, satt kvar på rumpan och år efter år sa "nej, jag testade en gång...det gick inte!" 

Hur kommer det sig att bara vissa vuxna har denna underbara egenskap kvar? För finns det egentligen något som "jag kan inte"? 

Jag tror att denna egenskap går hand i hand med våra attityder. Hur vi ser på utmaningar, nya situationer och ja, varför inte livet. Allt speglar sig genom vår attityd. 

I år var det första gången vi firade jul på Fredriksholm. Första gången jag var ifrån min släkt och utanför mitt barndomshem över jul. Första gången jag skulle laga alla sillar, grava laxen, handla skinkan och i år skulle jag få känna av den mycket omtalade julstressen...för första gången!

Konstigt med dessa första gånger. Pirrigt, förväntansfullt och ibland till och med lite skrämmande. Jag väntade och väntade men känslan förblev positiv. Varför målade jag inte upp fan på väggen denhär gången? Varför ältade jag inte, blev tyst och grinig som jag alltid annars gjort före en första gång?

Svaret kröp under min stol. 

Saga!

Detta år har varit ett år med tusen och en första gånger. Utmaningar och äventyr. Min graviditet; en underbar resa. Att vara mammaledig och första gången borta från mitt andra hem; jobbet. Nytt och annorlunda, men något som blev bättre än jag någonsin vågat tro. Hemmaträning istället för gymträning var också en ny del, men allt går bara viljan finns.

I år fick jag för första gången se ett lamm komma till världen. Otroligt, nytt liv. Hur naturen alltid sköter sitt, både på gott och ont. 

Det häftigaste jag någonsin gjort var dock då jag fick sätta min kroppskontroll på prov. Med min tillit till Johan och en obeskrivlig styrka jobbade vi igenom smärtan; naturligt och vackert. Efter 12 timmars jobb kom hon äntligen. Kommer aldrig att glömma första gången vi fick se Saga och hur det kändes att hålla henne vid mitt bröst. Jag kunde inte ens fantisera att det skulle kännas så, att jag kunde älska någon på det alldeles speciella sättet. Allt var nytt, jag var mamma för första gången. 

Fyra månder efter det sa vi adjö till BrünHilda, Arnold, Börje och Juni. Den 24 augusti bjöd vi 140 personer på det bästa vår gård hade att erbjuda. Vårt bröllop blev en oförglömlig kväll, den första fest vi ordnat på Fredriksholm. 

Jag tänker tillbaka och blir alldeles varm i kroppen. Detta år har varit mitt år av första gånger och det som lyfter mig lite extra idag är att jag inte en gång tänkt "jag kan inte"! Något jag kommer att ta med mig till nästa år med alla dess utmaningar och äventyr. 

Våra attityder är allt. Vi kan allt sålänge vi tror på det vi gör. Jag kommer att inleda nästa år med styrka, vilja och fananamma. Väntar på lamm i februari, kultingar i mars och hoppeligen kalvar i april. Njuter redan nu av blotta tanken och vet att allt går bara man vågar prova! Steg ett är att drömma, steg två är att tro på den drömmen och steg tre är att våga prova, misslyckas och prova igen! 

...fucked, "kränkt" eller dumförklarad!?!

Känslan du får då du plötsligt märker att du blivit fucked, "kränkt" eller dumförklarad är ju något obeskrivligt. 

Hela min kropp, mitt system stannar upp och för en sekund står allt stilla. Spelar upp mötet, händelsen, orden igen...om och om igen...sa han verkligen så?!? Vad menade han med det?? 

Första känslan är att du blivit kränkt. Löjlig, liten och kan nästan känna hur nära jag är att dra på mig offerrocken. Så långt väljer jag dock att inte ta det och pang är nästa steg taget. Ilska. Värmen stiger inombords och tankar som "vem fan tror han att han är?", "han måst ju ha nåt fel, sådär säger man ju bara inte"! 

Ilskan jag kände för mannen vände snabbt över till mig själv. "Varför vågade jag inte ifrågasätta honom direkt??" 

Jag ruskar dock snabbt av mig känslan och går vidare. Inatt låg jag vaken och plötsligt dök insidenten upp i mina tankar. Denhär gången var ilskan, känslan av att vara kränkt och liten borta. Nu fanns bara ett stort frågetecken kvar. 

Detta är jag, 4-5 år sedan. Kort hår och jobbade som både flygvärdinna och personlig tränare. 

Den insident som fick mig att spela upp hela känsloregistret var med en man som brukade åka som passagerare på flyget. För en vecka sedan var jag i stan för att träffa en väninna. Jag står med Saga ifamnen och plötsligt kommer det en man gående som ler stort och på samma gång säger "flygvärdinnan". Jag ler artigt tillbaka och bekräftar honom att han hade rätt. "Vi kallade dig Bond-bruden...ha du får barn?? Med en klinik eller?" Ropar mannen skrattande och fortsätter med sitt. 

Jag hör vad han säger...att står stilla...han skrattar och jag hör mig själv förklara att jag verkligen var gift och att Saga nog hade en pappa!! 

WHAT THE FUCK!! Varför??

Varför drog han den slutsatsen och hur tänker man? Att det faktiskt finns folk som ännu idag går omkring och slänger ur sig vad som helst bara för att de nu kanske tycker så. 

För att tycka något är inte min sak, vi har alla rätt att tycka och tänka, men steget därefter behöver följa vissa regler. 

Min hårlängd, mitt arbetssätt och min rappa attityd i min arbetsroll som flygvärdinna fick denna man att placera mig i ett fack. Okunskap är det fulaste som finns. Jag har aldrig hört att okunskap skulle ha lett till något bra, snarare tvärtom. 

Tänk hur snabbt vi egentligen gör detta? Hur vi dömer folk utifrån deras utseende och drar slutsatser som varken har huvud eller fötter. 

Detta är lika med konflikter anser jag. För fast mannen kanske bara ville skoja och inte menade något illa med det han sa uppfattade jag ju situationen på ett helt annat sätt. Idag känner jag mig varken kränkt eller liten men det tror jag är för att jag nu ifrågasatt min egna reaktion.

Jag förstår att det lätt blir konflikter till höger och vänster. Människor bli kränkta för allt i dagensläge och rätt skall vara rätt såklart. Men jag tror att vi själva kan undvika dessa situationer med enkla och öppna frågor. 

Ingen är perfekt och kan vi vara starka i oss själva och våga ifrågasätta hur andra människor tycker och tänker och utan att döma deras svar aktivt lyssna tror jag att vi har tagit ett stort steg i rätt riktning.