Dagen före D-day...

I vanliga fall skulle jag göra allt för att denna dag inte skulle bli som planerad. Vi hade nämligen ett litet vad jag o Johan. Vad och vad...en tävling! För tävla kan man i allt. Kön, datum, tid, vem som kan fälla ihop barnvagnen snabbast etc etc.

Nå, enihuu...jag tippade på den 15.4 och att vi skall få en flicka (dagen kom och inget hände; jag förlorade big time) och Johan på den 23.4 och att det skall bli en pojke (alltså imorgon, på beräknad tid).
I vanliga fall skulle jag ha surat den 15.4 och börjat planera in hur jag skall göra så Johan inte vinner den 23.4, men...
Nu sitter jag här, en dag före och önskar att Johan skall vinna.
Jag hoppas verkligen den lilla vill ut. Om det är en flicka eller pojke har aldrig spelat någon roll, men just nu vill jag bara att han eller hon vill ut.
Inte för att det är tungt eller för att jag har ont, nej...nu är det mer mentalt och för känslan att jag inte kan göra det jag känner att jag borde göra. Nya frågetecken dyker upp dagligen. Hör mig själv ropa åt Johan om allt mellan himmel o jord. Igår var det "hur fan rakar man ben o bikinilinjen om man är sjukt övervikt???" Där stod jag i duschen; intvålad, arg och behövde hjälp med rakningen. Fantastiskt!

Har testat alla knep i boken för att få igång värkarna ordentligt. Badat bastu, badat bubbelbad, ätit ananas och stark mat, haft sex, rippat i trädgården, gått i trappor, dragit granris i mängder, tränat, masserat mina vader mm. Gjort som alla kloka kvinnor sagt men inget har hänt. Men varför egentligen...vet ju innerst inne att den lilla kommer när den är klar.

Min ToDo-lista börjar se bra ut och jag känner att jag är redo för det stora steget. Njuta av att bara vara vi två den sista tiden utan att blanda in dåligt samvete eller negativa tankar kring "det blir aldrig som förr". Klart det inte blir det; för vilken dag som helst kommer vi att vara tre. Ett nytt kapitel.
Inbjudningskorten är på posten och kokar köttsoppa från scratch. Doftar underbart i hela huset. Här och nu är vad som gäller.