...och så äntligen!

En sån känsla. Vet inte hur jag skall börja, allt bara flöt på...

Onsdagsmorgon vaknar jag till en (vad jag trodde var en hård sammandragning) värk. Slemproppen gick och värkarna var igång. Kryper tillbaka ner i sängen med Johan..."idag kommer hon" viskar jag sakta i hans öra.

Onsdagen går i slow motion. Kände mig stark och laddad. Höll igång kroppen men på ett lugnt sätt, idag var ingen dag för gym eller annan träning. Nu laddade jag för det häftigaste pass i mitt liv.
Kvällen kom och vi gjorde oss klara. En skön stund i bastun, lång dusch och en drös vackra ord vaggade mig till sömn.

01.15 väcker jag Johan and we were off!

Timmarna gick, cm för cm och värk för värk. Musiken spelar och Johan räknar. Ett, två och på tredje släpper du...andas ut genom höften, ner längs benen. Hör bara hans röst nu. Fokus. Finns inget annat, det gör ont, men jag vet varför.Vill inte ha något som kan få mig att tappa fokus eller kontakten med Johan. Vill ge det lilla livet den bästa start jag bara kan. Klart och naturligt.
Efter 11.15h hade vi nått vårt första delmål. 10cm och bebisens huvud låg fint och lågt.
Kommer ihåg hur jag bad Johan byta musik! Nu fick jag jobba! Äntligen! Bring it on!
Från den sekunden tog det 27min tills Saga var ut...hud mot hud uppe på mitt bröst. Helt otroligt, så vacker och så äkta. Hon var så stark, så vacker...vårt barn.

Nu sitter jag hemma på altanen. Solen skiner, hör lammen pipa på åkern och hönsen klucka i gräset. Men bäst av allt...Saga. Vår dotter Saga, som sover så lugnt i sin vagn vid min sida. Finner inte ord. Så vacker och så lugn. Andas in...lycka!

Pappas ögonsten. 26.4 på BB