Första veckan

Vet inte om jag riktigt förstått det ännu.

Är hon vår? Får vi hålla henne?

Vi blev tre tillslut. Den lilla människa som vuxit i mig har dragit sina första andetag och nu en vecka senare sover hon sött på mitt bröst medan jag skriver. I nio månader har hon varit med; hört oss skratta, prata, lyssnat på musik och sett UFC.

Kan ännu en gång konstatera att naturen är vacker och fantastisk. Hur vi är gjorda för att föröka oss. Jag gled in i en mamma roll jag inte ens vågat drömma om. Allt känns så naturligt nu. Hur jag pratar och hur jag myser med Saga. Jag har inte ens kunna föreställa mig att det kunde kännas såhär.


BB vistelsen var otrolig. Starka och säkra kvinnor som visste vad de gjorde. Inte en gång att jag skulle ha känt mig dålig eller dum för att jag fråga eller ba dem visa. För en sådan sak är viktigt för mig. Visa mig en gång och därefter vill jag göra det själv...tills det sitter. Barnmorskan peppade mig "det spelar ingen roll om du stannar här två dagar eller en vecka. Du kan detdär redan och det kommer att vara lika läskigt att ta hem henne oavsett". Amningen fungerade direkt och Saga mådde som en prinsessa. Fine. Vi tog tjuren vid hornen och bestämde oss för att åka hem på lördagen. Som en hönsmamma kollar jag henne och såfort vi kom ur Mariehamn ber jag Johan stanna. Andas hon? Under den första veckan kan jag ärligt säga att jag både andats ut, lättat på trycket och skapat många nya tankar att oroa mig över. 

Våra dagar rullar på och just nu njuter jag bara av att få hålla Saga, att se Johan sova med henne på magen varje morgon då jag lagar frukost och hur vi nattar henne tillsammans för att ta vår gemensamma dusch. Älskar varje sekund av mitt nya liv. Kunde inte har fått en bättre start på det nya kapitlet.

Inget blir som förr! Älskar den tanken.  

Jag är en mamma nu...vi har ett barn!