Hormoner, tankar o smärta

"En kvinna sa: "Tala till oss om Smärtan."
Och han sa:
Er smärta bryter sönder det skal som omger ert förstånd.
Så som fruktens kärna måste brista, för att dess hjärta ska framträda i solen,

 måste även ni känna smärta. 

 Men om ert hjärta kunde förbliva i förundran över ert livs dagliga under, 

 skulle smärtan inte förefalla er mindre sällsam än er glädje; och ni skulle erkänna ert hjärtas växlingar så, som ni alltid har tagit emot årets växlingar som går fram över era åkrar.
Ni skulle med upphöjt sinne genomlida er sorgs vintrar. 

Mycket av er smärta har ni själva valt.
Det är den bittra dryck, med vilken läkaren inom er helar ert sjuka jag.
Lita därför på läkaren och drick hans helande dryck i rofylld tystnad. 

Ty om hans hand än syns tung och hård, styrs den dock av den Osynliges ömma hand. 

Och fast den bägare han överbringar bränner era läppar, har den blivit formad av den lera, vilken Krukmakaren fuktat med sina egna heliga tårar."

 -Profeten Kahlil Gibran-

Försöker tänka tillbaka hur det kändes. Tog det ont eller var det bara tanken av att vårt barn skulle träna ur mig det som smärta. Minns inte...konstigt tycker jag.
Adrenalinet som pumpade igenom min kropp, Johans röst som klingade i mitt öra och vetskapen om att jag snart skulle få hålla vårt barn tror jag var mäktigare än vilken smärta som helst.
Attityd och kroppskontroll. Underbart.
Veckor före förlossningen ville jag skriva om detta. Om attityder och tankar kring smärtan. Jag ville skriva om smärtlindring, om vad jag tror händer med barnet efter en förlossning med smärtlindring och vad som händer med kontakten med din egen kropp under smärtlindring. Hemma vid middagsbordet pratade vi om dessa tankar och Johan bromsade min iver aningen med att säga "skall du uttrycka dig om förlossningssmärta innan du känt den själv?" Good point, tänkte jag och valde att vänta. Nu känner jag att mina tankar landat och att jag till och med borstat av mig jantelagen från mina tankar. Något jag själv inte förstod att jag gjorde till en början. "Jodå, förlossningen gick bra" kunde jag själv säga medan Johan 5sekunder senare hoppar in och stolt berättar hur stark jag varit. Som om det skulel varit fult att berätta om en förlossning som gått bra. Har ju bara hört om en massa hemskheter. Hur ont det gör och hur mycket man spricker. Var är dessa vackra berättelser? Varför berättar man inte om då det gått bra?

Skulle vilja få ner de tankar jag hade, den styrka jag kände för att kunna använda det inom min träning och under kommande fighter. Smärtan fanns där, men orsaken till den var starkare. Ryser än idag, två veckor senare. 
Min värsta fiende; jag själv.
Att döma och klanka ner på mig själv och tro att jag inte räcker till som mamma, som partner, hustru eller som människa. Igår kväll då tårarna sprutade utan orsak igen kände jag att det får vara bra nu. Johan låg bredvid mig med Saga på bröstet och pratade lugnt till mig. Frågade precis de frågor jag behövde besvara och kände att han sakta men säkert fick mig tillbaka på spår.

Jag kunde andas igen.

Idag är en ny dag. Idag väljer jag att se allt det vackra igen, njuta av den underbara flicka vi tillsammans skapat och våga bara vara. Jag kan inte annat...den smärta jag oroar mig över kan jag inte bemästra just nu. Den smärtan kanske inte ens finns. En dag i taget, njut och håll fokus på det jag har just nu. Ett underbart friskt och vackert barn, en man som älskar mig mer än jag förstår och ett liv värt att leva!