Domdär grodorna...

Att tala före man tänker. Ibland skulle jag vilja vara lite mer åt det tysta hållet. Kunna se förbi saker och ting som händer runt mig eller helt enkelt bara inte bry mig. Stänga av allt som heter moral och bara fokusera på mig själv. 

Inte ens på dagens förberedelsekurs kunde jag hålla tyst. Ställer någon en fråga så sitter man ju inte tyst...nej...försökte ge andra plats, tittar runt och väntar på att någon skulle våga säga något. Inte behöver du ju alltid hålla låda tänkte jag för mig själv. Men då ingen säger något blir jag störd och plötsligt hör jag min röst högt och tydligt svara.

Mina känslor styr mig nästan till 100%. Hur jag gör mitt jobb, hur jag pratar med folk och hemma såklart. Nackdelar finns så det räcker och blir över.
På jobbet har det mest påtagliga varit under mina klasser. Där har känslorna fått styra. Allt från obeskrivlig glädje på Shake it! till avslappning med tårar på BodyBalance.

En annan nackdel, om man nu vill se det så, är att jag är fruktansvärt dålig på att ljuga. Och att panta känslor finns över huvudtaget inte. Behöver ventilera och gör det också. Konflikträdd? Snarare den som otåligt slänger upp saken på bordet. 

Känns så fel att gå och hålla saker och ting inne eller pirra och gnälla tycker jag. En sån bortkastad tid. Visst, en helt annan sak om du inte ärligt bryr dig och kan stänga av...men då varken grubblar man eller pratar man skit heller. 

Öppet och ärligt. När jag skriver detta känner jag hur min kropp går igång; pulsen stiger och fingrarna löper fortare över tangentbordet. 

Öppet och ärligt. Det jag uppskattar och värderar mest av allt tror jag. Folk som vågar stå för sitt, för sina tankar och inte är rädd för att visa den sidan. 

Att vara korkad är en sak...men att ljuga eller inte våga stå för sina ord är bara löjligt! Inte säkert det "smartaste" alltid. Blir fort stämplad som bråkstake, högljudd och till och med bitchig. Men ärligt talat; hellre det!

Jag har valt den lättare vägen tror jag ju själv. Säger inte sådant som jag inte skulle våga stå för...lättare att hålla koll på det då. Talar du alltid sanning så har du heller inget att dölja. Tror ju att det alltid biter en i röven...förr eller senare försäger man sig. Och visst har vi alla varit där nångång! Den hemska känsla som växer i magen då du förstår att din lögn inte riktigt håller...tror inte det bara är jag som helst av allt undviker den! 

Stor i orden men liten på jorden...ja, kanske det! 
Jag vill inte gå omkring och känna mig varken oäkta eller oärlig. Jag är långt ifrån perfekt och kommer aldrig att bli det, men jag står för det och vågar medge då jag sagt eller gjort fel. Vi har alla unika sätt att tycka och tänka på. Det viktigaste är att vi kan leva med vårt egna. Jag mår bäst av att vara ärlig, att visa känslor åt alla håll och att kunna be om ursäkt.