I know I can, I know I can...

Ibland undrar jag nog hur jag orkar dag ut och dag in peppa och motivera andra. Hör min egna röst spela i huvudet när jag åker hem. Att ständigt se glad ut och visa att det nog går bara man vill. Pusha och tro på andra när de själv inte tror är något av det tuffaste tycker jag. Långa dagar med flera bit-ihop-stunder. 

...visst har alla dessa stunder. Finns i alla jobb och i alla liv tror jag. Kalla det dimpar, bumpar eller motivationssvackor, hur som..tror att vi alla har såna. Hur mycket vi än älskar våra jobb så kommer de. Som tur är det lika som med alla motivationssvackor...ju fortare du slutar gräva ner dig desto lättare är det att kliva ur gropen!

Lördag, jobb hela dagen. Solen skiner och jag kan räkna upp minst tio saker jag hellre gjorde idag. Men så kommer belöningen och påminnelsen varför jag orkar med det jag gör. Att ser hur "mina" kunder sköter sin träning och följer sitt schema ÄVEN en solig lördagen är otroligt. Att de lyssnar och verkligen tror på att de vågar ta i och själva styr sina resultat gör mig gladare än glad.
Ser det i deras ögon när de för första gången klarat hela gym-programmet, cyklat hela klassen eller droppat de kilon de ville. Ärlig och sann glädje.

Mattis o Lucas dom kan dom :)

Vet inte om det är preggo-hormonerna som slår in men skulle kunna gråta varje gång det går bra för någon nu. Bara idag har jag fått bita mig själv i läppen två gånger. Det inspirerar mig till att göra ett bra jobb och ger mig motivationen till att peppa och se glad ut. Att tro på mina kunder och fortsätta pusha på mitt sätt. Ärligt och rakt.