“Life is a flash of lightning in the dark of night. It is a brief time of tremendous potential.”
B. Alan Wallace
Att våga släppa och tro på sig själv är något av det svåraste jag gjort. I flera år ifrågasatt jag mig själv, min förmåga att utföra allt från jobb till träning. Pushade mig själv mer och mer, och för vad?
Trodde att jag måste jobba mer för att duga och för att räcka till som kollega, arbetstagare och människa. Ville inte tacka nej ifall det skulle tolkas fel och sakta men säkert levde jag för mitt jobb. Prioritera bort allt...vänner, familj och mig själv.
Kände mig osäker och inte riktigt hemma någonstans så slutade med att jag gömde mig i jobbet, i min arbetsroll. Där var jag trygg och säker på min sak. Visste precis hur den teatern skulle spelas; stod på scen varje dag från morgon till kväll. Lätt och hur bra som helst tyckte jag.
Dagar, månader och år gick. Jobbet löpte på, men någonting fattades. Blev trött på den statiska teatern; ville bryta och börja leva.
I en sådan situation skulle jag ha kunna bryta ihop och börja gnälla på allt; stänga in mig ännu mer och framför allt tycka synd om mig och mitt löjliga liv.
Våga släppa alla spärrar och bara ta det första steget fast du inte vet vart vägen egentligen leder eller hur resultatet kommer att bli. Lättare sagt än gjort, men absolut ingen omöjlighet.
Styrka och självinsikt.
Vi är alla så mycket starkare än vi tror!
Otroligt hur starka vi är då vi inser det. Att hitta gnistan i dig själv och framför allt ta ansvar över den.
Njut av ditt liv, rensa bort allt som gör dig ledsen och
berätta för dina nära vad de betyder för dig.
Våga älska och bli älskad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar