Idag fick jag en sådan känsla direkt jag slog upp ögonen. Låg kvar en stund...tyst, så tyst. Bork vaknar och gör sin finaste DownDog och visar med hela sin kropp att också han var glad att det var morgon.
När jag ligger där lugn och nöjd märker jag att jag nästan jobbat bort ett av de mer jobbigare saker i mitt liv. En vana som i tidig ålder använts för att få min vilja igenom. Samma vana som med tiden utvecklats till en manipulativ och ful ovana. En ovana jag mått fruktansvärt dåligt av och fått andra runt mig att må ännu sämre.
...rädslan för ordet hejdå...
Så långt jag minns har jag haft svårt med det ordet. Gjort allt för att inte behöva stå öga mot öga och säga det till någon jag brytt mig om och redan dagar före börjat stressa upp mig inför hejdå-stunden. Minns hur jag en gång till och med ljög för min mamma om min hemfärd. Steg upp mitt i natten, körde iväg och tog en tidigare båt hem bara för att slippa säga hejdå. Till sist var det allt. Att vara ensam, att bli ensam, att förlora allt...rädslor. Tänk att jag lät den rädslan styra så otroligt. Att föda en sådan rädsla är löjligt, onödigt och nästan galet. Det har bara fört med sig osäkerhet och allt fler rädslor.
Vad som startade som en dum lek för ett envist barn växte till något fult och osäkert och först då jag fick höra orden, se mina handlingar som något negativt och bli medveten om mitt beteende blev det klart.
Detta löjliga beteende skulle inte förstöra mer
Jag ville jobba bort detta!
...och det gjorde jag!
Så otroligt stolt över mig själv. Vägrar att leva som en fånge. Tacksam för att jag har så underbara människor runt mig och den finaste fästman som gång på gång tar dessa diskussioner med mig. Jag vågar ge av mig själv och tackla mina rädslor mer och mer tack vare känslan av tillit.
Igen...utan det finns ingenting!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar